100 Eimer (1 Eimer : 26 svenska kannor) olja trädde Novosilzoff i underhandling för att åtkomma hans privilegierade område och ej ha en anne vill konkurrent. Han vann sin afsigt och ick privilegiet på sig öfverflyttadt mot en summa af 3000 rubel silfver, samt på det vilkor att säljarens måg, hr Peters, en ung man, som ledt svärfaderns oljeföretag och hade stor lokalkännedom, skulle antagas i bolagets tjenst mot en öfverenskommen, ganska vacker aflöning. Nu engagerades i Amerika tolf öfvade borrare jemte en ingeniör, apparater anskaffades och man skred till verket flera ställen samtidigt. Men oaktadt allt arbete, oaktadt de höga aflöningarne till ingeniören och borrkarlarne, blefvo amerikanarnes alla letningsarbeten utan resultat, emedan man icke hade valt de rätta männen för företaget. En dyrbar tid af de sex privilegiiåren förflöt och stora summor hade åtgått till borrningsförsöken. Amerikanarne blefvo derpå afskedade och två af bolagsmedlemmarne, lampfabrikören var den ene, förlorade alldeles modet. Mången skulle också blifvit nedslagen af sådana motgångar och förluster, men så blef icke fallet med den tredje bolagsmannen, öfverste Novosilzoff. Han, en energisk, intelligent man, förvandlade i kontanter återstoden af sin förmögenhet, några små landtegendomar, fast besluten att forcera företaget till sista rubeln, att antingen bli tiggare eller millionär, och sådana personer brukar ju lyckan vara huld. Han reste med återstoden af sin förmögenhet till Paris och afslöt der kontrakt om borrningars utförande med den vida bekante borrningsingeniören Kind, och redan 1865 anlände en hr Kinds medhjelpare till ort och ställe, och man väntade blott på Novosilzoff, som var i Petersburg för att samla sina sista pekuniera tillgångar, och sedan skulle man genast gripa sig an. Nära nog hälften af privilegiiåren hade nu förflutit och de två andra bolagsmännen tillkännagåfvo för öf versten deras utträde ur bolaget, dock utan att för anspråk på att återfå det af dem utlagda apital. Novosilzoft rustade sig i Januari förra året att resa till Kaukasus. Just då kom jag att erbjuda öfversten min tjenst såsom geolog, ty jag hade alltid längtat att för studier få vistas i aukasus. Mitt erbjudande antogs, och jag fick i uppdrag att noga studera jordmånen i oljeterriboriet. Den 14 anaari afreste vi och jemnt en månad derefter anlände vi till Jekaterinodar. Der väntades öfversten af en mycket glad underrättelse: Peters, som företagit borrningar på egen hand med de gamla amerikanska maskinerna, hade den 4 Februari uppborrat en 20 fot högt sprutande bergoljestråle, som dagligen lemnade 1500 till 2000 Eimer olja, så att man var i stor förlägenhet för att kunna anskaffa tillräckligt med kärl till oljans upphemtande. Så voro då öfverste Novosilzoffs djerfvaste förhoppningar delvis uppfyllda. En underjordisk petroleumbassin var uppborrad, hvilken måste ha en ofantlig utsträckning, då de samlade gaserna hade en sådan kraft att de förmådde drjfva fram en oljestråle från nära 200 fots djup. Öfversten mottog underrättelsen om sin lycka med lugn, träffade anstalter till anskaffande af fat, och så reste vi till det ställe, der Naphta-strömmen fanns. Den befinner sig på ett afstånd af omkring 120 werst från Jekaterinodar, ej långt från Anapas kust. Floder hade svämmat öfver sina bräddar, så att vi ej kunde komma längie,. utan måste ligga stilla. Men öfverstens otålighet kände inga gränser, vi arbetade oss framåt, och en vacker morgon befunno vi oss ändtligen vid etablissementet — men för tillfället betydligt gäckade i våra förväntningar: i nedre delen af borrhbålet hade genom väåldsamheten hos de uppåt trängande gaserna en stoppning delvis inträdt och lerför sprutade oljan blott då och då, och strålen hade ej sin vanliga tjocklek. Oupphörligt voro tio menniskor sysselsatta med att samla den ur borrhålet strömmande oljan i fat, och fastän olan runnit blott några få dagar voro dock fyllda at i massor uppstaplade kring platsen. Den 4 Februari hade oljeströmmen — så berättade arbetarne — börjat rinna. Man hade stött på flera lager af lerarter, sandoch kalksten, man hade genomborrat dessa med kraft, och vid anställd mätning af borrhålet befanns detta hålla 180 fot i djup. Då man vid middagstiden höll på att genomgå ett sandstenslager, hördes plötsligt ur borrhålet ett starkt buller, si att några af arbetarne förskräckta skyndade från stället, borrmejslarne slungades ur let, och ur detta framqvällde en tjock, brun oljeström. Den rann ungefär 20 minuter, ett starkt buller hördes från jordens inre, oljan slutade rinna, en paus uppstod, och en stråle af vatten sköt nu fram, blandad med småstenar och lerbitar, hvilka slangades högt i luften. Plötsligt, efter ungefär 12 minuter, upphörde vattenstrålen, samma dån hör: des ånyo och nu rusade en klar oljestråle i vädret, hvilken, några uppehåll då och då oberäknade, sedan dess flyter och sannolikt skall länge, länge flyta, till be öning åt öfversten för hans energiska uthållighet och till välsignelse för den ryska industrien. Den stagnation, som vid vår ankomst inträffade i strålen, upphörde snart, och oljan flöt sedan med rikt flöde. Men borrhålet gjordes sedermera ännu djupare och än rikare blef flödet, och jag uppskattar det till tolf tusen Eimer pr dag. Med ett beräknadt värde på platsen af blott två rubel pr Eimer för oljan i oraffineradt tillstånd, hvartill köpare nog finnas, gör detta en inkomst pr dag af 24,000 rubel silfver. Detta är ju en mer än furstlig inkomst nu redan, och genom öppnande af andra källor kan den treeller fyrdubblas. I jemförelse härmed är de amerikanska oljefurstarnes inkomst en obetydlighet, ty der äro så många om en enda bljeström, men den ryske oljefursten är alldeles Bnsam om sin. På Krim finnas mäktiga oljeanledningar, som blott vänta på några lika företagsamma män som hr Novosilzoff, för att bli tillgodogjorda. Säkert skola män finnas, som vilja våga sina penningar på ett så lönande företag och deri;sevom öka antalet af de ryska oljefurstarne.