Sr ot Rep Hm or OO OWE fullgörande blir en ädel vana. fn eg op os So La. VV perliga själsgåfvor gå sin kos, utan at lemna spår efter sig, och, hvad än värr är, blifva medel till egen och andras för störelse! Huru ofta deremot arbetsamhe och flit, äfven med måttliga anlag, bära ril välsignelse! Hafven 1 icke sjelfva sett, ung vänner, både inom cch utom denna skola att de bästa paturgåfvorna icke alltid är de, som mest fortskynda; att de stundon något är, nyckfullt, stavna på vägen, de de upphinnas, ja ibland förbigås af der jemna fliten. Visserligen äro de rikaste och bästa frukter de, som alstras af hufvud och flit i förening; men skall endera saknas, så sakna vi alla hellre de lysande, men gagn. lösa anlagen, än den verksamma och fruktbärande fliten. Jag vänder mig nu särskildt till skol. ungdoms arbete. Är arbetet menniskans uppgift, hennes .pligt och hennes ära, så bör det tidigt begynna, så att dess ärliga och noggranra Ungdomens tid bör derför vara arbetslärandets, arbetsöfningens, arbetsberedelsens. Väl vore, om jemte skolans själsarbete, äfven undervisning i handarbeten kunde lemnas, icke blott i och för det gagnande, utan för det friska J och sinneslifvande som handens arbete unI der själsarbetets mellantider meddelar ; detta Jär likväl en framtidstanke, och ingen skola, som siatcn bekoster, kan härutigå snegen väg, uten att stödjas af allmänt tänkesätt och allmän författning. Men hvilka arbetena än äro, bör ungdom lära och öfva att sköta dem väl och samvetsgrannt. Detta är ett vilkor för ett goct arbete. Allt bör göras så väl, som en hvar kan det göra. Det slarfvigt gjorda är alltid det ilia gjorda. De dagliga muntliga förhören ske just för att utröna om arbetet är väl beredt. Pröfningarna i hvarje hutvuddel af ämnet eller examina, ske för att seom arbetet är väl utfördt. De skriftliga profven, på hvilka numera vid slutprötningen ligger en algö rande vigt, måste derföre i en skolas slla klasser både till sammansättning och form vara noggrannt och omsorgsfullt utarbetade, ja skrifstilen samt sjelfva skrifbokons yttre utstyrsel får icke vittna om vårdslöshet. Man har sagt, att skrifsättet, tankens bild, le.nnar en bild af författaren; man kunde äfven säga, att den yttre skriften; ord och bokstätver, vinklande och krälande mot hvarandra, äro teckentydande mot den unge skrifvaren. En klok lärare sätter m,cket mera värde på ett skriftligt prof, som innehåller åtskilliga fel, men bär vittne om en noggraan sträfvan, ett ärligt arbete, än ett slarlvigt, fastän för öfrigt felfritt, som endast är ett godt hufvuds förtjeast; likasom han också mer värderar en kort, men god uppsats, än eli längre hastvesk. För att underlätta ett godt arbete, för att vid detsamma fästa håg och lust, hafva skulmännen i våra dagar sträfvat att bort taga hvad som qväfver denna lust. Man öfverdrifver ic e såsom förr utanläsningen, man plågar icke med oupphörliga hemlexor, man öfveranstränger icze minnet med onö viga och snart glömda småsaker. Förständige lärare äro vaksamme att mera odla förståudet, tankens rot och grund, än minnet, hennes klädhängare. Man gör numera hvad man kan för att genom undervisnings sättet litva och uppmuntra arbetet, att bereda ett nöje i högre mening, den tillfredsställelsen nemligen, att bräcka mödans skal, men att också deruti få se den gömda kärnan. Det är detta som sedan i lifvet utgör det lockande och angenäma i allt arbete, så snart man kommit in i detsamma, äfven det, som den slösinnade dömmer ledsamt. Vär skola lemnar också genom friheten att få fortgå, ohindrad af trögare kamrater, en uppmuntran och en belöning, som lärjungen bereder sig sjelf, — en frihet, hvilken dock liksom all sådan måste begränsas af det mått, som gör henne gagneande och verkställb ir. Arbetet skall också ske i rättan tid. Denna skola har ialla tider lagt vigt vid ankomsten på klockslag, icke för de få minuter som någon dag spillas, utan för vanan att passa på tiden, hvilket utgör en del af att väl använda titen, — detta den rikes bästa och den fattiges enda kapital. Den unge friske gossen skall vänjas att mana sig sjelf, och väl om han också om morgonen ej behöfver väckas, utan sjelf vakrar till sitt arbete, hvilket sjelfvaknande är en god vana. Arbetet skall ske — och detta har en djup mening — icke endast för egen, utan för andras skuld. Tidigt bör erinras, att det blifvande arbetet utom skolan, i lifvet, icke gäller blott eget bästa och egen lycka, utan äfven andras bästa oeh lycka, medmenniskors hjelp, den orts fördel, der man lefver, fäderneslandets, mensklighetens, alltefter den vidd och de kratter, som blifvit os förlänade. Det är uppoffringens stora och innehållsrika tanke, hvilken är verldsfrälsningens, både i hennes högsta mening och i hennes tillämpning på det borgerliga lifvet. Skolan bereder verksamt härtill, då hon, i de ämnen och till den vidd sådant med fördel kan ske, icke försummar att låta de kunnige biträda vid de yngres undervisnisg, och hvarigenom de förre blott återbetala den fördel de sjelfve en gång af sina äldre kamrater vuonit, förutom att al! kunskap genom undervisande klarnar och befästes. Om arbetet är skolans lif, så bryter den late mot första budct af skolans lag. TIagen uppmärksam lärare förblandar den late, den som går eller rättare står på oduglighetens väg, med den som med mindre förmåga går långsamt, men ihärdigt. kännande, liksom kamrater vanligen äro de första att skänka sin aktning och sin till.j: gifvenhet efter den använda flitens måttstock. Hvarje skolilmma är ett litet arbete, en del af det stora. vänd, lägger till, likasom en hvar, illa använd, drager ifrån. Vid all sådan räkning växa snart, men oeftergifligt, verkningarna af plus, hkasom de af minus. Hvarje lärotimmas slut är en liten skolafslutning i smått, och det förtjenar alt b traktas huru såväl den lilla, som den stora terminen blifvit använd. Men skall arbetet vara rastlöst? Nej. Hvilan är nödig och bör ej vara kort. Leken är ej blott tillåten, utan önskvärd, både för gossen och ynglingen. Hvarje menskligt hjerta fröjdas vid anblicken af en liflig : Denne l kan alltid af läraren påräkna ett villigt erEn hvar sådan, väl anoch hurtig lek; men vet man, att den glada :skaran med olädieornnan ach de vestra anran.