tvistad. För det högvördiga ståndet hade nyss förut uppgifvits att lättfärdigheten och lösaktigheten årligen var i stigande inom hufvudstaden, och att ordentliga giftermål blifva alltmera sällsynta: under Gustaf Adolf den stores och de följande Carlarnes tidehvarf var sedlighet och dygd icke mindre än under spektaklernas mest lysande perioder; vädjandet till. nationaläran hade så ofta skett vid alla företag, att tal. hade förlorat förtroendet till detta argument. Biföll betänkandet. Biskop Almqvist ansåg att de i Konungens namn med teatersujetterna afslutna kontrakt borde honoreras: trodde äfven attteatern var ett nyttigt bildningsmedel. Om ej alltid goda spektakler uppfördes, som af de mest bildade blefvo godkända, så borde ihågkommas, att direktionen, för att vinna större recetter, måste rätta sig efter allmänhetens nycker, och dessa stodo icke alltid i full harmöni med den högre smakens fordringar. Men balletterna kunde gerna indragas —ty hvartill alla dessa förvridna kroppsrörelser och luftsprång? Skall väl detta vara skönt? Nej! utan en sinneng insöfvande verklig musik skulle dessa konstdanser icke ens kunna uthärda jemförelse med de ännu mycket konstigare lindanserierna. Prosten Säve ville bifalla utskottets förslag, men endast med det vilkor att på teatern blott uppfördes pjeser af konstens erkända mästerstycken på andra språk som öfversattes, och att alla så orimliga stycken undvikas som det hvari det dagades sju finger under samma representation, och så itet anständiga söm en pjes den der hete Don Juan, hvilken uppgifvits vara till den. grad osedlig att den af polisen hade bort. örbjudas: Prosten Asklin trodde att den kungliga teatern skulle bära sig bättre om den drematiska helt och hållet indrogs, ty då tvingades allmänheten att flitigare besöka den förra. Samma sujetter kunde gerna uppträda 4 å 5 gånger i hvarje vecka. Professor Agardh (sedan biskopi Carlstad) ansåg hufvudfrägan vara om hela landet borde skatta till Stockholms teater. Under det att hela landets rörelsekapital och förmögenhet småningom samlar sig i hufvudstaden, under det att lyxen der tilltager, minskas i samma mån tillgångarne i landet, vill man ännu icke blott att dess helsovård, dess fattigvård, dess assistansinrättning -m. m., skall underhållas på landets bekostnad — ja äfven dess offentliga nöjen. Då spektaklerna troligen mäste bibehållas, antingen som ett nödvändigt ondt eller ett nödvändigt godt, 8å insåg tål. ej Hvarföre någon annan än den som begagnar sig deraf skall: underhälla dem; och föreslog derföre att en viss procent af öfverflödsafgiften till teaterns underhåll borde utgå af Stockholms städ, men ke af provinserha. — Doktor Genberg Hade genom diskussionen funnit sig vare alltför gammalmodig för att yttra sig i detta ämne och förenade sig derföre med profess. Agardh; öch prosten Palm AOSÄ att om staten skulle bicräda teatern så borde det ske med uttryckligt vilkor, att ingen pjes fick uppföras förrän den af hofkanslern behörigen granskats: Sedan komininister Berggren i djupaste ödmjukhet vågat hemställa huruvida det kunde vara nyttigt och rätt att i så svårs tider, för hvilket nöje som helst öka bevillningssumman — så blef betänkandet återremitteradt. 7 TEES a ee ole bre osa sa It