ev PR I RINNA DvP XR j ningar — tycken I väl, att man uppnått de Den latinska racen reorganiserad! I sen i hv: tillstånd den befinner sig. Under våldsamn passioners herravälde förfaller den till förhatli brott. Hvad den anglo-sachsiska racen angö är hon segrare, och vi måste åtnöja oss med a önska, att hon måtte öfversämma detta Mexik från hvilket vi ville afhålia henne, för att här nas hvad vi sjelfva icke kunna hämnas. (I vändningar på några bänkar. — Mycket bra! ti venster om talaren.) i Sedan expeditionen gjort oss allt detta onc i den nya verlden, behöfs det väl påminna om hvad hon gjort i Europa? Sistlidet år undergick tillståndet i Europa stor förändring. En fullständig revolution fö siggick förra sommaren i Tyskland. Vi skul behöft ha våra armar mycket fria. Ack!jag: öfvertygad, att om Frankrike hade velat det me sin stora vilja, kunde det ännu uttala afgörand ord; men hvem kan väl säga, huru mycket vi belägenhet i Mexiko vägt 1 handelsurnans våg skål? Det var ej nog med, att vi hade 40,00 man i Mexiko; vårt artilleri hade icke hästai Jemte det våra befälsstammar olyckligtvis bli vit förstörda, hade vår effektiva styrka nedgät till en beklaglig siffra. (Protester.) Men jag slutar nu, för att ur dessa händelse draga den verkliga lärdom, som man bör hemt af dem: nemligen ait det behöfs kontroll, att de behöfs motstånd. Visserligen kunna alla manniskor bedraga si jag erkänner denna lag för menskligheten, oc! Gud bevare mig från att derför förebrå någon -hvem det vara må! Men veten I hvad som kai minska följderna deraf? Det är kontroll. Utan tvifvel finns det misstag, som äro så all männa, det finns dagar, då hela nationen be tages af en sådan passion, att icke en gång d I mest liberala statsinrättningar kunna motsti hänförelsen. Men var väl detta fallet här? Be togs väl Frankrike af en sådan oemotståndli; passion för expeditionen till Mexiko? Jag vädja till edra minnen och er goda tro: om någon ex pedition finns, som icke har hänfört hvarken na tionen eller statsmakterna, är det obestridliger denna. Hela Europa har ogillat den liksom vi. Jag kommer ihäg tidningarnes, isynnerhet de engel skas, gäckerier. Våra grannars verksamhet be. höfver sysselsättning, sade de; ?der ha de nu fått en vigtig sådan, som befriar oss från deras företag.? I Frankrike, det veten I väl, angreps ingen af förtjusningsfeber: vågar jag tala om kammaren? Jag, som nu lefver för mig sjelf, känner knappt mina kolleger, jag har således icke fått förtroende om deras tankar, men jag har observerat personer, och jag är öfvertygad, att kammaren icke gillade expeditionen, och om hon icke gjorde något motstård, var det af en känsla, som jag värderar, af den skonsamh änsla, som hon änsåg sig vara skyldig regeringen. (Mycket bra, mycket bra!) Jag har ännu mycket mindre ministrarnes förtroende, de störa Personligheters, som omgifva kejsaren ; men det är allmänt bekant, att i denna omgifning fanns, om icke tadel, åtminstone ledsnad ceröfver. Emellertid försiggick expeditronen, och den har varat i sex år. Slutsatsen är, att det behöfs ett aktningsfullt motständ, beledsagadt af uppriktig tillgifverhet. Man kan icke göra statschefen någon större tjenst än att göra honom motstånd i vissa fall. (Mycket bra! på några bänkar) Och tillåten mig yttra några ord, som äro resultatet af hela mit lifs äsigter och öfvertygelser. ; Jag har alltid varit bland dem, som i Frankrike sökt friheten under monarkien. Det finns två sätt att förstå monarkien på; båda ha anhängare; jag respekterar bådas anhängare. Tilllåten mig att med nägra ord förklara dessa båda sätt att uppfatta monarkien. Det första är detta: en furste, som styr, betjenad af ministrar, såsom man yttrat, utan solidaritet, d. v. s. utan konselj, hvilka utföra de befallningar, som gifvas dem, under det ofta somliga äro okänniga om hvad de andra göra, hvarpå, sedan händelserna ha skett, de mest vältaliga bland dem komma att för denna församling förklara de handlingar, som blifvit utförda på lämplig tid eller ej. Detta är första formen af monarki. Se här den andra: en statschef, som vid sin sida har aktningsfulla och tillgifna ministrar, hvilka dock rådslå med hvarandra, gemensamt i regeringskonsgeljen besluta om stora och små frå gor, enskilda och allmänna frågor, med aktning, men med sjelfständighet hemställande dem åt statschefen, icke verkställande hans befallningar annat än i enlighet med dessa åsigter, alltid färdiga att hängifva sig åt honörb inom gränsen af dessa åsigter och alltid beredda att afgå, om de icke ha den lyckan att kunna förena statschefens vilja med sin egen ansvarighet (olika meningsyttringar), samt vidare att göra motstånd, om så påfordras, stödjande sig på en församling, som gör motstånd mot dem sjelfva, och alla stödjande sig på landets mening; hvilken bör vara lagen under alla styrelseformer. Detta är den andra formen af monarki, den form, under hvilken: monarkien i min tanke kan skänka lika mycken frihet som republiken. Det är den form, som jag hyllat i fyrtio år, den form, som jag önskar mitt land utan afseende på personer, och för min del är jag öfvertygad, att regeringens sanna vänner böra önska, att man så snårt som möjligt öfvergår från den förstnämnda till den sednare formen. Presidenten Schneider. Den ärade herr Thiers torde tillåta mig säga honom... Några medlemmar. Låt herr Thiers tala. 1 fhiers. Jag har blott ett ord att tillägga. Presidenten: Jag ville just bedja; att detta ord må bli sådant, att jag icke mårse mig nödsakad erinra er om, att ni ej längre talar om Mexiko, utan öm konstitutionen. Thiers. Ack! herr president, jag inser sjelf situationens alltför stora allvar, tillfällets alltför stora högtidlighet; jag vet alltför väl, att jag vidrör de vigtigaste statsfrågor för att icke bemöda mig om att iakttaga — oci tillåt migsäga det, med någon erfaienhet om de så svåra funktioner jag här uppfyller — för att icke, säger jag, bemöda mig om att iakttaga icke allenast moralisk, utan äfven politisk anständighet. (Bifall på flere bänkar.) Jag har hört flere af mina aktade kolleger säga till mig, då jag i förtroliga samtal framställde mina åsigter: ?Men vi äro ju på väg tilll. denna styrelseform, hvilken ni anser vara den enda lyckobringande för monarkien.? Godt, må så vara, jag medger att vi äro på väg dit. Tillåten mig tillägga, att alla mina benödanden gå ut på, att vi skola komma dit hastigare !och mera på allvar; man får ej stanna på denna väg, ty man kan der möta Mexikoexpeditionen och händelserna i Tyskland. (Olika meningsyttringar.) Jag bönfaller således hos er, låtom oss vandra ort på denna väg, låtom oss vandra den till romma för landet, för regeringen för allt hvad älsken, allt hvåd I hedren, allt hvad I bören ljupast värdera. Jag har vidrört dessa bedröfliga : ändelser, mina herrar, endast för att komma ill det resultat, som det är tillåtet att fordra fter så stora olyckor: ett framsteg i våra statsnrättningar. (Lifligt bifall på åtskilliga bänkar.) DANMARK. De stora kjöbenhavnska bladen säga att le ej käpna till nägon inbjudning, som utrått till franska publicister och deputerade :