Ca UTRPDIEKA ATA , AVuSTIvadturit mi M, förunnat honom en och annan I eh rkelse, tydande på verklig aktning, o hard recensenterne vaktat sig att alltf ftigt angripa en så fullrustad kämpe, o På Elas han af den större allm Eten fo tände sparare som ett föremål för undr: hy, .-HBdran; och särskildt i vår stad, ms musikeliska akademi han emelle:t NN blifva ledamot; har han af tonkonster des. EvÄSle, Och ännu mer af dessas ui bl, dånige, länge ansetts som den kuriösas sond de kuriösa, ett musikaliskt origina ft M man borde noga akta sig att gilla oc Tämförallt att lära känna. At no ett a ne af Berlioz blilvit offenthgt utfördt i s SO, som vi för vår del icke kuna ann: loforda, såsom ökande allmänhetens kur ka Psmått och bekämpande den absoluta fö Ha psedomen öfrer en okänd; men visad NER Tarli sösitionen hvarken vidunderlig elle 8 på något sät!, så tycktes den oss häjlra sidan icke heller, vare sig till inne Il elter form, synnerligen förtjent af lifli Säte intresse. Orkest rintroduktionen måla aserligen en rätt)vacker och ojup känslo Mning, likasom den bildar egendomlig: mengelfekter genom de lenare bläsinstra fär as rika semverken; men kören, con fa, Ställer herdarnes afsked af den helig: foriljen, förekom 0ss kuplettartad och en a. Mig. Ett derefter följande orkestermotiv. är UPpre sas i tenorsolot, är i melodisk Mseende verkligt intsgande, men solot : först den heliga familjens hvila, enligt vår hy nenende temligen formlöst och matt sam 20 vi ville kalla småsaligt. — Halleluja: Skoiogen, som, plötsligt framträdande, Värt afslutar arbetet, tyckes oss äfvenledes efte eit mera långsökt än lyckligt funnet Ektmedel; och vissa egenheter, hvarmed Pöstron trotsat mera allmänt antagna och Mvända former, tyckas oss lånst från nog förläna hans erbete något framstående återgifvande är emellertid allt, emedan det till en viss till sen presenteret en hos oss hitls ohö d, vidtberyktad mästare, om hvilter alla tala, under det blott ett rin.a fåVerkligen känner honom. Yckades Berlioz icke tillviona sig åbötens lifliga sympatier, så hänfördes man mr mot oemotståndligt af Schumaons glänköle snilleverk, den romantiska periodens Önaste oratorium. Man kan vid åhörande ar detia koastverk endast tveka hyad in är som mest bör beundras deri, teckfiSen af den förtrollande taflans hufvudWar? detta andeväsen af luft och strålar, gt med den oändliga, eldrig hylande Mäng en, som är menniskohjerlats både stor, och svaghet; eller skildringen af de. frin omgifvande natarundren, menskorna, Ndarne, hvilken med kalcidoskopi-k lifligi en handvändning bytes om iaför 033, hud skimrande, alltis ny och alltid formel. Med blixtens snabbbet och klarhet Ö Jy8er konstnärssnillet här omätliga vidder, M af hans allestädes närvarande fantasi from de enkloste medel tvingas att ögonlik. ligt afhölja hela sin rikedom, för att Ika ögonblickligt aflösas af andra lika glänherde och innehållsrika. Knappt bar den Errliga introduktionen fört oss till Edens lar; kneppt hafva vi lyssnat till Perins ectande klagan och med henne gladts öfver 1j.Selns ord, förrän det himmelska och and82 med ens blifver jordiskt och menskligt; Orienten utbreder sig för oss, och, medan byknu beundra dess prunkande skatter, ister plötsligt den färgrika bubblan. Krit uppträder i all sin råa storhet. Elefantvimp och stridsvagnar; härskii dånar till Znas lof och Indien dukerunder. Segren föl gjord cch en enda kämpe återstår att nå 0; då hör man tyrannens hårda röst tala d, men frihetshjelten föredrager döden. är en episk storhet i förening med ett amatiskt lif och äskådlighet, som skulle vå dekorationer och sceneri icke blott öfprflödiga, utan äfven förhatliga. Nu jublar rin, då hon tror sig i hjeltens sista blodsh.oppe hafva funnit den skatt, som för noe skall öppna paradiset, och de sälla Ndarne deltaga i hesnes glädje; men redan första tonerna af andra afdelningen äro . 108 att visa oss alt hennes bopp skall svi-. 28, Vi behöfde icke böra orden; sjelfva! dan i tonerna fordrar en mera helig skänk 2 som kunnat hemtas ur den förra afdel. YNgens rikedomar. Man måste återgå ända . ill Haydn för att finna en målning jemför!8 med dessa ackorder, som skildra natu-, Åns sjukdom; och huru oändligt rörande 4 ramstör icke sedan menniskan, den in il; öden trogna, tröstende och sig offrande lvivnan! Här och med elutkören kulmierar tondikten; men det är likväl hårdt tt blifva utesluten från den tredje afdelIngen, hvari Perin framstår i sin högsta, larhet, och evärdliga sniliegåfvor äfven il; lrigt äro gifna, En närmare granskning , detia mästerverk, som redan på Harmof iska sällskapets vårkonsert år 1864 eröt. ade värt musikaliska samhälles beundran, c kulle föra oss allt för långt. Det är emel-; rtid ett glänsande bevis på del värderika, detta musiksamfunds tillvaro och verksamj et, och älven nu utfördes det, ehuru, kö en pågon gång öfverröstades af det öfver; ika orkestersckompagnementet, på ett inneållet värdigt sätt, som vittnade om de åter1 ifvandes musikaliska bildning och utmärkta töfning. Bit och annat tempo föreföll oss 1 ågot långsamt, men nyanseringen af forte1 oh piano, som här är af så utomordentlig igt, så mycket mer fulländad. So!onumf Nn gåfvos så som men af vår Operas arti-, er har rätt ett vänta; Perins parti af fru I icheöli, då berättandes af fröken Walin G eh hr Arl erg, Gaznas af hr Willman och glivgens af hr Dahlgren. En musik-fa skarinna (bland sällskapets medlemmarf Öng den hkrrliga tröstarian i andra afdelngens slut på ett sätt, som vann allmäntis Sännande foch vittnade om mycken intelli-g ns och varm känsla. . t ?ethovenb B dur-symfoni är alltför all-In kant i sid storhet att vi skulle behöfva!g rekildt yttta oss derom, Det bör dock märkas, ft man ganska sällan äfven afla ! Operas Perömda kapell hör en tondiktla enna ord Slergifsas med så mångsidig id ländnving fom nu uppenbarades. — Vi g Whära säll KOPpels antörare, led och! e tdlemmar f, Wlmänhetens . och ja ska det tå, Fästa vi h nt fra ( erk