ANTIUCS IGT BHTKUIN MOS UTIRGYAS DUM UVIeS Jan.—3 Febr. 1866, sammanfattad efter chefens enskilda dagbok, hvarur vi göra följande utdrag: Den 30 Januari. Barom. 29,44. F. Term. 458. Cels.—75!. Vinden fortfor äfven i dag att blåsa hårdt, ifrån VNV. å V. dragande sig till VSV., med regnbyar och stundom svåra fallbyar ifrån de höga bergen, hvilka likvisst voro af endast kort varaktighet, så att fartyget icke hann svaja upp för dem. Som vi ändå hade måst stanna qvar till fram emot middagen, för att verkställa behöflig sotning, så voro vi ej särdeles missnöjda dermed, och snart fingo vi tillfälle att blifva riktigt belåtna med värt ofrivilliga dröjsmål på stället. Redan gårdagen hade vi förmärkt rök uppstiga från östligaste udden af Carl I;s ö, hvaraf vi förmodade, att eldsländare (Pescheräher), befunno sig der, och man kan lätt förstå, att alla lifligt önskade få se några af dessa varelser, hvilkas tillvaro man på sednare tider till och med börjat sätta i fråga, emedan en mängd fartyg, som passerat Magelhaens sund, icke sett svår af några. Vår längtan blef nu på ett ganska oförmodadt sätt tillfredsställd, då vi omkring klockan 9 förmiddagen observerade två båtar sätta ut från Carl I:s ö och, dels under segel, dels under rodd, styra hän mot Cap Gallant. Allas uppmärksamhet fästes på dessa begge båtar, hvilka, oaktadt det hårda vädret, temligen snabbt framskredo, och snart kunde vi urskilja åtskilliga rödbruna figurer utidem. Flaggen hissades samt åtskilliga signaler och tecken gjordes för ätt locka dem ombord, men de aktade ej Asrpå, utan landstego nära vid Cap Gallant, och sägo vi att första båten äfven medförde två hun: dar. Straxt derefter gingo de åter ombord och rodde längsefter stranden samt landade slutligen på Wigwam-ön. Sekonden jemte en del af officerarne gingo nu i land till dem, och snart var bekantskapen gjord, säkerligen tillallas tillfredsställelse och ej minst till de arma Pescherähernas. Sedan båten återkommit ombord och jag fått rapport om förhållandena, begaf jag mig i land till dem, åtföljd af så många utaf gunrumsledamöterna som kunde lemna fartyget, alla medförande de gåmla kläder vi ansågo oss kunna umbära öch hvaraf de arma stackrarne voro i största behof. Dessa varelser voro nästan fullkomligt nakna, och det enda, som gaf dem riåot skydd, var ett pelsskinn, kastadt öfver axarne, men lemnande bröst och mage dbetäckta: Nedre delen af kroppen var alldeles bar, men de äldre hade dock det vanliga förhänget, ehuru af mycket små dimensioner. Man tänke sig dessa nakna menniskor, bland hvilka voro qvinnor och barn, ja till och med tdibarn, utan minsta betäckning eller omhölje, ute på sjön, i en hård, genomträngande blåst med svåracregnbyar, allt under en temperatur af 47 Celsius, och man kan göra sig en föreställning om det eländiga lif dessa stackars varelser måste föra, synnerligast under den svåra och långvariga vintern. Sällskapet bestod, som det tycktes, af två familjer, tillsammans 15 å 16 personer, d.raf flere minderåriga och ett dibarn. Fyra bland dem voro qvinnor, och att vi fingo se dem, måste anses såsom en ovanlig tur, emedande fleste, söm förut sammanträffat med detta folkslag; berätta att dess fruntimmer noga doldes för profana blickar. De fullvuxna voro af medelmåttig storlek, öfre delen af kroppen temligen utbildad, hufvudet stort och försedt med långt, stripigt hår, som nedföll på axlame och utgjorde deras enda hufvudbetäckning. -Benen voro smala, fötter och händer små samt muskeisysternet i allmänhet föga utbildadt. En af qvinnorna hade ett ingalunda obehagligt utseende, ehuru anletsdragen voro grova, och alla, eller de flesta, hade vida inteligentare utseende, än hvad man efter äldre be: rättelser kunde förmoda. En: liten gosse var särdeles-liflig. och gjorde allehanda puts. Till hans ytterliga förtjusning. fick han ett par gamla inexpressibles? (ka songer), och var det högst löjligt att se, huru pojken ville kränga dem öfyer hufvudet, tilldess vi hjelpte honom att taga dem på och vederbörligen Prefva dem, hvarefter han mycket stolt vandrade omkring och visade: sig för alla. En mindre flicka erhöll em röd ylletröja, och modren fick en, gammal uniformsrocky hvaruti hon med synbar förtjusning klädde sig. De flestes ögon vöro mer eller mindre skadade, sannolikt af den ständiga röken från deras eldar, hvilka alltid äro upptända, både uti båtarne och då de äro i land. Hvar och en hade uti munnen en glasbit eller något slags: bergkristall, hvilken tycktes vara en talisman eller ett heligt föremål, ty ingen ville lemna den ifrån sig, oci då man försökte förmå dem dertill, togo de den ur munnen, satte den för ena ögat, pekade emot himlen, utropade ordet pescherä och gjorde vägrande åtbörder. Häruti synes ligga ett otvetydigt bevis detom, att de ha ett slags begrepp om en Gud och det himmelska ljuset. Sitt här tyckas de äfven anse för heligt, ty man kunde icke förmå dem att låta ossafklippa en hårlock, fastän vi visade på oss sjelfva, att sådant kunde ske utan fara. Emellertid, huru det tillgick vet jag icke, lyckades det dock en af besättningen, som var en särdeles fiffig karl, att i smyg få sig en sådan löck, hvilken jag nu förvarar såsom ett kuriosum. : Vår första båt, som gick i land, medförde en flaska bränvin, hvilket utdelades till dessa staekare, men en af dem tycktes ha fått för mycket, ty han blef synbart rusig och började att jemra sig förfärligt, deruti beledsagad utaf sin husträ, som auppstämde högst sorgliga läten, under det att hon med mycken ömhet tycktes vårda sig om honom. Hans kamrater tecknade, att han, jemte bränvinet, nedsväljt sin glasbit — och det tycktes ej osannolikt, ty karlen led synbarligen svåra plågor — men då sällskapet, omkring kl. 1 e. m. samma dag, kommo längs sidan af korvetten, och några voro så dristiga att stiga ombord, så kom äfven den sjuke hastigt uppklättrande öfver fallrepstrappan och kastade sig jämrande på däck. Jag trodde nu, att karlen skulle dö, men sedan någon-af besättningen bjudit honom en portion ärter, som -han med god smak förtärde, utropade han: Bono! reste sig upp och syntes: fullkomligt kry, då han kort derefter lemnade: fartyget. Detta folk syntes våra mycket godmodigt och vänligt sinnadt och ingalunda dunit, såsom åtskilliga lärda, hvilka aldrig skådat en Pescheräh, velat påstå; men otvifvelaktigt är, att de stå på kulturens lägsta trappsteg, och uti deras lefnadssätt kan man svårligen skilja dem ifrån djuren på annat än fåfängan, som är menniskan ensam förbehållen, och; hvilken gjorde, att dessa varel-, ser, med, yttersta glädje emåttogo och ;prydde sig. med något obety: ligt lappri,. såsom ett messingsspänne, några metallknappar eller en usel brokig bomullsnäsduk, för hvilka småsaker de, om så fordrats, lemnat sitt dyrbaraste och : för dem nyttigaste, i utbyte. Att en frisk och liflig byteshandel. kom i. gång, var naturligt; dock. kan jag, till heder för korvetten, säga, att yi ej Bjorde de arma varelserna någon orätt, ty hela säll. skapet blef temligen fullständigt beklädt, och mången ombord gaf dem kläder m. m. utan act fordra något i utbyte. Ombord trakterädes sällskapet. med salt, rått fläsk och knallar samt litet öfverblifna ärter, hvilket allt med stor glupskhet förtärdes. Sedan landade de ånyo på Wigwam-ön, och hela eftermiddagen sågo vi de yngre springa nakna ut och:-plaska i vattnet, under det att svåra byar, med regn och snöslask, herrskade och termometern icke visade mer än 6? Celsius. Den 31 Januari. Barom. 29,720. F. Term. 55. Cels, 10. Följande dagen, eller den 31 Januari, innan. kl. 7f, m. kommo våra nya vänner, Pescheräherna, ånyo ombord, alla på det bästa utpyntade i de kläder de erhållit, och sågo vi dervid de löjligaste sammansättnin: gar af drägter man kan tänka sig. Fruntimrens toiletter voro isynnerhet ypperliga och skulle säkerligen väckt uppseende i sjelfva Paris. De voro nu ej så rädda som gårdagen, utan båd vin: