Örnen löfter med sterke slag over de höje fjelle, — ror i den unge kraftfulle dag, metter sitt mod i det ville jag, senker sig, hvor den lyster, — ser mot de fremmede kyster. Den som har lengtet i tyve år over de höje fjelie, — den, som vet, at han ikke når, kenner sig mindre år for år? — Det är denna längtan, ständigt väckt och ständigt tillfredsställd, som gläder sinnet under vandring i fjelleo. Bakom de blånande bergen och de snöklädda topparne ligger den stora vida verlden med bygder, städer och folk, seem du ej sett, men väl känner genom saga och sång. Den ena ripkullen efter den andra uppstöttes. Regn syntes lalla på flera punkter af borisonten, men ofvan oss var klart. Syltopparae voro hela dagen väl insvepta i moln. Nu nedstigandet i Gilsåns högdal till kopparverket af samma namn. Husbondfolket var ej bemma, men jag blef dock vänligt motiagen. Här återvände min vägvisare från Handöl, Ole Olausson. Ett pas alvar svart guttaperka-tyg, som var lindadt omkring ett paket ofvanpå min rensel, hade länge sysselsatt hans tankar. Han ansåg sådant tyg utmärk bra till väst och skulle köpa ett liknande, Sy hade han lärt. Vi delade stycket broderligt, och har plegget troligen sedan varit synligt på Åhre kyrkvall. Den arme pojken hade trånga stöflor och linkade erbarmligt under de sista milen. Han fick plåster för sina sargade fötter och med plågoredskapen i hand begaf han sig af, för att under natten och morgonen medbinna de fyra milen hem, ty det var brådt med höanden. En hederlig och förståndig gosse. Här köptes af Joe Jonson i Glucksdalen fyra vapen, lemningar efter svenska hären, af honom för fyra år sedan funna i en enbuske vid Ena elf, en huggvärja, två bajonetter och ett korsgevär. Bajonetterna pasgade fullkomligt till den af Ole Andersson i Storvallen funna muskötpipan. En leppqvinna gick öfver gården, gulgrå i synen, soabb i vändningarne, liten, smutgig och med svart skinnkjortel. Här slutade min vandring, på dagen och timmen 14 dygn efter det den börjats vid Belängers kyrka utanför Sundsvall. Den till fots tillryggalagda vägen 34 mil. Följande dagen hemkom husbonden, hyttemästeren Ivar Iversen. Af honom erhölls den underrättelsen, att en honom tillhörig säter ligger på fjellet Enbogen och att flera grafvar efter den olyckliga hären finnas straxt bredvid. Detta är halfvägs mellan svenska byn Enkroken och första bygd i Norge. Den, som vill företaga denna vandring, kan således fördela sin färd på två dagar med nattqvarter på sätern. Till denna finner man lätt vägvisare, och från denna ned till Tydal torde man kunna med säkerhet påräkna en sådan. Återstår att veta, när folk är på sätern. Vill man intet lemna åt slumpen, så kan man skriftligen förfråga sig bos egsaren på Gilså, Throndbjem och Meraker, hvilken tid på sommaren han sänder sitt folk till sätern på Enbogen. Benägne läsare, här skiljas vi. Fotvandringen är slut, åkdon och ångbåtar vidtaga. Min väg går till Throndhjem, så öfver fjorden till Levanger, vidare förbi Stiklestad genomVerdalen på den praktfulla norska chaussn till sjön Anjan i Jemtland och derifrån på den nya kommunikationsledea till Östersund och Sundsvall. Åtskillig! vore derom att säga; men summa sequar fastigia rerum (eller såsom en samvetsgrann gymnasist på min tid öfversatte: jag vill följa tiogens högsta takåsar) är en svår sak. Oratio pedestris eller talet om en fotresa är lättare. Käre kammarsittare, har du ungdom, helsa, sommarledighet och en hygglig sparpenning, så axla din ränsel, tag skor på fötterna och den nobla vandringsstafven i hand. och gil dig af. Jag började med Walter Scott. Låtom oss skiljas vid toner, ännu mera, än hans ord, för oss kända och kära: ?Vanåra under fädrens granar, läs hvad deras sten förmanar, lyss till strömkarlns djupa rop; eller sätt dig högt på fjellen, der som morgonen och qvällen flyttat hop! Salulem! Re sa a Rn