ega sina sinnens fulla biuk. Förhållandet var följande: Den tilltalade hade tagit hyra på Raby Castle i Penahg, och ehuru egentligen skeppstimmerman tjenstgjorde han på fyrtyget som matros och gjorde i tur med den öfriga besättningen sina vakter. Den mördade var som sagdt mulatt, men en tro var rådande bland besättningen, att han var finne, och bland engelska samt äfven andra sjömän är en orimlig vidskepelse rådande om att ett fartyg löper fara att gå till botten, ifall en finne är med ombord. Denna tro synes ba slagit fasta rötter hos Carl Andersson, hvilken äfven i andra afseenden under resan synes ha betett sig såsom oredig till förståndet, pratat för sig sjelf, hållit sig skild ifrån de öfriga, skrattat på ett fånigt sätt då befälet gifvit honom order, hvilka han dock utfört såsom hade han varit klok. Åtskilliga af besättningen hade hört honom tala om den fara man lopp till föjd af finnens närvaro ombord och vid ett tillfälle, då en storm utbrutit och mulatten stod vid rodret, sade han: Detta fördömda arbete går aldrig för sig, vi skola aldrig komma till London. Jag måste döda den der finnen, och kan sedan lätt rymma, då vi komma till London.? Sin hotelse utförde han också verkli den 24 sistl. Nov., då han med en yxa ihjälhögg Manchien, som var på vakt jemte honom. Brottet upptäcktes omedelbarligen och mördaren sattes i jern. Tillfrågad hvarföre han begått denna handling, svarade han: för att rädda hela besättningen och förekomma fartygets strandning?. Oaktat hela besättningen intygade att den illvalade vore litet tokig?; förklarades han likväl af juryn för skyldig, hufvudsakligen derföre tt han genom att utföra de order som gifvits onom ombord på fartyget, visat att han kunde kilja rätt från orätt — liksom om icke de flesta innessvaga i vissa afseenden visade sig ega ett sanska klart företånd. Domen blef, i enlighet ned juryns utlåtande, att den tilltalade skulle längas, utan alt något förord till benådning afs, hvilket eljest ofta i England sker med vida nera kallblodiga mördare än Andersson synes ha arit. Öfyerdomaren höll om rättvisan i denna om ett långt tal till den dömde, hvilken dock cke syntes uppfatta ett ord af den lärde juri-, tens hugnerika afhandling. Andersson yttrade emligen hvarken under förhöret eller efter donens afkunnande ett enda ord, utan svängde lott på kroppen på ett högst ovanligt sätt och orde endast genom sitt utseende ha öfvertygat arun om att han var sinnesrubbad.