Article Image
ning och sålunda måste för honom medfö: endast uppoffringar. Dess vigt för känn domen om vår äldre vitterhet är redan tillräckligt och flerfaldigt vitsordad, att de ej ytterligare behöfver påpekas. Hvad : här ville, vore endast att omnämna de nyss utkomna sjunde delen, hvars innehål ehuru af eget slag, likväl ej saknar intress vid bedömandet af vår karolinska tids vittr utveckling. Utgifvaren har nemligen hö cammanfört några af de vigtigare mindri psalmsångarne från detta tidsskede, meda han sparar Spegels och Svedbergs psalme till en framtid. Detta lilla galleri gör e eget intryck på betraktaren; han känner vi läsningen af dessa fromma, barnaglads psalmer en fläkt af våra fäders rena anda af den bergfasta tro, den enkla, naiva verlds åskådning, som äro de bättre sidorna af de protestantiska konfessionalismens blom striogstid. Och alla hafva de ett omiss kännligt syskontycke i grundtonen, ehur variationerna rätta sig efter de olika för fattarnes skiljaktiga egendomlighet. Ho Magnus Gabriel de la Gardie, det för stolta och mäktiga riksdrotset, är det mot gången som frampressat psalmsången; ock så svingar den sig ej fri mot höjden, uta tryckes mot jorden, om vi undantaga et stycke, den från vår nuvarande psalmbojl bekanta: O Jesu, när jag hädan skall. Hel annat är det med den liflige, hjertglade Ja cob Arrhenius, han som ännu under d trägnaste embetsgöromål fann tid till e blott öfversättningar och efterbildningar a psalmer, men äfven till egna sånger, ingif. na af den mest orubbliga och rörgizde tro på hvad den tiden ansågs som all sanning, rörande icke minst derför att den yttrar sig med hänförande värms och kraft. Tillsam. mans med ett par zerldsliga poemer utgöra hans här intezna dikter 67 stycken. Hovom följer den blide superintendenten Israel Kolmsdin, ett af de mest slående bevisen derför, att den religiösa öfvertygelsen i dessa tider var en makt, som till och med förmådde ingifva en skaldegåfva hos den troende psalmsångaren, som sätter honom i jemnbredd med tidens rikast begåfvade vittra män. Det är så man måste förklara, huru Kolmodin, en stilla, ingen verldslig skaldekonst idkande landtprest kan åstadkomma idyller sådana som början af psalmen 394 i vår psalmbok (vi lemna den ursprungliga texten): Den blomstertid nu kommer Med lust och fägring stor; Nu nalkas ljufva sommar, Då gräs och örter gror. Den blida sol uppvärmer Allt hvad har varit dödt; Då hon oss skrider närmer, Blir det på nyo födt. De fagra blomsterängar Och äkrens ädla säd, De grönskand örtesängar Och alla gröna träd, De skola oss påminna Guds godhets rikedom, Att vi Guds nåd besinna, Som räcker året om. Man hörer foglar sjun; Med mångahanda hud Skall icke då vår fanga Lofsjunga Herren Gud? Min själ, upphöj Guds ära Med lof och glädjesång, Som fröjda vill och nära Oss med välgerning mång! Efter denna finna vi den berömde Gustaf Oilon, hvars åtta psalmer jemte sin varma religiösa öfvertygelse tillika genomväfvas af en viss tänkande, analyserande riktning, ett tecken, som antyder, att psalmsången redan kulminerat, att det element, som skall rubba den bergfasta tron, som skall för menniskosjälen öppna nya, okända utsigter, är i entågande. Hos Öllon har det likväl ej ännu verkat störande eller starkare ingri pande. Derföre äro också hans psalmer för 088 måhända mer tilldragande än det större flertalet från denna tid, emedan de antyda 1) blott en förtröstansfull och trofast, utan iven en tänkande ande, en personlighet, som efter kamp och strid, efter motgång och bedröfvelse tillvunnit sig en bestämd, klar och bepröfvad verldsåskådning, en som är kans egen. Det är blott en sådan man som reed Ollon utbrister: Lofvad vare Herran, Herran, Ty han hafver hört min röst! Han är, då all hjelp syns fjerran, Dock min starkhet, sköld och tröst, Som mig till det goda drager Och det onda mig förtager. På min Gud i lif och döden Har jag min förtröstning satt; Han har hulpit mig ur nöden, Och mig är mitt hjerta gladt. Derför vill jag honom prisa Och beteckna med min visa. Jacob Boöthius är en annan natur, hård, skarp och häftig, en man, som efter sin öfvertygelse trädt i kamp mot tidsandan, men dukat under genom sin öfverdrift, och som derföre med vreda utlåtelser straffar henne och yttringarne af den nya, påträngande riktningen, som han ej kan fatta, men som etörtat honom. För det karakteristiska i lem har utgifvaren äfven meddelat två ret från den märkvärdiga mannen, af hvilka let ena är ställdt till hans hustru med anedning af allt fransyskt krus, hvad det må vara, fontanger, ännebuffar, eller bands och däders uppsättoingar, eller annan fåfäng eh främmande prydning?. — Det mer literära och vittra intresset slutligen företräles af Peter Brask, hvars här meddelade 6 psalmer, mestadels öfversättningar eller earbetningar, mer vittna om god afsigt och emligen ren språkbehandliog, än egentlig egåfning för psalmsången. : Brask har äffen uppträdt som öfversättare och utgifvare allmänhet, således mer bland klassen af åtidens litteratörer, då de föregående fånarne psalmodierat af öfvortygelse, af reliiös hänförelse. Emellertid finna vi äfven land hans psalmer sådana, som förtjena ppmärksamhet och äfven öfvergått till vår wvarande psalmbok.

10 augusti 1867, sida 4

Thumbnail