Straxt derpå hördes ett skott. Jätten mumlade: Det var ett pistolskott ! Mouchette, som ännu icke förstod att skilja emellan de olika ljuden af eldvapen, nickade under tystnad. — Fyra andra skott följde strax derpå. Det var revolverskott4, fortfor la Cigale med en viss ångest. Nåväl, vidare, frågade gossen. aTret, tyvngt. Och gif skt, på köpet! Med dessa ord tryckte sig Mouchette emot muren, och drog med sig kolossen, som säg sig nödsakad att följa hans exempel och fann sig uppställd parallelt bredvid honom. Dettej var en lycka för dem båda. TR Binut, en sekund längre, och de hade på sina hufvuden fått emottaga salig Piquoiseuxs jordiska hydda. Huru solid la Cigales hufvudskål och hur böjlig Mouchettes hud måtte vara, hade de likväl, i kraft af tyngdlagen om fallande kroppars tilltagande hastighet, svårligen kunnat motstå en sädan tyngd. Kroppen af herr Jules sekreterare nedföll och krossades vid jättens fötter med ett doft, hemskt ljud. Den förblef orörlig. Trots sin vana vid strider med väpnad hand och ehuru döden var honom en gammal bekantskap, ryste jätten och kunde icke genast besluta sig att kasta en blick på den orörliga massa som låg framför hoom. Mouchette darrade något litet i hela sin opp; men hans okynniga natur tog snart verhand; han tände en vaxstapel och lue sig ned öfver Piquoiseuxs kropp, halft mumlande: Ah, min teppre vän, nu är du i smöret!