vetta vudskap sandes Ull general Diaz, men antingen har Diaz ej erhållit det eller har Marquez ej tillåtit sändebudet att resa. Nog af förhöret egde rum och kejsaren förde sjelf sitt försvar. Förhören började den 20 Mej. Under ransakningen och fyra dagar före densamma voro kejsaren och hans generaler inspärrade i särskilta celler och sågo hvaranda blott i domsalen. Vid första förhöret vägrade rättens ordförande att fästa något afseende vid kejsarens protest mot domstolens behörighet, och en skrifvelse från kejsaren till Juarez hvari han erbjöd sig att afsäga sig alla anSpråk å tronen, förmå hufvudstaden och e ruz att gifva sig och sätta sin ära i pant på att han ville uppbjuda alla sina bemödanden till landets pacificerande, om man beviljade honom och hans officerare fritt aftåg, hade blifvit obesvarad. En lista med mer än 50 anklagelsepunkter mot fångarne hade blifvit uppgjord. Ordföranden frågade den ena efter den andra, börjande med kejsaren, om de erkände sig skyldiga till första punkten, och så hela raden igenom. När svaret utföll jakande, togs det till protokolls, men när det var nekande, kunde hvem som helst af domstolens egna ledamöter uppträda som vittne mot de anklagade. Sålunda fungerade de som vittnen, jurymän och domare på en gång. Då förhören den 3 Juni voro afslutade, öfverlade domstolen några timmar, hvarefter hon gaf den förklaring, att samtliga fångarne befunnits skyldiga till alla mot dem uppställda anklagelsepunkterna. Derefter infördes de åter i salen för att erhålla del af domen, och tillfrågades om de hade några invändningar att göra mot dess verkställande. Med stor värdighet och fasthet förnyade kejsaren nu sin protest mot domstolens befogenhet och öfverlemnade en afskrift af densamma till ordföranden för att genom honom tillställat Juarez. De öfriga officerarne afhörde sin dom med förartfull tystnad. Då någon af dem började bittert beklaga sig öfver det sätt hvarpå ransakningen mot dem blifvit förd, ålades honom tystnad. Under tiden hade Juarez blifvit bestormad med böner om mildhet mot fångarne. Deputationer af fruntimmer besvuro honom gråtande om nåd för dem, och till en af dessa deputationer ropade han barskt: ?Då våra officerare mördades af österrikarne, haden I intet ord till förbön för dem. Hvarför skulle edra tårar nu ha något inflytande på mitt beslut?? Emot andra betedde han sig blidare, men ingen enda lofvade han den ombedda benådningen?. Enligt en annan korrespondens skulle det preussiska sändebudet, som Maximilian efterskickat, kommit till Queretaro d. 5 Juni, Den österrikieka militärtidningen Der Kamerad meddelar den af oss förut omnämnda cirkulärnoten af marskalk Bazaine rörande Maximilians Oktober-dekret, som marskalken, efter hvad det nu påstås, skulle aftvungit kejsaren. Cirkuläret är dateradt Mexiko den 11 Oktober 1865 och adresseradt till de särskilda kårbefälhafvarne. Sedan marskalken anfört åtskilliga fall der de republikanska cheferna skulle Jåtit skjuta imperislistiska officerare, som fallit i deras händer, yttrar han till slut: ?fimot så vilda ogerningar blifva repressalier nödvändighet och pligt. Samtliga dessa banditer, deras chefer inbegripna, ha genom det kejserliga dekretet af den 3 Okt. blitvit förklarade utom lagen. Jag anbefaller er att tillkännagifva för de under ert befäl stående trupper, att jag ej mer till låter att några fångar tagas. Uvarje person, han må vara hvilken som helst, som anträffas med vapen i hand, skall nedgöras (sera mis å mort). Hädanefter skall ingen utvexliog af fångar mer ega rum. Vära soldater skola veta att de ej få öfverlemna sina vapen åt en dylix motståndare. Från denna stund är det en strid på lif och död emellan civilisationen och barbariet. Å båda sidorna gäller det att döda eller dödas.? Bazaine. Medan det från ett håll berättas att det är hertigen af Aumale som Maximilian lemnat sina papper i förvar försäkrar deremot en Paristidning bestämdt att det är den i London bosatte Louis Blanc som mottagit dessa papper, och att han med stöd af dem skall skrifva fem år af det andra kejsardömet, liksom han förut skrifvit tio år af Julimonarkien? En tredje version åter — Parisertidningen Le Mondes — låter kejsaren redan för ett år sedan ha anförtrott en del af sina papper åt grefve de Bambel!es, som ej längre befinner sig i Mexiko, medan de af nyare datum skola befinna sig i händerna på en person, hvars namn tidningen ej känner. Hon tror sig dock veta att deras publicerande ej kommer att ega rum utan tillåtelse af den aflidne erkehertigens agnater. Enligt ett telegram till Times från Newyork skall icke blott den republikanska pressen i Mexiko enstämmigt fordrat Maximilians afrättande, utan Escobedo skall till och med ha hotat afsätta Juarez, om han satte sig emot dödsdomen. Newyork Herald meddelar två officiella aktstycken från mexikanska krigets sista tid, nemligen ett bref fråa Maximilian af den 9 Februari detta år till hans krigsminister Lares och dennes svar derå. Om dessa skvifvelser äro äkta, måste kejsaren redan 1 Februari ansett sin sak hopplös och ej heller gjort sig uvågra illnsioner om de mäns pålitlighet som voro i hans omgifning. Den väsentliga orsaken hvarför han ej ville lemna Mexiko var den, att han ej ville svika de mäns tillit som blifvit honom trogna och satt sitt hopp till honom. SPANIEN. Provinsstyrelsen i Barcelona rapporterar den 6 Juli till regerirgen i Madrid, att ?en af förlorade menniskor bestående skara, under befäl, af en afskedad kapten, som antagit öfverstetitel, den 5 Juli visat sig vid gränsen till Valvidrera?. Då trupperna anryckte, grep den till flykten och bör nu ha fullständigt försvunnit. Stilen i denna depesch är alldeles densamma som man är van att träffa i depescher, hvilka äro af. edde att vilseleda den allmänna meningen. Som ett af våra Paristelgram berättat, har Primj landstigit i Barcelona. NORD-AMERIKA. Presidenten har på sin resa i de xord-)