också måste erkännas, att det finnes en viss frändskap emellan de båda metoderna att i ett resonnemang använda blott känsla utan förstånd och att vid forskning i naturen använda blott förstånd utan sinnen, så lida de dock båda af det gemensamma felet att vara komplett odugliga. Säkert är att, ifall man med sitt resonnemang åsyftar sanningen och icke något annat, så är hr Nordvalls metod icke den räta i fråga om vivisektionernas berättigande. Ty här måste hela resonnemanget gå ut på att noga mot hvarandra väga medel och ändamål. Medlet bar i detta fall en utsida, som är sårande för vår känsla, och om denna ensam sutte till doms, så szulle det förkastas utan vidare resonnemang. Ändamålet är deremot högt, det gripes icke af känslan i flyk ten, utan tager vårt förstånd i fullt anspråk. Det är klart att detta måste väga tyngre i den andra vågskålen i samma mån, som vi känna fysiologien och dess betydelse. Det är klart att den, som saknar denna kunskap, måste hänvisas uteslutande till känslan, och domen är dermed redan fälld. Det är naturligtvis medvetandet härom, som gör att man med sådan tillförsigt tror sig kunna; vädja till den stora allmänheten, hvilken antagligen i denna fråga hufvudsakligen har känslan att stödja sig vid. Åsyftar man en dom utan ransakning, så medgifver jag, att den stora allmänheten är ett fördelaktigt forum i denna sak; men icke så om man vill utreda saken och finna hvad som är rätt. Ty härtill fordras insigter af den art, som ännu icke ingått tillräckligt i den all männa bildningen. Då man strider mot en vetenskap och dess idkare, så vill det synas som det skulle vara riktigare att söka vinna sitt mål på öfvertygelsens väg och strida med skäl och goda grunder, än att vädja till populära passioners våldsmakt och endast ropa sitt ?korsfäst!?. Denna sednare tendens ligger dock klar i alla de uppsatser emot vivisektionerna, som i Aftonbladet varit synliga och sednast i.en ur Times hemtad artikel: Jag haricke åtagit mig, och skall icke åtaga mig, att försvara missbruk af vivisektioner, om sådana finnas, och jag känner icke huru det tillgår vid Frankrikes veterinärskolor. Men om jag i allmänhet har skäl att misstro tillförlitlig: heten hos de upprörande skildringar af vivisektioner, som förekomma i anonyma tidningsartiklar, så styrkes jag i denna åsigt af Times-artikelm, emedan den bär tydliga. criterier på att icke vara fullt sanningsenlig eller att åtminstone innehålla öfverdrifter, som för den icke sakkunnige måste vara vilseledande. Franska akademiens dom i saken innebär för mig en borgen, att dessa missbruk icke torde finnas der man vill finna dem, och om artikelförfattaren icke nöjer sig med, att saken blifvit afgjord at en Pyetenskaplig korporation?, så är han deruti ef olika åsigter med hr Nordvall, att döma efter dennes ord; men torde likna honom i andemeningen deruti, att han önskar saken afgjord genom ett maktspråk af kejsar Napoleon. Om jag nu icke besvarat alla d2 frågor och vederlagt alla de invändningar, som förefinnas i hr Nordvalls artikel, så kommer det sig deraf, att detta, åtminstone till allrastörsta delen, redan är undangjordt i mina föregående artiklar. Frågor kunna dessutom göras så att ingen kan besvara dem, såsom redan af gammalt är bekant, och i fråga om fysiologien vittna hr Nordvalls resonnemanger om:en ståndpunkt, som denna vetenskap för längesedan lemnat bakom sig. Allmänheten kan dock tröttna på att höra samma enkla saker oupphörligt upprepas, och jag finner det för min del föga lämpligt att. upptaga Aftonbladets spalter med en lärokurs i fysiologiens :elementer. Om jag nu i sak icke kommit ett fjät längre framåt, än i de föregående artiklarne, så kommer det sig deraf, att jag i detta hänseende varit nödsakad att rätta mig efter hr Nordvalls artikel, på hvilken jag nu blott velat afgifva ett svar. Det är min afsigt, att så snart tiden medgifver, oberoende af hr Nordvall, fortsätta den päbegynta serien af artiklar ?om vivisektioner? och då vidtaga. der jag sist slutade. Det är dock redan klart, att en strid emellan -hr Nordvall och mig i denna fråga icke gerna kan lända någon till särdeles uppbyggelse, och detta just derför, att den svårligen kan komma att med säkerhet bålla sig till den sak som är i fråga. Ty då två personer tala om en och samma, men mena olika saker, så är det klart att tal och svar endast af en händelse kunna mötas. Vår ståndpunkt i fråga om vetenskaplig forskning i allmänhet, naturforsknving och fysiologi isynnerhet, är tydligen så himmelsvidt olika, att våra resonnemaner sannolikt skola fortfarande löpa bredvid varandra såsom parallela linier, om hvilka det ju heter, att de aldrig kunna råkas, om de ock i oändlighet utdragas?. Upsala den 23 April 1867. Frithiof Holmgren.