Verldsutställningen i Paris. (Från Aftonbladets korrespondent.) VII Den 24 April. I dag skola vi börja med att gå ut på landet. Ni tror kanske a.t man icke kan linna ett stycke oskyldigt landtlif bland de egyptiska templen och kinesiska tornen på Marsfälet? Men följ blott med och ni skall snart bli öfvertygad om motsatsen. Helt nära den stora porten vid militärskolan se vi en samling halmtak och höra en mängd landtliga Jjud. Detta råmande, bräkande, salande, kacklande och grymtande ha oändligt behag för den som älskar lan det, och man lyssnar med större nöje till dessa bölande djur än till många at de pianoamatörer som från morgon till qväll pröfva instrumenterna inne i industripalatset. Men låt oss nu glömma hela den yttre verlden medan vi vandra omkring på landtgården. Icke en enda tanke från lifv.ts kif och strid skall följa oss hitinaturens sköte. Ni småler och säger att innan hanen gal tredje resan, så skola vi tre gånger ha talt om den verld vi lemna bakom oss. Genom en port af sten träda vi ia och stå med detsamma i en ladugård. Hvilka präktiga djur der stå i rader. Tjurar och kor på ena sidan och en samling får på den andra. Här är allt så elegant och prydligt, att man vore frestad att tro sig vara i Rosa Bonheurs atelier. Men går här som om man ginge nere i konstgalleriet och betraktade den berömda djurwälarinnans arbeten. Hör hanen gal derute första resan! Vi vandra vidare och slå oss ned i en liten stuga, der en rödkindad bondtös står tillreds att servera er med spenvarm mjölk. För 30 centimer (ungefär 25 öre) får man en stor spilkum full af den oförfalskade drycken, och en mängd af de besökande intaga här sin frukost, som visserligen är enkel, men destomera helsosam. Hvad betyda de:sa klämtslag, som oupphörligt sätta luften i darrning. Vi gå ut och uppläcka att man ett stycke bortom landtgården satt upp några ställningar med kyrkklockor. Hvarje förbigående fattar tag i en kläpp och slår några slag för att pröfva ljudet i den klingande metallen. Det är ett förfärligt väsen, plågsamt, upprörande, pinsamt och olidligt! Ni skrattar åt korrespondentens öfverdrifna känslighet, men kanske skall ni gråta af medlidande, då ni får veta orsaken till denna nervsvaghet. Sjelfföraktets frätande gift har trängt in i den olycklige unge mannens själ,