Emellertid hade kejsar Napoleon förändrat pl: nen för sin armes återtåg, och efter min åsij med vishet. Han hade beslutit att den först hemsändningen skulle uppskjutas till våren 186 att den sista skulle ske tidigare än förut var bi stämdt, och att sålunda armån skulle återvänd på en gång. I armens eget intresse var dett beslut välbetänkt och det gaf mexikanska ke saredömet sex månaders rådrum. Olyckligtvi underrättades Förenta Staterna icke om denn förändring. Man finner af depescherna, att de nye ministern, hr de Moustier, hade försumma gifva amerikanska regeringen del deraf. Ja skulle hellre sett att man hade försummat Luxem Tagfrägan. (Skratt). Förändringen hade ti följd ganska obehagliga misshälligheter. And! ligen blef man öfverens, och det beslöts att vå armå i sin helhet skulle lemna Mexiko på våre 1857, och den återvände också verkligen i Mar månad. Franska regeringen beslöt då att skicka gene ral Castelnau till Mexiko med uppdrag att för bereda utrymmandet, att ordna de avårighete som kunde uppstå, och slutligen att lemra kej saren valet att antingen qvarstanna eller afresa men tillrådande honom att resa, hvilket uta tvifvel var mycket förståndigt. Slutligen före skrefs, att om kejsaren icke qvarstannade, hade generalen att komma öfverens med hvilken re g: ring som helst, som förefanns i Mexiko. Hade nu Maximilian rest, hade det icke funnits någor annan regering än Juarez. (Larm) För mir del tror jag att det hade varit bättre att komma öfverens med Juarez såsom besegrad än såsom segrare. (Mycket bra!) Samtidigt skickade Förenta Staterna till Mexiko hr Campbell och den ryktbara general Sherman, Det har ingenting meddelats oss om dessa beskickningar. smellertid hade hemligheten derom gerna kunnat vara bekant, ty hvad man derom kunde ha meddelat var mycket lofvärdt. Förenta Staterna hade anbefallt hr Campbell och general Sherman — depescherna äro kända och offentliggjorda — att begifva sig till Juarez; att erkänna honom ensam, framför hvarje annan medtäflare ; att gifva honom ett moraliskt och, i händelse af behof, ett materielt understöd vid gränsen; och att uppmana honom att bete sig med varsamhet i afseende på franska armån, med mensklighet i afseende vå våra landsmän. Dessa instruktioner voro fullkomligt lofvärda och öfverensstämmånde med ställningen, som vid denha tidpunkt vär en smula tvingande för alla parter. Olyckligtvis förefanns mellan dessa båda beskickningar en sådan likhet, att den olycklige furstens inbillningskraft deraf upprördes. Han erfor samtidigt den olycka, som drabbat kejsårinnan Charlotte, -och nyheten om utrymmandet. Han angreps af en våldsam feber. Det var på vägen till Orizaba som han erfor den dubbla beskickningen. Han slöt deraf, att uppgiften om öfverenskommelsen mellan Frankrike och Förenta Staterna, rörande republikens återinförande, var sann. Han stängde in sig i Orizaba utan att vilja taga emot någon. Jag bör tilligga, att den amerikanska beskickningen inträflade i Vera-CruZz på samma gång som general Castelnau passerade staden. Detta tillfälliga sammanträffande bidrog ännu mer att stärka fursten i hans uppfattning. Det parti, som skilt sig från honom, skyndade nu till Orizaba och förenade sig ånyo kring hans person. Generalema erbjödo honom sin värja; sjelfva presterskapet erbjöd honom de pekuniera tillgångar det hade till förfogande. Fursten; som trodde sig öfvergifven af Frankrike och ansåg det vara en hederssak att icke öfvergifva sina anhängare, fattade beslutet att stanna. Han återvände till Mexiko. Han uppgjorde den plan som vi känna. fter det -beklagansvärda offentliggörandet af några skrifter, som gåfvo oss sken af att afresa, oense med den furste, som vi hade velat lyfta på tronen, drog sig franska armån tillbaka i god ordning, utan att man hade att beklaga någon af dessa tilldragelser, som stundom pläga åtfölja återtåg. Men vi Ha qvarlemnat våra landsmän i den mest oroväckande belägenhet; vi ha qvarlemnat denna olyckliga furste för att göra en sista ansträngning, som räddat hans heder, men endäst hans heder. (Rörelse.) Sådan är i sin helbet, från dess början till dess slut, denna bedröfliga och smärtsamma expedition. Jag vågar påstå, att hvad jag sagt grundar sig på obestridliga fakta. Om Jag misstagit mig 1 afseende på några enskildheter — hvilket jag icke tror — så har jag dock framställt händelsernas karakter i fullkomligt sann dager. Och nu ber jag er tillåta mig att sammanfatta och bedöma dem. (Tala! tala!) Expeditionen räckte i sex år. De sex första månaderna, under slutet af 1861 och början af 1862, åtgingo för att besätta kusten, att der skaffa sig fast fot, att öppna en underhandling — som var på väg att lyckas deh att förskaffa våra landsmän upprättelse — och att afbryta den för att fullfölja den dädanefter herrskande tanken i expeditionen. Vi ha lidit ew nederlag och vi ha reparerat det. Emellertid har ytterligare ett år förflutit emellan det lidna-och det reparerade nederlaget. Då, och då borde man ha stannat. Genom att icke göra det har man begått ett stort fel. Vi hade tillbragt aderton månader i landet; vi hade kunnat bedöma öfverdrifterna i cmigranternes uppgifter. Man borde ha insett, att invånarnes motstånd och klimatet, i förening med Förenta Staternas understöd, skulle blifva fruktansvärdt; att furstens belägenhet skulle blifva odräglig, ty han skulle få valet mellan en dårskap och en handling, söm skulle från honom afvända hans tappra anhängare. an borde ha insett, att de tillgångar, om hvilka man hade talat, skulle få något värde endast för såvidt man länge qvarstannade i Mexiko, icke med 30,000 man såsom marekalk Forey riktigt anmärkt i senaten, utan med 50 å 60,000 man — och att om vi qvarstannade i landet, vi der skulle-komma att möta Förenta Staterna. Man .borde ha stannat. sedan nederlaget var repareradt, . Det har man icke gjort. Åren 1863 och 1864 användes att uppsöka Maximilian, att öfvertala honom, att mottaga kronan och att föra honom till Mexiko. Denne furste kunde hysa nigra förhoppningar i början af 1865, men han fann snart huru svår ställningen blef, och isynnerhet att de finansiella resurserna tröto. Han vände sig till Europa och man upptog detta beryktade lån, I veten; han fick blott en mycket liten del med deraf. Han nödgades taga sin tillflykt till vår krigskassa, hvilket föranledde nya svårigheter. Han hade icke lyckats upprätta en inhemsk arme. De franska trupperna, nödvändigtvis kringspridda, lemnade fältet öppet åt banditerna. Dessa spredo oro i Jandet, och då, år 1865, utkom detta sorgliga påbud, som föranledde Förenta Staternag inblandning. Året 1866 upptogs med förhandlingårne om utrymmandet, och 1867 har fått bevittna det sorgliga dramats slut. Sådant var detta företag! Resultaten kännen1, Vi hade begifvit oss till Mexiko för våra landsmäns skull. Några millioner hade för dem varit tillfyllest, och vi skulle ha fått dem. Granier de Cassagnac: Jag begär ordet, Thiers: Några millioner skulle ha varit tillräckliga till godtgörelse för våra olyckliga landsmän. Och nu måste man lemna godtgörelse icke allenast för deras anspråk, för hvilka vi gingo till Mexiko, utan äfven för deras klagomål, hvilka, tre eller fyra gånger flere till antalet, ha varit offer för krigshändelserna, De i början fordrade 60,000,000 skulle nu ej räcka till att göra dem skadeslösa. Alla köpmän befinna sig i en bekymmersam ställning, hvilken I bören inse och ömma för. I kunnen således finna, om företaget ens till den minsta delen uppnått sitt ursprungliga ändamål. Låtom oss nu taga handeln i betraktande. Jag mins, att hr statsministern, då jag invände, att handeln med Mexiko icke var så betydlig, som man påstod, och icke förtjenade de ansträngningar, man ämnade göra, svarade mig, genom ett ganska ursäktligt konstgrepp slående ihop hanleln med Mexiko och handeln med Brasilien, la Plata, Kili och Peru, att denna handel uppgick till 530 eller 540 millioner. Det är lycka, att hr statsministerns resonnement icke var riktigt, ty om det då hade varit fråga om 530;000,000, skulle de nu vara förlorade. Sannt tr daromat att danna handel är I otar