gator funnos långt före ofvannämnda styrelsers tillvaro och kunna icke erkännas vara en god och tidens fordringar med dess tilltagande behof af beqväma kommunikationer motsvarande gatuläggning. Oafsedt allt detta, förefaller oss att, ur ekonomisk synpunkt bedömd, det måste vara minst sagdt tvifvelaktigt, huruvida den nu följda metoden är den rätta. Vi se med bäfvan vidsträckta verksamhet med lagningar, som nu i stadens alla delar med allifver pågår och hvilken otvifvelaktigt medtager högst betydliga summor, utan att dock lemna efter sig gatori bättre skick än att öfverståthållareembetet skulle med skäl, om gatuhållningsskyldigheten ännu ålåge de enskilda husegarne, utdöma dessa gator och vid vite ålägga den gatuhållningsskyldige att omlägga och i godt skick försätta dem; men nu är det en stadens styrelse som det gäller, och detta ir väl anledningen hvarför dermed ses mellan ingrarne. Om vi ej missminna oss, så förespeglades, vid gatuläggningsskyldighetens öfverflyttande från de enskilda tomtegarne till en gemensam styrelse, att en allmän omläggning af Stockholms gator skulle vara verkställd inom 20 ir. Hura detta förverkligats känna vi alla, och helt visst skola ytterligare 20 år kunna förflyta tan att någon förbättring uppnås, såvida samma system fortfarande följes, och man skall städse nöra samma klagan öfver dessa gator, samma illmänt spridda missnöje med en styrelse, som, ned för hvarje år ökade anslag, dock icke förnår åstadkomma någon kraftig förbättring. Hvad som synes vara den egentliga anledninsen till de här ofvan antydda missförhållandena ir helt visst, att styrelsen ej har för sin verkamhet i dess helhet uppgjort någon fullständig lan (åtminstone kan någon sådan ej spåras ur ie årliga arbetsplanerna), att styrelsen ej gjort ig reda för hvad som är att göra, ej beräknat sostnad och varaktighet efter den ena eller anIra metoden, samt att den, sedan den stadgat itt omdöme om hvad som bör göras och om den er sig ega medel till fullföljandet deraf, icke ör sina principaler framlagt en sådan utredning. lan bör dock rättvisligen ej alltför långt utträcka sina anspråk på individer, som, utan anan lön än i de flesta fall otack och klander, och tan afseende på om de äro fackmän eller ej, tses och åläggas att såsom styrelsemän under I år sköta sådana angelägenheter som dessa, ch det under det de alla dessutom ha sina enkilda värf att sköta; men vi påstå deremot med käl, att det egentliga felet bör tillskrifvas ämnda styrelses tjenstemän, hvilka äro aflönade ch framiörallt böra vara män af facket samt essutom kunna betraktas såsom ständiga. Det r således dessa, eller egentligen ingeniören för atuläggningsarbetena, som rättvisligen bör uppära allt det ogillande och klander, som har ut lats deröfver att han, åtminstone såsom för oss nes, ej gjort sig reda för och ej haft nog inesse för hvad som specielt honom ålegat; detta ed så mycket större skäl som allmänneligen indt är, att i andra större städer, såsom i Paris ch särdeles i London, sedan flere år tillbaka ånga hundra tusen riksdaler användts på exerimenter, för att komma till ett bestämdt reiltat om det fördelaktigaste gatuläggningssätt, t hvilka dyrköpta experimenter vi, med den abba kommunikation som numera finnes, rem för längesedan bort kunna draga fördel.