mycket omtalta pitpropsafverkningarne; men alltid finnas der så många telningar qvar, som kunna fordras för uppsättende af en armå of käppar. Det är sannt, en sålunda sammansatt här lemnar icke rum för nögon illusion, hvarken vid simulakern eller paraden; men vi lefva ju i en tid, då det framförallt gäller att spara och draga in på staten. För att säga sanningen finnes det också folk, som icke låta blända sig af åsynen af 14 eller 15,000 mau i blå rockar och gråmelerade byxor. Jag nämnde Fredrik den Store. En anekdot om honom kommer mig härvid till pass. Vid den tiden då Voltaire befann sig vid Fredriks hof ville konungen nödvändigt ba honom med sig på en af sina revyer, och ehuru Voltaire hade föga smak för militäriska tillställningar, fogade han sig dock såsom artig hofman efter monarkens önskan. Man kom till paradfältet, och konungen, som var till häst, vände sig till Voltaire, som försigtigt höll sig i vagn, och yttrade i en ton af hänförelse: Hvilket skådespel!... Ni borde skrifva ett poem till ära för dessa tappre.? örfattaren till Henriaden, som antagligen icke kände sig vid lyriska vätskor, svarade ingenting och saken stannade dervid för ögonblicket. Men just sammh afton hände det sig att Fredrik, alltid beledsagad af ein filosofiske favorit, efter middagen gjorde en utflykt inkognito. Det var ett af bans stö sta nöjen. Då de höllo på att lemna staden blefvo de i en förstad tilltalade af en tiggare med amputeradt ben, hvilken med jämmerlig röst bad dem om en allmosa, berättande (det fanvs icke alltid rum för invaliders inhysande) att han hade lemnat sitt ben på slagfältet vid Rossbach och att han dog af hunger. Vo taire vände sig dervid till konungen med en min, spefu!l och godmodig på samma gång och frågade: Skulle man, sire, lägga denna epilog till poemet som ni i dag beställse af mig?? Kurry.