STOCKHOLM den 2 Maj. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 27 April. I går afton för ett år sedan gingo alla fredsälskande medborgare på Kontinenten l: till sängs med den öfvertygelsen, att ÖsterI rike uppgjort allt och att det icke mer var: j f Underhandlingarne om Luxemburg. i fråga om krig. Österrike hadesamtyckt till att afväpna samtidigt med Preussen, och den värsta stötestenen tycktes dermed vara undanröjd. Såsom man minnes, hade detta ! fredsskede blott kort varaktighet. Österrike : ville skjuta fram sina regementen till den italienska gränsen, Preussen reklamerade,) och kriget utbröt. Just på samma 26 April i går inträdde åter efter ett års förlopp ett fredsskede, och man kan endast önska, att det allvarsammare och långvarigare måtte bibehålla sig än fjolårets. Man talar om underhandlingar, om Luxemburgs neutralisering under europeisk garanti, hvartill Preussen till principen skulle samtycka och Frankrike icke vara obenäget att samtycka. Men huruvidadenna utväg är allvarsamt menad, eller blott framkastas derför, att de båda intresserade parterna vilja inför de neutrala makterna afskudda sig ansvaret för fredsbrottet, eller emedan förberedelserna till krig på båda hållen ännu icke äro alldeles fullbordade, detta är situationens gåta, hvars lösning måste öfverlemnas åt händelserna. Hr Garnier Pagås och andra medlemmar af oppositionen i den franska lagstiftande kåren befinna sig här för att rekognoscera terrängen och om möjligt verka till fromma för freden. Dessa herrar försäkra, att flertalet af det franska folket är fredligt sinnadt och med glädje skulle helsa hvarje lösning, som skonar den nationella ömtåligheten å ömse sidor, men att kejsaren, som för sent insett sitt fjolårsfel, och den franska regeringen vilja ha krig. Detta kan, såsom man ser, icke tillräckligt stadga tillförsigten till en försoning. Enhvar vet, att den stora politiken icke göres af det franska folket. Till upplysning om Frankrikes afsigter tjena äfven följande, ur god källa hemtade närmare uppgifter om sättet hvarpå, Luxemburgfrågan bragtes å bane. Samme hr Benedetti, som aftvang grefve Cavour Savoyen och Nizza (ty aftalen i Plombieres hade genom underlätenheten att utföra programmet: ända till Adriatiska hafvet? år 1859 tills vidare blifvit lagda åsido), hoppades genom en skicklig påtryckning kunna vinna äfven Luxemburg. Han framställde i sina berättelser Preussens bifall såsom otvifvelektigt. Den franska diplomatien i Haag åberopade detta för att eroå fördragets parafering, hvilken, såsom jag nyligen berättat, försiggick mellan suveränerna den 22 MarsDå derpå den 5 April fördragets undertecknande icke blef af till följd af Preussens vägran, förklarade Frankrike i Haag, att det var dess sak att erhålla Preussens samtycke. Frankrike kunde-derför ännu icke anse Holland fritaget från sina förbindelser. Derefter har Frankrike aldrig lemnat detta mål ur sigte, och dess kolossala rustningar bevisa, att Luxemburg blott är förevändningen, som skall dölja vidsträcktare planer. Man jemför här den franska diplomatiens sätt att gå till väga i Halland med hur det gick till den 5 Juli sistlidet år, då hr de Malaret i Florens försäkrade, att Preussen samtyckte till vapenstilleståndet, äfvensom till att: Italien antog Venetiens afträdelse och drog sig ur kriget. Telegrafförbindelsen med norra Tyskland var afbruten, och blott för hr v. Usedoms fasthet och Ricasolis karaktersfulla motstånd lyckades det att rätta hr de Malarets oriktiga framställningar och förhindra Italiens affall. Ännu värre saker berättas om hertigen af Gram nt i Wien. Och dessa af den franska diplomatien från preussisk sida framstälda förebråelser karakterisera nogsamt den spänning, som nu råder mellan de båda kabinetterna. Mellan Preussen och Italien hade, såsom bekant är, ett hemligt alliansfördrag blifvit undertecknadt den 8 April sistlidne år, hvilket dock innehöll en artikel, genom hvilken fördragets eventnella karakter bestämdes och som förutsatte ett österrikiskt anfall för krigets utbrott.. Man berättar nu, att hertigen af Gramont i förtroende meddelat österrikiska regeringen fördraget med uteslutande af den eventuela artikeln. — Österrike skulle derigenom retas och krigets utbrott påskyndas. Frankrike önskade Krig emedan det hoppades draga fördel deraf. Händelserna drogo ett streck i den franska, räkningen, och för vinnande af upprättelse härför skall krigets furi? nu släppas lös genom den obetydliga: Lvxemburgtrågan. Hvad som döljer sig bakom Luxemburgsaken bevisar äfven följande, föga bekanta tilldragelse. I Avgusti 1866 hade statsministern Rouher ett samtal med en utländsk diplomat. Talet föll på Luxemburg, och Rouher frågade besynnerligt nog, tura många innevånare Luxemburg hade. Då svaret blef, att man räknade 210,000 innevånare, utbrast Rouher: ?Och för ett sådant näste skola vi qvitta med Preussea för alla dess landvinningar! Derom kan ej bli fråga! P. 8. De snaste underrättelserna äro, åtminstone till utseendet, bestämdt fredliga. Man försäkrar från alla håll, att en konfetens af de fem stormakterna i en neutral stad, som blir hvarken Paris eller Berlin, blifvit besluten. Såsom grundval för rådlägningarne uppgifves fuxembärgs neutra. isering och ställande under Europas garääti. Det diplomatiska skiftet är således verkligen öpppadt härmed. Visserligen lär erfarenheten, att en konferens ännu icke är den definitiva freden; men der en så oerhörd katastraf anm att krig mellan Prenasen neh