Vid läseårsafsintologen I Nya elemoen tarskolan den 1 Juui 1867. (Tal af general Hazelius.) Ionan jag hemförlo!var denna skolas ung dom, vill jag till betraktelseämne, väl värd att eftersinna vid slutet af en längre tid: verksamhet och vid den begynnande ledighe 1en, framställa några tankar om den frågan Hvilken är, näst dygden, mannens bäst: egenskap för detta litvet, och hvartill de derföre är nödigt, att han uppfostras ?? Jag svarar: denna egenskap är, att vars en duglig man. För oss svenskar har det en djup bety delse, att duglighetens frändskap med dyg den redan hänvisas af dess språkliga ur. sprung från samma ord: duga. Båda eger: skarerna äro grenar af samma stam. Hvad är duglighet och hvarigenom för. värfvas hon? Dugligheten är af mångahanda slag, lika många som kallen, embetena, befattnin garne, yrkena, sysselsättningarna och göro. målen äro i lifvet. De utföras med hufvudet och med handen; äfven de, som tyckas ske med den sednare, behöfva dock alltid det förras ledning, och hvarje slöjd följer tan: kens styre. Främst, eller rättare på högra sidan, stå visserligen själens dug lighet och de verksamheter, som afse denna — de som utföras af ordets lärare, kunskapens undervisare, vetenskapers och sköna konsters idkare, lagars och ordnings upprätthållare, statsvärfvens skötare; och på venstra sidan stå den duglighet och de verksamheter, som bidraga till kroppens föda, klädnad och trefnad; men dessa sednare verksamheter stå icke egentligen lägre, ty de afse ju icke i verklig mening lif och trefnad för kroppen, utan för den odödlige ande, som i honom bor, förutan hvilken kroppen blott är måskarnes föda. Icke egentligen lägre nämnde jag, ty det vigtiga för lifvet, och änvu mera för evigheten, är icke hvad man är och hvad man gör, utan huru det uträttas; det vigtiga är, att hvad man gör är godt, rätt och bra, ärligt, noggrennt, med ett ord dugligt; och enhvar, som tillverkat ett godt alster af sin hand, eller ärligt bidragit till rådanas omsättving i verlden, står i både medborgerligt och moraliskt värde vida öfver läraren utan nit, vetenskapsmannen utan eld, embetsmannen utan drift, ty, varen visse derom, att alla dessa göra ett klent och föga dugligt verk; frukten blir svag. Dock, jag behöfver icke härom vara utförlig; ingen af eder, mina unge vänner, icke ens de yngste, här nära intill mig sittande sakna kunskap om hvad det vill säga, att vara duglig i sin sak. Något längre vill jag deremot uppehålla mig vid huru denna duglighet förvärfvas. Ar dugligheten medfödd? Visserligen icke. Hon är ingen naturens gåfva. Hon är intet fädernonrf. De falenheter, den tankens fattlighet, den handens färdighet, som kunna lätta en framtida duglighet — de äro visserligen medfödda, men de lemna ingen visshet om, att de komma att alstra ett dugligt verk, l;ka litet som ett stort penningarf lemnar någon visshet, icke ens någon sennolikhet om, att det kommer att användes till eget eller till mensklighetens väl. Dugligheten måste förvärfvos. Men hvarigenom? Genom arbete. Arbetet tillhör naturens erdning. Naturen är blott i sina lägre delar, de s. k. oorganiska, overksam. Men så snart hon höjer sig till organiskt lif pågår ett oupphörligt arbete, äfven under en skenbar overksamhet på ytan. Ju läsare de orsani-ka varelserna i växtoch djurverlden äro, m d desto mindre sjelfständighet och medvetande ingripa de i det stora verldsarbetet, hvartill dock alla enigt samverka. Mennigekan, såsom den högsta kända organiska varelsen, blef det gifvet att kunna inse och medvetande deltaga i verldsutvecklingen. De bland oss, som mest veta, de veta hvilken ordning och hvilken ändamåls enlighet allt naturens arbete har, och der det icke så synes, der veta de, att de in genting derom vcta. Menniskan, som s högst på skapelsens trappsteg, burde derföre förnimma denna naturens röst, som tyst men högt till benne ropar: att iroget arbeta i sit: kell, i sin bestämmelse, för att kunne alstra ett godt verk och icke bryta mot en