jrikes ömtåligaste intressen ogynnsam rikt ning. Det fordras till och med hos en svensk fredsoptimist af nyaste datum, i sanning någonting annat, än blott den starka och ungdomliga tro som så lätt identifierar en äfven orimlig önskan med dess uppfyllelse, för att kunna hängifva sig sjelf åt eller vilja invagga andra i drömmerier om allmän ufväpning och ständig fred. Gör man sig ej frivilligt blind, så är det lätt att se, hur bräckligt de nyss i London församlade diplomaternas fredsverk är, hur blott skenbar försoningen mellan Frankrike och det oupphörligt utmanande Preussen, hur den för ett ögonblick dämpade branden med hvarje dag hemtsr ny kraft, för att kanske snart slå ut i ljus läga. Hvilken riktning Sverges sympatier skola taga, när den stunden kommer, derom har man säkerligen ej hittills hyst något tvifvel i Frankrike; men lika uppenbart är, attidetta ögonblick knytandet af det förtroligaste band mellan hofven i Stockholm och Berlin skulle uttolkas såsom en vändning, hvilken sannerligen ej komme att tillerkännas mindre betydelse derföre, att den onekligen — under nu gifna förhållanden — framträdde med en nästan sökt eclat. Eller skulle väl någon kunna se någonting för det i Sverge och Norge regerande husets ärelystnad tillfredsställande i konung Carl XV:s enda dotters förmälning med en tysk prins, som visst icke eger någon den ringaste beräkneliga utsigt att någonsin få bära en krona — om ej möjligen, för ett eller annat är, i Rumänien eller någon annan halfciviliserad stat? Eller kan förbindelsen förklaras genom kontrahenternas ömsesidiga böjelse? Ju mindre nägot sådant är händelsen, desto större anledning skall man finna att söka en politisk plan i bakgrunden; — och derifrån kan vägen vara kort till för oss ödesdigra kombinationer och beslut. Hvilken obehaglig sensation kunskapen om den preussiska giftermålsplanen väckt på andra sidan Sundet, är väl bekant. Det är ej många år sedan vår regering gång efter annan lät förstå, huru hon vore besluten att i det danska land, der den preussiska regeringen nu herrskar med uppröravde väld, värna äfven våra, det nordliga Earopas, heligaste intressn?. Ehuruväldeona afsigt stannade vid försäkringar, har man i brödrariket hittills ej betviflat uppriktigheten af det deltagande, som gerna önskade, men ansåg sig oförmöget att framträda 1 handling, och nan har hos folken och konungahuset förutsatt samma sympatier och önskningar i detta hänseende. Men om, i det ögonblick Gå det preussiska väldet kulminerar i Slesvig, vårt konungahus skulle, väl ej söka, men likväl mottaga förtryckarevs ut-träckta hand, så är det mer än förklarligt om derigenom åvägabri.gas en 1eaktion i tänkesätten och ett missmod, som lita vissa, änvu ej alldeles qväfda, böjelser hos högsta vederbörande för det väldiga czarriket utveckla en entente cordiale mel!an Kjöbenhavn och Petersburg, hvilken för oss kan blifva ytterst farlig och mot hvilken en familjförbindelse, sådan som den ifrågasatta, visserligen ej bereder utsigt till någon motvigt. Danska folket, liksom dess nuvzarande regering, vill vänskep och samverkan med de förenade rikena; denna folkvilja förändras nog ej gevom tillfälliga missförhällanden, men hon kan gecom dem till slut så förlamas, att en annan vilja, med andra syften, gör sig till herre. Och denna andra vilja borde man, när hon beträdt en god väg, låta sig angeläget vara att stärka och qvarhålla i de. för granofolken ömsesidfgt gagneliga riktningen, i stället för att gäcka eller afskräcka henne eller gifva henne ett plausibelt skäl att vända sig åt annat håll.