aktigt inverkat på all växtlighet, fördröjdes gräsväxten ej obetydligt å såväl naturlig som artificiel ängsmade, dock har genom sedermera inträffande mildväder, omvexlande med regn och värme, densamma så hemtat sig att utsigterna för en god höskörd äro ganska lofvande. Betet lemnar numera ett både tillräckligt och saftigt näringsämne. Vi ha ej för sed alt mycket befatta oss med eller taga våra Jäsares uppmärksamhet i anspråk för furstliga giltermålsförbindelser, och vi skulle helst se, att vi kunde hänvisa äfven det fall, som af en insändare i gårdagens blad bragts på tal, till det helt och hållet privata område, af hvars företeelser folkens öden, staternas intressen ej i något som helst a seende bero, och hvarmed offentligheten ej i annan form, än t.dningarnes allt Pnytt? inregistrerande notisafdelning, har nägot att beställa. Det kan visserligen ej nekas, att furstehusens familjrelationer betyda mindre i vår tid, än iden gamla absolutismens dagar, och vi kunna mycket väl fatta, att personer finnas som, alltför högt uppskattande graden af denna skilnad mellan nu och förr, samt i fantasien förvexlande sina önskningars mål och de verkliga förhå!landena, på fullt allvar: föreställa sig, att de förbindelser, som knytas mellan tvenne regerande furstehus, numera alls ingen politisk betydelse ega, och att de af folken gerna kunna anses såsom någonting dem alldeles ovidkommande. — Vi dela af allt hjerta önskningarne, att så vore, men vi föras näppeligen hoppas, att en sådan på en gång folkfrihetens och den furstliga fördomsfriheteos guldålder snart skall inträda, och vi kunna alls icke för oss dölja, att i alla händelser ännu det faktiska förhållandet är dylika önskningar och förhoppningar motsatt. Det är för öfrigt ej folkens, utan dynastiernas egen skuld, att de förra ej betrakta och ej kunna betrakta de sedmnares familjeband, såsom någonting af privwatlifvets helgd och eljest erkända rittigheter begränsadt och förskansadt område, der det vore obehörigt intrång att vilja göra folkmeningens önskningar och afseendet å statsintresset gällande. Ty just från statsvraisonernas synpunkt hafva dynastierna, fångna i en i dubbel mening inskränkt ?Bbenbirtigkeits?-teori och föraktfullt trampandede naturligaste känslor och böjelser under fötterna, hittills velat och vilja de ännu ha de mellan dem knutna äktenskapliga förbindelser betraktade; och bur dessa äfven i sjelfva verket, ofta till stort förderf, bestämmande ingripit i folkens öden, det är ej af folken glömdt och kan ej af dem glömmas, allraminst så länge samma system hålles vid makt. Den af insändaren berörda giftermålsplanen är, såsom han ganeka riktigt förutsatte, af den art att vi ej kunna med likgiltighet se den på allvar försökas, låt vara att den också, som vi för visso tro, visar sig ej kunna fullföljas. Ej blott dess genomförande vore förderfligt; redan sjelfva försöket, om det med någon grad af välvilja omfattades från svensk: sida, vore betänkligt, helst i en tidpunkt sådan som den nuXl varande, då det ofelbart skall uppfattas såsom vittnesbörd om ett omslag i vår poli tik, afseende att skilja oss på samma gång från den enda stormakt, hvilkens uppriktiga och verksamma deltagande vi kunna påräkna, och) från ett närbeslägtadt nabofolk, som dagligen lider under den maktis hänsynslösa öfvermod, med hvars herrskare det kungliga svenska huset förutsättes vilja träda i den intimaste förbindelse. Hvilka ogrundade farhågor och lika illusoriska förhoppningar än möjligen på något håll här i landet kunna låta en dylik förbindelse framträda i ett skenfagert och förledande Jjus, så finna vi dock att svenskt initiativ i frågan, under nuvarande omständigheter, till den grad obetänkt och taktlöst, att vi ej ens kunna, såsom insändaren, föreställa oss möjligheten deraf. Vi yttrade, att redan sjelfva planen, äfven om den komme att stranda, vore egnad att skilja oss från den enda stormakt, af hvilkens sympati för en gammal och — så långt svenska folkets vilja förmått — trogen bundsförvandt vi kunna påräkna ett verksamt understöd i nödens stund, nemligen Frankrike. Det är mycket bra att framhålla, att ett folk bör lita på sig sjelft; vi, som fullt så mycket som någon bekämpat föreställningen om Bverges vanmakt och åyrkat vårt försvarsväsendes tidsenliga utveckling, torde ha rätt att ej anses vilja på någon annan hvälfva bördan af vården om vårt politiska sjelfbestånds upprätthållande. Men liksom vi tro, att underskattandet af egen betydenhet och kraft kan medföra sorgliga följder, tro vi, att äfvenöfverskattandet deraf är vådligt; och vi kunna ej se någonting för den svenska patriotismen förödmjukande i den bekännelsen, att dock vårt väl och ve en gång kan komma att bero af det mäktiga Frankrikes bistånd. Äro vi ej redan nog isolerade, och är det ej stridande mot vanlig klokhets första reglor att bortstöta en makt, hvilkens välvilja föreskrifves lika mycket af franska och svenska folkens ömsesidiga och starka symatier, af politiska traditioner, som ännu Behålta sin giltighet, och af den stora ide, som i våra dagar blifvit hufvudprincipen i Frankrikes politiska system? Ju mera vi ega skäl att beklaga, att det goda förhålJandet till denna makt under de senare åren ej så vidmakthållits, som det bort, utan tvärtom lidit afbräck genom småaktiga och retsamma infall, i och genom hvilka en mot Fre nkrikes nuvarande statschef obenägen vilja gifvit sig luft, desto mer maktpålignde är, att ej ett allvarsamt steg tages, som ovilkorligt måste komma att uppfattas såsom ett otvetydigt bevis, att de i Stockholm rådande tendenserna gå i en mot Frank