trosförvandter kunna nämnas, sin plats. Det hör nemligen till sådant, som vid utnämnandet bör iakttagas. Deremot synes det icke med denna Paragraf stå i omedelbart sammanhang att angiva i hvilka fall de utnämnde embetsmännen skola vara förhindrade att utöfva sitt embete. y icke kan meningen vara, att detta skulle inryckas i deras fullmakter. — Dock, detta är blott en anmärkning i allmänhet. Jag öfvergår till sjelfva de föreslagna ordalagen. Hvad jag dervid har att påminna är det obestämda och svät vande i dessa ordalag. Hvad menas med religionsvård?? Utskottet synes sjelf taga det i vidsträckt mining, då det i motiveringen säges, att dit hänförliga åligganden finnas vid de flesta civila embeten. Men, på detta sätt, hvilket trassel och tidsutdrägt skall ej vid tillämpningen uppstå? Om t. ex. en domare af främmande trosbekännelse icke anser sig jäfvig att döma i ett mål, som står i något aflägset förhållandet till kyrkliga angelägenheter, så skall den tappande parten genast få en anledning till klagomåls anförande deri, att domaren vore jäfvig. Om åter domare anser sig jäfvig, så måste målet uppskjutas tills skrifrelse om och förordnande af vikarie hunnit expedieras. Vårt rättegångsväsen har redan nu så pass långsamhet i fortgång, att skäl ej synes vara till några stadganden, som ännu mera skulle försena proceduren. Och, om domaren i tvetydigt fall anser sig jäfvig skall man ej förklara honom lat, om ojäfvig partisk? Om, för att taga ett exempel, en polisbetjent kallas att återställa störd ordning vid en gudtjenst af andra trosbekännare, är det ej embetsutöfning, som rörer religionsvården, men bör och kan han visligen anses dervid af jäf förhindrad till åtgärders vidtagande? Mina herrar! jag önskar på fullt allvar en lycklig lösning och framgång åt det ämnet vi nu förehafva; och just derföre att jag det gör, måste jag yrka återremiss på nu föreliggande betänkande, då det icke synes mig uppfylla fordringarne för det allmännas intresse, icke heller medföra större eller lika stor fördel för de främmande trosförvandterna, som ett sådant, der gränserna för deras rätt att kunna handhafva offentliga embeten äro gifna genom bestämmandet af kompetensens gränser till erhållande af embeten, icke heller, slutligen, ega den bestämdhet eller otvetydighet i ordalagen, som vid en grundlag äro erforderliga; samt till följd af dessa brister icke ega utsigt till att slutligen blifva antaget. Man må isistnämnda hänseende ej göra några slutsatser deraf, att första kammaren nu antagit det att hvila. Sådant är ej farligt till sina följder, den egentliga kritiken inträder, när fråga blir om det slutliga antagandet, och vår riksdagshistoria visar exempel på att samma stånd, som lagt ett förslag till hvila ena riksdagen, förkastat detsamma en annan riksdag. en skulle ock kamrarne vid en kommande riksdag antaga förslaget, så måste det ock till innehåll och form vara sådant att någon utsigt finnes att derå erhålla regeringens sanktion. Till följd af det nu sagda önskar jag ock återremiss i den bestämda syftning, att ett förslag, bygdt på sistnämnda grunder, måtte blifva uppgjordt. Jag förbiser vid detta mitt yrkande ingalunda den omständighet att, då så koit tid af riksdagen återstår, utskottet möjligen ej skall hinna uppgöra eller kamrarne besluta om ett sådant förslag. Men om ock så skulle blifva händelsen, förlora vi dermed ingen tid för det slutliga afgörandet, som ej kan ske förr än på tredje riksdagen efter denna, förslaget må vare lagdt till hvila nu, nästa år eller det derpå följande, hvaremot, om ett förslag, som nu lägges att hvila, ej på tredje riksdagen blir antaget, hela saken åter på tre år är uppskjuten. Hr Hedengren instämde till alla delar med hr Ribbing. Hr Witt yrkade bifall på den grund att den nuvarande lagstiftningen är olämplig, emedan den antingen leder till orättvisa eller till hyckleri. Hr 1iss Olof Larsson yrkade nu, likasom förra gången frågan förevar, afslag, och uttalade sin glädje att han denna gång icke var ensam i sitt yrkande. Hi Jöns Pährson var ej ofördragsam, men ansåg utskottets förslag skola i praktiken leda till tidsutdrägt och trassel, och uttalade såsom sin åsigt, att hvarje svensk domare bör vara af den lutherska läran. Yrkade återremiss. Hr Magnus Svensson uppläste ett skriftligt anförande, hvilket referenten dock icke lyckades uppfatta. dj . Hr Siljeström ansåg nu föreliggande förslag endast medge trefjerdedelar af den rättvisa, som främmande trosförvandter hafva rätt att fordra och dessutom laborera med åtskilliga formella brister, men ville ändock ge sitt bifall dertill för att åtminstone vinna något. Hr Gumeelias. Förra gången denna fråga förevar, föll den på grund af formella brister i det hvilande förslaget, och dessa äro ganska svåra att aflägsna. Utskottet har nu inslagit en annan väg, då den hittills följda visat sig icke kunna leda till målet. Den andre talaren i ordningen har sagt, att man ju kan stryka ut i hans förslag, hvad man ej vill hafva qvar, men det har sig icke så lätt. Man har anmärkt att, om utskottets förslag skulle blifva lag, det skulle kunna inträffa att högsta domstolen blefve besatt med endast katoliker och judar. Ja, inte kan man veta hvad som kan hända, men för att något dylikt skulle inträffa måste dock både konungen, statsrådet och hela folket hafva undergått en väsentlig förändring. Beträffande den granskning som af hr Ribbing egnats åt motiverna, ansåg talaren att om sjelfva förslaget vore bra, icke bör det förkastas för att motiveringen möjligen är felaktig. Hvad beträffar sjelfva förslaget hade samme talare mycket fästat sig vid uttrycket ?religionsvård, och nekas kan icke, att det är ett ganska obestämdt uttryck, men talaren trodde dock, att språkbruket tilldelat det en temligen bestämd betydelse. Hvad beträffar den anmärkningen, att en person skulle kunna utnämnas till en tienst, hvars alla åligganden han icke kan fullgöra, så påpekade talaren att det ju äfven nu mycket ofta händer att t. ex. en domare är jälfvig i en mängd saker. Om t. ex. en domare förvärfvade eganderätten till en egendom inom sin domsagas domvärjo, så skulle han derigenom i en mängd förekommande frågor blifva jäfvig. Man har äfven sagt, att det nu vore bättre att dröja och derigenom få ett förslag, som vid den slutliga pröfningen kunde vinna bifall. Men om man också skulle lyckas uppgöra ett förslag, som vunne denna riksdags odelade bifall, hvem svarar väl för, att den riksdag, som sammanträder efter de nya valen, har samma åsigter och vill antaga samma förslag. Talaren trodde derför icke att en återremiss skulle till något gagna. Den väg, som hr Ribbing föreslagit, har man förut föreslagit, har man förut försökt och funnit omöjlig, derför har utskottet nu försökt en annan, att nemligen medgifva en allmän frihet, men undantaga vissa ämnen från handläggning al främmande trosbekännare, och då icke främmande trosbekännare tillåta inblandning af någon statskyrkans bekännare i sina kyrkliga angelägenheter vore det icke heller skäl medgitva främmande trosförvandter rätt att inblanda sig i statskyrkans angelägenheter, utan kan väl statskyrkan i detta hänseende ätminstone göra anspråk på likställighet med andra bekännelsekyrkor. . Hr Nils Larseon sade sig hysa mycken aktning för lärda och kunskapsrika män i allmänhet, oeh isynnerhet för den andra tal. i ordningen, och det kunde sålunda synas djerft att upp: träda och försöka gendrifva de satser, denne talare här framställt, men ansåg sig dock, på grund EA Ardfrtrande I kaNnstitt