st: ge r f den ålder, då i andra länder ynglingen redan ! sedan flera år inträdt i det produktiva a E leder, under de medborgerliga pligternas sti t men stärkande disciplin. går man t makligt i skolan: den fullvuxne adertonåringen, s nej, hvad säger jag? den tjugofemårige mannen — ty hos oss räcker, som hvar man vet, elementarskolans arbete längt upp i universitetet — går!ö ännu såsom en blott tärande medlem af samhället, förtärande på en gång massor af döda kunskaper, och de praktiska energier, som skulle göra honom nyttig för sig sjelf och sina med )n menpiskor. Efter fullbordadt elementarstudium d utgå årligen något öfver 300 ynglingar, hvaraf omkring 20 aflägga prof på insigter i latin oc grekiska. Detta är redan mycken klassisk lär-n dom, som ej till hela sitt belopp kommer till si användning, och som köpes med ett alltför högt n pris i förhållande till dess gångbar: åe. Men j! från skolans fem lägsta klasser ut; rligen i ln yrkena omkring 1560 gossar, af hvilka ej mindre h än 11 å 1200 åtnjutit s. k. klassisk undervis-)n ning ). Man kan tryggt säga, att de: aldrig n i lifvet sedan öppna en latinsk eller grekisk it bok, och att de således, efter den betydliga tid och möda de användt på dessa ämnen, icke örda den ringaste praktiska nytta, medan å si andra sidan ingen rätt erfaren och rätt uppriktig pedagog längre lärer på allvar påstå, att de döda språkens elementer mer än alla andra kunskapselementer hafva någon specifik egenskap att utle veckla barnens själsförmögenheter i allmänhet. Deremot verkar detta smakande eller, rättare, luktande på den s. k. högre bildningen, ett stort socialt ondt, i det den sålunda bildade gossen uppfostras till anspråk på en samhällsställning, som han sällan ernår, på en ideel verksamhet, som han sällan ir kallad att utöfva. Jag var häromdagen i samtal med representanten för en af landets betycligare sjöstäder. M. h., sade han, latinet och grekiskan förstöra vårt industriella arbete, skolan föder inbilskhet, och snart nog vill ingen gosse, som de n utgått, ställa sig innanför boddisken. Dessa med öfvertygelsens allvar uttalade ord förfelade ej att göra ett djupt intryck, så mycket mer som jag i detsamma kom att tänka på en man, som genom makten af sitt snille och djupet af sina forskningar omskapat Englands och i viss mån hela verldens hanrelslagstiftning. Richard Cobden för. värfvade sin klassiska bildning? inom boddisken i ett magasin för bomullsvaror uti Londons City Till och med den allra högsta andliga kultaren har ofta i det gvofva materi arbetet sin jih yppersta skola. Verldens största astronomer hafva ) sc nästan i alla tider varit kroppsarbetare : Copernicus Ly var bagare, Keppler kypare, den äldre Herschel v: regementsmusikant, dumphrey Davy apotekarsr lärling, Encke, Olbers och många flera hafva ily ungdomen deltagit i produktiv rbete, Newton, Laplace, sir Robert Peel, började med att odla vi jorden. Hugh Miller och sir Roderick Murchison oc började sina storartade geologiska forskningar såot som grofarbetare i steubrotten. Ingen at dessa hs hade lärd skolbildning, icke ens en af nutidens s lärdaste greker och författare öfvi historien mr Grote hade kl z den bana, som Detta törhålielt statistisktande är ej längre undantag: biografiska forskningar böri tom . nt det nästan är regel. Och det ganska ligt. Menniskoanden behöfver för sin utvec! och sin växt att brottas med svårighet och klättra uppför branter, det nytti karakteren och gör ansträngningen till en glädje. En gammal engelsk författare har yttrat att den sämsta uppfostran, som lärer sjelf bättre än den bästa uppfostran, som lärer allting annat, men ej denna dygd. Den tid, då den ekiska och romerska fornverldens författare istan innefattade hela bildningen, erbiödo dessa språkstudier verkligen en sådan muskelstärkande brottning med svärigheter, en sådan lungvidsande klättring uppför vetandets höjder. Nu sår man helt makligt uppför den breda och belväma trappa, som, byggd och jemnad af tyska rda och yppigt belagd med de tyska kommensariernas, bearbetningarnes och ordböckernas mjuka mattor, leder till allpsänbildningens stora nivå. Man vet emellertia alt mycket gående Mrappor förlamar knäsenorna, men den illa olägenheten kvseras genom gymnastik, likom man på åtskilliga ställen sökt upphjelpa len sedliga Wicmöjdhet och brist på ädel viljoEnergi. Som dr en följd af systemet, gerom att på ungdomens sinnen inympa en religiös askeism, hvilken ingalunda är detsamma som and18 elsa, och som derför väckt föräldrars och Palsmäns allvarliga bekymmer. Jag bekänner att jag för min del numera förlorat all tro på klassicitetens föregifna kraft såsom ett specifikum mot denna kroppsliga och andliga knäsvaghet. Och när jag ser den ytterliga formalism som tycks hyllas af framstående elementarlärare blir min otro ohjelplig. Vi ha häri landet en liten tidskrift för skolväsendet, som utgifves med ett litet understöd af offentliga medel och hvars yttranden derigenom få åtminstone en skenbar betydelse. Det ligger framför mig ett nytt häfte at denna skrift, hvari redaktionen be-de handlar vår medkammare och några af dess medm lemmar i ett språk, som, om icke precist attiskt, ti emellertid är någorlunda salt. Om dessa yttran-n, den kommit eller icke kommit till deras känne-so dom som vederbör, vet jag ej, och bryr mig ej!ly derom. En lagstiftande församling och dess medse lemmar lära väl finna under sin värdighet att på te något sätt deraf känna sig berörda, och jag är 4S viss att detta sätt att opinera, skulle, om detjde blefve bemärkt af någon bland de män som inom eckiesiastikdepartementet handlägga skolärenden .galunda möta deras bifall. Märkligare är att denna af statsmedel subvenerade lilla skrift begagnar sin ställning att, till formväsendets och nominalismens fromma, polemisera mot de åsigter, som första statsmakten på grund af den andras initiativ i ett cirkulär säsom råd oc! ningar framställt för elementarskolans lt min del är jag viss att den subvention I omnämnd blifvit lemnad för att möjliggöra etta! nyttigt och nödvändigt tankeutbyte, och ej förgy att ihprägla vissa doktriner. Jag skulle önska m att styrelsen någon gång finge tillfälle att upp. joc muntra förtjenstfulla skrifter älven i motsatt syftse ning, och jag är viss på att den gerna och med är nöje skulle göra det. jag nu talat allt för länge, och all pi var är dervid åtminstone icke på sin pla K k dena kammare tänka sig till hvilka samh . dor vi varit nära att bringas genom andra kamti: marens beslut i en pedagogisk detaljfråga, hv till jag gerna slutit mig om jag ej då den härln: förekom varit från riksdagen frånvarande? Nåväl; de den krassa, grofva, förfärliga materialismen höll pi att föra folket till ert isoleradt barbari, men den se gången kom frälsningen från första kammaren, 8 som afslog en väckt motion om valfrihet vid untj dervisningen i elementerna af grekiska språket. sh Apropos isoleradt barbari, kan det kanske vara af m ett visst intresse att kasta en hastig blick på lm klassicitetens ställning hos de nationer, med hvilka m vi hafva vår förnämsta intellektuella samfärdsel I Frankrike är arbetets och snillet: känd, att den ej behöfver understödjas och skolbildning. I intet land är ståndscirkulash tionen mindre besvärad, och steget från djupt ned ki till högt upp har der ingenting förvånande. m Bland Napoleons marskalkar har jag åtminstone li; återfunnit sexton som burit muskötten, och en af)sc dem medförde vid sin inflyttning i utrikes-minite sterhotellet några geografiska läroböcker, dem I han nu först hade tillfälle att stadera. Men med hj eller utan latinsk grammatik hafva fransmännen ett ganska troget minne af sitt delvis romerska b ursprung, och den klassiska bildningen liggersc der likasom i luften. Man vet ganska väl huru oc många franska samhällsformer varit kalkerade sc på romerska mönster. När jag för många år se-lu dan började läsa national-ekonomiska skrifter, föll mig bland annat i händerna en liten skrift af Bastiat under titel: Baccalaureat et socialisme, hvars innehåll lifligt frapperade mig. Författaren leder sig från Baccalaureat, det vill här säga de klassiska studierna, till Socialisme, det vill här säga alla slags politiska utopier, och visar med rätt mycken skärpa att det är intrycket på unga, i lifvet opröfvade sinnen, af de gamla staternas naturliga, omedelbara demokrati, som gjort det kroniska revolutionstillståndet i Frankrike, ända ifrån encyklopedisterna till phalanxteren och satsen att egendom är stöld. Det må vara en viss öfverdrift i slutsatserna, men gången af bevisningen ägalående. Hvem skullg att den urens vördnedstitås stujtium skujle föda 21 si revolutioner? Lyckligtvis år i vårt land ingen sådan fara handen, så länge man så blygsamt håller sig vid glosan, vid ändelsen, vid den grammatikaliska formalismen. Dettaär just hvad man i Frankrike icke gör. Klasserna inom serien af Instruction Secondaire hafva en ganska högt drifven undervisning i de gamla språken, och på universitetets grad är den bragt till en hög fulländning. Men man läser för in-s nehäållets skull och ej för formens, eller med andra ord, man vill begripa och tillegna sig hvads g ) När man afräknar de ur de två lägsta klasi serna, der ingen latin läses, årligen utgående ; gossarne, återstå omkring 1000 om året, som 1 börjat klassiska studier, 1 enligt ecklesiastikSr EA