haller cet sI5 ICK.: sa, men OCKSå tarer Cen hafva ideligen omändrats. Operan är alltigenom rik på melodier och motiver, men några bland dessa passa icke rätt väl till den situation, de skulle måla, el!er ock är det denna, som förefaller snarlik en utväxt. Om Afrikanskan hvarken är så helgjuten som Profeten eller så storartadt genialisk som Hugenotterne, så har Meyerbeer deremot, som det vill synas, sökt ersätta detta genom rikedom på lyriska praktstycken: och finner man de särskilda sångrollerna rösten, och derigenom akust grad tacksamma för de utföran I fru Michaölis återgifvande af Selikas parti är det emellertid icke blott den öfverlä.sna stämman och tekniken, som vun nit så allmän beundran; ty äfven den dramatiska tolkningen af rollen förtjenar ullt erkännande. Visserligen hänföra oss i andra aktens romans, de begge duetterna och slutsången oemotstöndligt de egens hvarpä hennes stora anseende förnämliga är grundadt, men äfven den älskande, blott af sin kärlek styrda, offrande och offrade qvinnan framställes af henne med sanning och ädel värdighet. Så i andra akten då Selika bekänner sia kärlek, då hon hör Inez namn och sedan får se henne inför sig, likasom äfven i scenerna med Nelusko i andra och fjerde aktes; hvaremot den törata scenen, r rådet, förefaller 058 vara svagaste momentet i fru Michaölis tolkn af rollen, emedan recitativet. som väl m ket forceras, här snarare verkar på örat än på bjertat. Karakteren är i det hela konseqvent tecknad af tonskalden, men förekommer något öfverspänd, då sä j uppoftringar och försokelser omgjuta Se med ett slags belgonglo Hon är emellertid droitaing, Nelusko deremot siafven bara?. Derföre var det naturligt att, för att rädda dessa båda typer fr hvardaglighet, dea lörra med ädel un iergifvenhet bärande de s som händelsen gifvit henne; den sednare åter trotsigt resanue sig mot hvarje främmande öfverväl !e och lydig endaat sin ursprungliga herrskarinna. — Glanspunkten i Neluskos parti är andra aktens scen och aria, hvars början och slutstrof ypperligt lämpa sig för hr Aribergs begåfning. Arians sednare repris tyckes oss långt mera besynnerlig än målande, och sång.n om Adamastor skulle kunna passa snart sagdt för hvilken situation som helst. Af stor och förträffiig effekt är deremot kommandoropet i tredje akten och edscenen i den fjer.e. Rollens dramatiska sida framställes af hr Ar berg med den förtjenst, man hos honom, nästan alltid kan med säkerhet påräkna; hans sång är ämnet trogen, och, då aetita är tacksamt, högst anslående. Er Labatt, såsom Vasco di Gamo, nppenbarar i både rösten och sången egenskaper, som förtjena det lifligaste intresse. Utan märkbar ansträngning beherrskar han korrekt och behagfullt första aktenos s:ormande körer; liksom han åt recitativerna gifver den förening af kraft och nobless, som är dem värdig. Afven partiets öfriga glansnummer, andra, tredje och fjerde ak-. tens duetter samt arian Underbara land4, tillskyndade honom rikligt och v5lförtjent bifall. Beklagligtvis förlorar denna karakter småningom alltmer sin dramatiska v: dighet. Han förklarar sig Selika evigt förbunden; strax derpå skänker han bort henne åt Inez; men i fjerde akten mottager han afrikanskans hand, ehuru han måste tro att hennes landsmän och undersåter då helt nyss mördat Inez. Dödsfruktan är ett hos en bjeltetenor hittills oerhördt dramatiskt element; vi skulle alltså vilja antaga att Vasco ännu i denna scen har fosterlandet för ögonen och deråt offrar sin enskilda pligt — men tonerna i denna du: ett antyda något helt annat; det är en brin nande passion, en kärlek och förtjusning utan gräns, man i dem förnimmer. Man frestas nästan att tro det den glänsande pokalen, som (icke så långt frön det komiska) figurerar i den eljest ganska storartade : vigselscenen, verkligen efter orden innehål-,; lit en kärlekedryck. Såsom komposition tyckes oss den vidtberömda duon, som afsluter Vascos parti, i det afseende mindre lyckad att man här icke finner den utom-, ordentliga förmåga af effekternas stegring,. som annars är Meyerbeer egen. Då den stora melodien icke fått afsluta numret säl, som den först framträder, röjer deten svag-l. het att icke efter det följande Cdufvokuti-l, ret? något nytt finnes till hands, utan det-l,; . ; samma upprepas, som redan förut gjort sitt intryck. För öfrigt anmärka vi att Vasco väl ofta med ett högt a, b eller h dels utmanar farorca, dels räddar sig ut dem; och. att dessa akustiska kraftyttringar, förutom : att de tyckas något betydelselösa, kunne vara farliga äfven för en så präktig stäm-l, ma, som hr Labatts, hvilken i dem verk-; ligt briljerar. I alla andra hänseend.n, lyckönska vi honom uppriktigt till dettal, lysande parti, och den framgång, hvarmed l ban foctfarande löser sin svåra uppgift, synes oss äfven löftesrik för framtiden. Inez mindre väsentliga, men särdeles , intagande hufvudparti i stycket består af idel melodiska skönheter, som gecom fru f Stenhammars vackra och vårdade föredrag , vinna full rättvisa. -Romansen, som börjar , operan, har en viss ungdomsfriskhet, som, man eljest förgäfves söker i detta kos), verk; och andra aktens final, hvari In:z : det hela är den herrskande, tecknar lint och ; klart hennes bild, om än septet:e ta fraser kunna tyckas mera behag ; sanna. Ait duon med Selika uteslu il musikaliskt hänseende verkligen cn tförkotla men operans längd gör att man råligt mål; underkasta sig den, om blott afri sans, I 4 för sammanhanget nödvändiga woråris tilll) i Nelusko fortfarande bibehållas. Don Pedro är en ypperligt -kzzerad biPeO hvars skrytsamma öfvermod, enviset och skadefröjd öfverallt äro sig lika och af stark effekt. Hr Willman gifver honom en helgjuten personlighet, hr Behrens en förträfflig röst. Don Diego (hr Waiin) och don Alvar (hr Dahlgren) vittna i framställningen om aktningsvärda bemödanden och samvetsgrann omsorg. Stor-Brahminen återgifves i sina båda scener af hr Sandström förtjenstfullt med afseende både på hällning och sång; hvaremot hr Weiss, såsom storinqvisitorn, mäste beflita sig om renare intonation för att icke skämma bort sin roll och störa ensemblen. Detsamma gäller om hr Schäfer, som med blott alltför gripande naturalistisk sanning framställer en matros. Fröken Ellmin föreställer en af dessa behöfliga duennor, som i operorna endast lefva, så att säga, i hörnet af en septett, men sjunger ganska korrekt sina jå ton r. Något slutomdöme öfver det hela våga vi ännu ingalunda försöka att afgifva. LITTERA URTIDNING.