gare. Hans år 1831 utkomna Klar och lysande finansspegel, hvaruli svenska folket kan se, om det vill se 0. s. v., samt hans historia Pom den tappre jägaren Kämpe, hos en ädelmodig Gräfve?, är fullt ut lika läsbar, lärorik och för den mogna eftertankan fruktgifvande, som många sednare statsekonomiska studier. Hans ryktbara ?hydro-oxygenmikroskop sprider dertill sin förklaringsglans. Och om icke någon ?ädelmodig? låntagare behagat tillepaa sig mitt exemplar af den rara boken, vill jag icke svara för att jag ju kommit att i det följande derur framhafva en eller annan godbit. Men jag har, från början omedvetet, sjelf afgifvit ett lefvande bevis för det trollska och förledande i statsekonomien. Eller kan man väl finna något starkare vitsord än det att män, som i denna vetenskap sakna både grundliga studier och ur lifvet hemtad erfarenhet, likväl äflas att uppträda såsom skriftställare i ämnet?! Villigt erkänner jag min egen svaghet härutinnan — erkänner att jag af statsekonomi ej förstår mer än en hel mängd svenska skriftställare, d. v. s. platt intet. Men detta öppna erkännande visar åtminstone att jag känner min svaghet. Också har jag icke det ringaste anspråk att lysa och mästra: min högsta förväntan vore tillfredsställd om det skulle lyckas mig att nedtysta ett snart outhärdligt stoj och oljud, att bidraga till en damm mot producerande i tryck och skrift afluntor, fulla med hvad boktryckerispråket kallar Zwiebelfisch. Och skulle mina grillfängerier näågorstädes framkalla ett godt skratt, vore det äfven på författarens bekostnad — så, gerna för mig! Låtom oss alltså, utan att bländas af sifferuppställningar och utan att förvillas af Pstatsekonomiska studier? eller omföras al allahanda lärdomsväder, försöka att, med ledning af gammalt svenskt bondförstånd, litet närmare granska det stora ropet om landets, och företrädesvis landtmännens, betryckta ställning, om orsakerna till det öfverklagade onda samt om de möjliga medlen deremot.