j IBLANDADE ÄMNEN i En björajagt i Norge. En korresponder skref den 20 Juni från Vos socken till Bergen: posten: Södra delen af Vos socken samt angränsand trakter af Hardanger hafva ständigt varit stånd qvarter för björnen, som från vår till höst ströf var omkring i skogarne och på fjellen och ä här, än der gifver sin tillvaro tillkänna genor att döda får och äfven större kreatur. WVosbc erna, som äro ett raskt folk, hafva föga vinr lagt sig om björnjagt, och när man en och ar nan gång hört, att en björn blifvit dödad, ha det i allmänhet skett genom gillerskott. De var derför en sällsynt händelse, då en af de sist dagarne i Maj månad i Bordalen i Vos en björ blef skjuten med jagtbössa. Ett par björna hade blifvit bemärkta i närheten af gården Gje rall, och en der boende gårdsman Endre Eiriks son Gjerall samt en at hans grannar, Lars Gje rall, begåfvo sig derför en morgon ut efter dem hvardera beväpnad med en bössa. De funn spåret i den mjuka snön och följde det hela da gen, men funno icke björnen. Dagen derpå be gåfvo de sig åter åstad och voro då lyckligare Följande spåret funno de en björn liggande upp på en bergsklint, som var så beskaffad, att de på tre sidor stupade brant ned till betydligt djup medan den på fjerde sidan sammanhängde me; fjellåsen medelst en smal kam, som väl icke va mer än ett par alnar bred. Från detta håll när made sig nu jägarne björnen och Endre skjöt på honom på ett håll af ungefär 50 alnar. Björne reste sig straxt, men visade genom sina osäkr: rörelser tydligt, att han var sårad; han försökt nu först att fly utföre, men då han på alla kan ter mötte bråddjupet, nödgades han vända on och se till att komma förbi jägarne, hvilka stod på det smala utsprånget. Emellertid hade Endrt fattat den andra bössan och skjöt, men geväre klickade och det var icke tid att ladda på nytt Nu hade jägarne valet mellan att draga sig till baka och lemna plats för björnen, eller stanna på bergskanten och möta honom. De valde dei sistnämnda. Då björnen såg detta, reste han sig å bakbenen och kom emot dem med gapande kärt. Endre slog nu först till honom med bös. san, men detta hejdade icke björnens framryckande; derpå sparkade han till honom ; men då icke heller detta hjelpte, grep han med sin bara hand i björnens käft. Det var hans afsigt att få tag om underkäften för att hindra björnen från att bita, men emedan denna i detsamma yckte till med hufvudet, fick han blott tag i fverkäften, och björnen bet honom nu tvärt igenom handen. Endre ropade nu till kamraten att han skulle slå björnen med bössan; Lars slog med bössan björnen öfver nosen, så att pistonen gick in i densamma, och björnen släppte då Endres hand, men grep honom i stället i armen; bösskolfven blef afslagen, men Lars grep den andra delen och slog på nytt; då släppte björnen Endres arm, men bet honom i låret; ännu en gång slog Lars till; nu släppte björnen ändtligen Endre, vände om, sprang utöfver bergsklinten oeh störtade ned ifrån densamma från en höjd af väl omkring 30 alnar. Jägarne lemnade nu den post, de så käckt hade försvarat, och funno björnen, som efter fallet hade släpat sig ett par bösshåll nedåt, liggande död. Björnen var en medelstor hona; det befanns, att Endres kula hade träffat henne bakom bogen. Oaktadt sitt sår förde Endre björnen samma dag till Vossevangen; han blef der förbunden af läkaren, som icke fann såren farliga. Några dagar efteråt var han ute och letade efter en annan björn, som han dock icke fann. — En norsk gutt? får danska skallar. William H. Mitchell och Mårten Hansen äro srannar på Nord Wellsgatan i Chicago nära hörnet af Menomineegatan. Mitchell är bokhållare en glasmästarebutikx och Hansen, en norrman, ir timmerman. Såsom grannar hafva de för vana utt besöka hvarandras familjer. Men Hansen vlade oftare visiter hos Mitchell. Dennes hustru ir nemligen ung och vacker, och detta var orsaken till Hansens täta påhelsningar. Hon å sin ida tycktes ej vara likgiltig för hans uppmärksamhet, som slutligen blef så markerad att den räckte Mitchells misstankar. Småningom kom an till den öfvertygelsen att hon var honom trogen och han beslöt att förvissa sig om förvållandet. För sådant ändamål lemnade han örliden tisdag sitt arbete och skynaade hem. Jå han kommit nära sitt hus gick han till gränlen på baksidan, hoppade öfver stängslet och olde sig i ett uthus, för att hålla vakt. Han ehöfde ej vänta länge. Inom få minuter såg jan Hansen komma sakta gående i gränden och lättra öfver stängslet till hans bakgård, Här tannade han och såg sig försigtigt omkring. Jå han icke fann någon, gick han lugnt till akdörren, öppnade den och Steg in. M. såg lansen gå in i parlorn. Mitchell kastade förigtigt en blick ditin, och såg — sin hustru och lansen i en ljuf omfamning. Den förorättade annen väntade tilldess hans värsta misstankar oro bekräftade Då rusade han in i rummet, rep fatt i den understuckne älskaren, och under et hans hastru gaf fritt lopp åt sin fruktan ge-å. om skri på skri, tilldelade han honom en hel-: sam tuktan, hvaraf derne kommer att bära ärken för mången god dag. Hansen försökte t slita sig lös, men den skymfade mannens arm ar stark och höll honom fast intilldess Hansens isigte och kropp voro betäckta med blånader. erpå släpade Mitchell honom till frontdörren h kastade honom hals öfver hufvud utför traprna. Derpå återvände han till sin hustru, som ömkst bönföll om hans förlåtelse och lofvade att idanefter vara honom trogen. Men han ön ade ej att göra henne något oadt, ty hans ede hade förvandlats i sorg. Hanser. släpade sin blåslagna lekamen hem r han förblef till lördagen. Då rann plötslin honom i sinnet att han blifvit så illa mörUtad att det rättfärdigade hans beslut att låta restera Mitchell för öfverfall; Mitchell erkände 1 skuld och pliktfäldes. till 3 och kostnader. ämnar deremot stämma Hansen med anspråk 10.000 ersättning derföre att denna frefröre I mm ÅP mö ÅA