HRUIly VILLA TIM GM IVER AUTIGTRSTL TUPP mäns utsago, voro högeligen upplyst och förståndig. Det lilla, jag hittills sett, strider ej deremot. Gårdar ses här, som äro till förundran väl byggda, nästan med elegans. Rödjningar och odlande pågå med stor flit. Jemiland är ettframtidsland, måhända i kommande dagar Norrlands kärna, Här märkes, hvarifrån Sundsvalls utomordentliga skogsutförsel kommer. Rodden uppför elfven mödosam mot ström och vestlig motvind. Så glest befolkadt landet dock är! På dessa 54 mil blott 4 eller 5 gårdar. Men så de bygga! Här i Näfveredet äro tre grannar. Den, hos hvilken jag bor, Jöns Jacobson, bygger ett hus, 8 fönster i längd och 2 i bredd. På gården timmerhögar såsom vid ett sågverk. Jag bori kammaren. I stugan bjudes på kaffe (mina roddare hemtörde 18 paket cicoria). Här, såsom på flera ställen förut, talas om ?Exeditionen? i Stockholm. Ett elghufvud med -greniga horn, som sitter på Expeditionen?, är skickadt af en bonde i Stugun, hvars hvitrappade och rent af eleganta stenladugård skulle anstå en landtbruksskola. I Jemtland är allmogesed, att fäder, till och med endast femtioåriga, lemna gården åt sonen, förbehållande sig undantag. Jag frågade pigan om gubbens (värdens) namn. Svaret: föråsgubben heter Jöns Jacobson?. Hon kunde ej förklara, om ordet betydde föder oss-gubben, förrådsgubben eller för-års-gubben. Af domstol skrifves det födoråd, t. ex. födorådskonsrakt. På norska ho3 Asbjörnsen födoraed. Vid elfven sågos på två ställen, fästade uppe i träna, bon för änder, att deri lägga ägg. Ett sådant bo kallas andstud och göras af en stump furustam med förrutnad kärna (flosk). Denna uttages, båda ändarna täppas och ett hål öppnas på sidan, hvarpå apparaten uppfäetes i lodrät ställning i ett trä. När äggen äro lagda, viljas boet och kullen blir förstörd. Eigen har på sednare år mycket ökat sig i Jemtland. Under lektiden är han ?sinnug? och anfaller då stundom menniskor. Detta sker genom att slå med framfötterna, ej genom stångande. Klockan är nu 11 på qvällen. Vestra himmelen är klar ech blank gom stål. En kell vestanvind blåser, som påminner om samma vind, vid ungefär ssmma tid för tre år sedan under Fulufjell vid Vesterdal-elfvens öfversta lopp. Snartstundar för det utanför böljande kornet Jemtlands förskräckelse, jernnätterna (Lars, Susanna, Clara). Tre år å rad ha de på denna plats förstört årets förhoppning. Den 23. Tidigt på väg för att på förmiddagen medhinna de ?4 milen till byn Fjäl vid Lith-sjön. Stadsbo och ovan vid de svårhittade skogsstigarne, frågade jag noga, om vägen vore på något sätt villsam, i hvilket fall jag ville medhafva en vägvisare, Svaret var, att vägen vore lättfannen och att jag alltid kunde leda mig efter elfven, om vägspåret förlorades. Nöjd dermed, begaf jsg mig af. HEfter en kors sinnad försvann stiger i kärrmark; men som elfvens brus var en god ledare, fortsatte jag i samma riktning. Snart blef kärret för blött, omvägar måste tagas och så kollrade jag fullständigt bort mig. Finnes väg, tänkte jag, så skall man väl få fatt i honom, om man från elfstranden går rätt upp i skogen. Jeg ner till elfven och så RP t igen, tittande efter den utlofvade tydliga stigen. Ibland syntes ett litet stycke Mig, men så försvann den mellan klippblock elJer under den fällda skogen eller svängde den af uppåt, alldeles ur min kosa. åy täokte jag, här är bäst att följa eifven. Men hon är ej så lätt att följa öfver berg, kärr, svåra stenrös, täta snår och af floden upp: vräkta timmerbråten. Så kom jag till mynningen af en bäck, som med stark fart gick ut i elfven. Med ränselff och skorna på ryggen, balancerade jag öfver på den slippriga och lutande bottnen. På andra sidan vidtog den vanliga hopgyttringen af stenblock och stora sågtimmer, kastade öfver hvarandra som tändstickor på est tefat. Efter en stunds sträfvan kom jag åter fram till ett rinnande vatten, men här med: den stora skilnaden, att vattnet forssade in från elfven. Det var nemligen en liten ö, kringfluten af en liten gren af forssen. Som här ingen möjlighet var att komma öfver, blef der att åter öfverklättra samma rösen, balancera öfver samma vad och så börja samma vögsökande. Så hördes i skogen ett starkt brak. De! är timmerhuggare! Jag åt det hället, men intet vidare hördes. På ett ställe låg en stor fura fallen, alldeles frisk, och med kådan sipprande ur de atskina rötterna, Troligen var det dess brak, som hade hörta. På detta sätt åtgick hela förmiddagen. En koja för timmerflottare asserades, men flottningstiden var längesedana förbi oeh folket borta. Slutligen fick jag, till min stora belåtenhet, fatt ien vägslump, som tycktes vilja hålla i sig, som gick ned till en myr och der (heder åt den, som uppfann tydliga vägar!) fortsattes af utlagda trästammar. Så var allt bekymmer förbi och jag trampade gladelig åstad. Men under dessa nio fjerdingsväg syntes Ingen mennieka till. Die Waldeinsemkeit är ljafjig, så länge man käunver det menskliga Lifveis botten under fötterna. Men iden verk liga skogsödemarkens ensamhet, när stadsif och boklif försvinsa ut ens tankar, talar naturen till ens själ, celler röttare, andas in i ens själ en dunkel ångest, Hvilken man var Geijer! Sjung eller hör sjungas Kolar gossen! De nordiska skogarnes poesi ligger i den hemlighetsfulla bäfvan, som talar i Pdet är så mörkt långt bort i skogen?; och deny rät kan läsa sitt Fader vär, han rädes hvarken fan eller trollen? är taget ur den evs-mme skogsvapdrarenssinne, t skogen föder onda tankar, såväl som goda. Klockan 4 e. m. framme vid byn Handog i Tathg socken på elfyens norra strand. Der till följande dag. I Handog synes Åreskutan på 9 410 mils afstind fågelvägen. Den vestliga vinden, som nu blåst i 14 dagar, gifver åt säden den s. k. vindrodaaden, som hämmar axen i växten. Olofsmessan är här den första frostena tid. Fortfar det såsom nu, med vestanvind oeh klar himmel, är faran myc: ket stor. Det blir Jemtlands fjerde svaga år, och stor nöd står då för dörren. — Redan nu har nödbröd i lång tid ätits. Detta ständigt hotande elände kan hejdas endast genom. att Jemtland. blir boskapsskötande land. Det är likvöl nu, efter många vatten. sjuka trekters torgläggnmg, bättre än förr; snaen den bästa odliog kan ej hindra nordan dan an duve dol af