SV NS SMR MUSIK. Fru Strandbergs recett i går var naturligt vis besökt af ett så talrikt auditorium, son salongens utrymme medgaf, och vittnade alla afseende om allmänhetens erkänsla och intresse, som uttrycktes med de lifliga hyll ningar, man alltid gerna på en dess heders dag egnar den vertliga itörtjensten. — Fri Strandbergs rika och jemngoda begåfning så för det dramatiska som för det lyriska den intelligens, som låter benne i snar sagdt hvarje parti upptäcka det väsentligt och deråt gifva en på sundt, oförvilladt om. döme grundad tolkning; den uttryckets lif. lighet och kraft, hvarmed hon elektrisera åhöraren och håller hans uppmärksamhet spänd; den hängifvenl et åt xonsten, som medgitver henne att helt egna sig åt hvarje roll, alltifrån Mozarts odödliga snilleverk och till de nära nog vidunderliga företeel ser, som man under sednare tid, tyvärr, någon gång gifvit henne till uppgift — allt detta är egenskaper, som göra hennes besittning ovärderlig och omistlig för vår opera; och publiken i går gjorde sig till allmänhetens representant, då den rättvist er. kände detta. Detlifliga emottagandet, det stän. digt växande bifallet och blommorna voro så mycket mera en hyllningsgärd åt fru Strandbergs artistiska värde i dess helhet, som det ämne, hon för aftonen valt, icke innebar någon af de roller, hvari hon företrädesvis ör sig gällande och särskildt utmärker sig. vady Harriets karakter är alltför ytligt skizzerad, alltför vacklande mellan det glada och det sentimentala, det rätta och det skefva, vexldsdamen och menniskan, för att synnerligen kunna lämpa sig för en konstnäriond. med fru Strandbergs gåfvor. I enskildo. momenter, såsom den vackra folkvisan, sista aktens duo m. fl, framstodo dessa emellertid onekligen med både kraft och behag. För Martha?, såsom komposition anse vi oss icke nu behöfva närmare redogöra, då operan torde vara i det närmaste allbekant. Allt från sitt första uppträdande, då den i Wien år 1847 gjorde särdeles stor lycka, har den gått öfver de flesta större lyriska scener i vär verldsdel; men äfven detta förutan skulle den säkerligen längesedan varit i hvars mans mun, e-nedan rätt mycket af dess innehåll obestridligen är af beskaffenhet att från scenen innan kort flyttas öfver till balsalongerna, kaferna m. 2. och der känna sig såsom hemma; hvadan operans popularitet en tid varit så sto: att man mindre behöft frukta att icke lära känna dess melodier än att icke kunna undkomma dem. Utan att i allmänhet vara ett mästerstycke är Martha emellertid utan tvifvel Elotows. Man finner här en viss säregen färgton öfver det hela, rätt vackra bemödanden att teckna karakterer, t. ex. Naacys och Plumketts, samt en stor mängd al motiver, som alltid bevisa fyndighet, om än några bland dem snarare äro upptäckta än uppfunna. Öfver de många dansmelodiernas nivå höja sig för öfrigt åtskilliga nummer af verkligt poetiskt och musikaliskt värde. Högst ställa vi den utsökt vackra qvartetten i andra aktens slut, slutscenen i tredje akten, hvars präktiga tema bär gör ett godt intryck, hvaremot det i ouverturen förstöres genom den snart sagdt outhärdliga instrumentationen, samt vissa delar af Lyonels. pan: Arbetets komiska sidor äro ganska etecknande, men lida i allmänhet af en viss simpelhet, som ofta nog stämplar qvickheten — om vi så få uttrycka 05s — öster om Rhen. . Lyonels parti förtjenar i det hela aktning men lider af en viss honungssötma i det erotiska och är i flere än ett moment verkligen hypersentimentalt. I akustiskt hänscende är det emellertid en särdeles vacker teaorroll, och den lilla arian i tredje akten hörer onekligen till Flotows allra bästa kompositioner. Detta nummer sjöngs i går af hr Arnoldson så förträffligt avt den förtjusta publiken nödgade honom att gifva det än en gång; och en lindrig indisposition, som i operans början någon gång röjde sig i hr Arnoldsons föredrag, tycktes med detta moment gifva vika, samt tillåta honom: att under arbetets fortsättning ypperligt göra sig gällande. Fröken Lublin (Naney) och hr Behrens (Plumkett) gjorde i musikaliskt hänseende silt bästa, och vunno, så som de förtjenade, derför lifligt erkännande; men i det dramatiska måste de begge söka inlägga betydligt mera kraft och nyansering, om de karakterer, de framställa, skola representeras med den klarhet, som är nödvändig för att göra dem int:essanta. Hr Uddman (Lord Tristan) och Sandstedt (Domarep) voro sig lika och ganska roande. fakstökotetnnssnknnniosetdr not TT RUIRIERER AA IERTER FYN RT RITA