?Då konung Wilhelm och grefve Bismarck voro här, talade kejsaren, hvilgen preussiske ministerpresidenten sjelf ju tillerkänt delaktighet i Pragfredens femte artikel, med konungen om Nordslesvig. Kejsaren talade om Als och Dybböl; konungen var mycket älskvärd och syntes hvarken göra svårigheter eller omständigheter. Först efteråt talade markis de Moustier med Bismarck. Den senare invände: konungen ville behålla sina slagfält, vore i den punkten mycket envis, läte alls icke tala med sig om denna sak. Då man emellertid fäste Bismarcks uppmärksamhet på konun gens älskvärda beteende, hade han för sin del ingen invändning att göra mot de kungliga slagfältens afträdelse. Grefve v. d. Goltz deremot, som ledsagade Bismarck till jernvägen och uppmanade honom att ej göra frågan till ?en brännande?, fann honom redan åter mindre tillgänglig. Ambassadören demonstrerade de två punkternas strategiska betydelselöshet, och då Bismarck började tala om de kungliga slagfälten, anmärkte Goltz: då måste konungen också behålla Sadowa. Korteligen, grefven kom ingalunda lugnad tillbaka till sitt hotell. Då hittade man här på den utvägen att låta Österrike krafsa kastanjerna ur elden. Det gällde att få preussarne bort från Alg och Dybböl, liksom förut från Luxemburg. Friherre v. Beust skulle såsom hufvudkontrahent i Pragfreden yrka på utrymmandet. Spektaklet skulle på sådant sätt blifvit uppför!t, utan att den franska ansvarigheten droges med in i spelet. Det hade åter blifvit ytterst nödvändigt att rädda freden på en konferens, hvilken nu föreslogs af Frankrike, liksom v. Beust tagit första steget dertill i Luxemburgfrågan. BSärdeles härpå var Frans Josefs och hans statskanslers besök i Paris beräknadt; här skulle skådespelet aftalas och uppsättas. Medelst en konferens skulle preussarne sålunda blifvit bort-räsonnerade, bort-diplomatiserade från Als och Dybböl. Hr v. Beust ver högst älskvärd; men kastanjerna ville han ej krafsa fram. Man fann denna gång ej, att han har dn psssionen att blanda sig i allting, att — såsom Rouher nyligen yttrade — hvarje dag göra sin politiska kupp. Nu uppstod i de diplomatiska kretsarne ett ändlöst tal om Nordslesvig; skilnaden var blott att i Berlin hrr v. Thile och Lefeyre de Behain trädde i Bismarcks och Benedettis ställe ; men det gick de förre på samma sätt som de senare. Det franska sändebudet ad interim gjorde sig också den illusionen, att det vore möjligt att, utan fara för freden, i Berlin äska Als och Dybböls afträdelse; äfven han litade på den preussiska artigheten. Han fick härmed öfverensslämmande instruktioner, hvaröfver ban ofta samtalade med hr v. Tnhile. Den sistnämnde synes härvid ha gått temligen långt i energifvenhet. Paris-kabinettet utsade allt tydligare sin mening, förvissadt otn att ej mer väcka anstöt i Berlin. Men då det blef ful!t allvar, visade sig samma missräkninJar och faror som i Luxemburgfrågan. Hrr 7. Thile och Lefövre fingo nu bära hundwufvudet: de blefvo mer eller mindre desa. yuerade elier ignorerade; hela den diplonatiska procedyren de båda herrarhe emeljan kastades öfver bord. Nu först tillät sig ranska kabinettet att frambära vänskapliga råd, hvilka voro så fogliga, att ryska hofvet, som är allieradt med det danska och i förbund med Preussen, och gerna vill förebygga en konflikt, fann dem så förnuftiga tt det likaledes rekommenderade dem. Frankrike lät frågan om Als och Dybböl alideles falla, talade ej mer derom; det medgifves till och med att vissa garantier böra stipuleras för tyskarne i de områden som afträdas, dock ej genom en internatio nell akt utan genom en dansk lag. Härom skall grefve Bismarck ej länge låta bedja sig. Hr Rouher triumferar.?