Canino; han sjelf skall vara en personlig vän och ifrig anhängare af kejsar Napoleon Protokollerna i rättegången mot amira Persano lemna en bedröflig skildring af ami ralens uppförande i sjöslaget vid Lissa Persano hade före striden mer än tillräcklig tid att samla sina fartyg, men, såsom be kant är, lemnade han under affären plöts ligt eitt flaggskepp Re dltalia och gick om. bord på tornfartyget Affondatore. Allt hvad amiralen kunde framdraga till sitt rättfär. digande var, att öfverbefälhafvaren öfver en flotta måste hålla sig utom striden och befinns sig ombord på det starkaste och snabbaste fartyget, för att kunna öfverskåda stridens omvexlande händelser. På flottan hölls man till den grad i okunnighet om hvarest amiralen uppehöll sig, att man trodde, att han omkommit, då Re dItalia sjönk. Då således ingen under stridens lopp kunde upp: täcka amiralen eller hans signaler, mäste man antaga, att icke heller han sjelf haft någon öfverblick öfver skådeplatsen. Persano stängde in sig i det starkaste tornet på Affondatore, hvarifrån han, såsom han sade, hade fri utsigt, väl icke genom skottgluggarnae, men genom en öppning i öfver. sta delen af tornet. Han måste emellertid meagifva, att han blott en enda gång stuckit ut hufvudet genom denna öppning. Lika ömkligt var hans förhållande såsom skeppschef. Två gånger styrde Affondatore löst på den farligaste af motståndarne, Kajser, men båda gångerna undvek det sjelf sammanstötningen. Kapten Martini kommenderade ?babord?, genom hvilken befallnings utförande sammanstötningen skulle ha varit oundgänglig ; men Persano ropade ?styrbord? och tillade vredgad, att han ensam hade befälet. Kajsers eld var, sade han, för stark. En half timma härefter styrde Vacca och Albini åter emot fienden — då kom Affondatore plötsligt dit; amiralen, som man ansåg för död, infann sig nu ändtligen för att föra flottan, och han förde den — bort från fienden. Persano förklarar väl, att endast tre af skeppsbefälhafvarne visit sig beredvilliga att följa honom vid ett förnyadt anfall; men detta påstående är vederlagdt. Senateus dom är redan bekant genom telegrafen. I representantkammaren framställde Ferrari den 16 dennes interpellationer till regeringen om ministerkrisen och det nya kabinett tåsigter. Ratazzivägrade all upplysning om krisens orsaker och förlopp, men framställde tcmligen bestämdt några punkter af sitt regeringsprogram. Han meddelade, att lagförslag om den administrativa reformen och finansfrågan inom kort skulle inlemnas. Beträffande den förra frågan utalade han sig till förmån för en radikel decentralisering, som icke lemnade regerinsen annat än erforderkg makt att betrygga förvaltningens gång, men rörande den pednare var han mindre tydlig och inskränkte sig till att hänrisa kammaren till de åsigter hen uttalat till sina valmän rörande de andiga godsen. I den romerska frågan var ans yttrande isynnerhet bestämdt. Han örklarade, att regeringen, fast besluten att roget efterlefva -eptemberkonventionen, kulle strängt förhindra alla försök, som vore egnade att menligt inverka på en lösning, som man måste vänta sig af framti. len. Interpellaticnerna hade ingen vidare våföljd.