Men om äfven allt detta tages i betraktande tå finnas dock gränser i afseende på krigsbild ningens möjliga nedsättning för de värneplig tige, som icke kunna underskridas. Såsom ut I gångspunkt för bestämmandet af denna grän: har utskottet antagit, att beväringens nuvarande öfning af 30 dygn, såsom varande otillräcklig för införlifvande af en beväringsklass med stam men, så mycket mera måste blifva det, som fler: klasser skola intagas. Utskottet har derföre före ställt sig att det allra minsta, som kunde kom ma i fråga, vore 60 dygn, hvilket ungefärliger är detsamma, som för närvarande bestås första årets rekryter. Detta utgör ungefär hälften a den sammanlagda öfningstid, som den schweizi ska infanteristen (målskjutningsöfningarne inbe. räknade) är underkastad. Antages emellertid, at stamsoldatens sammanlagda öfningstid är dub. belt så lång, som den schweiziska soldatens, så skulle den svenska armens medelöfningstid blifva ungefär densamma som den schweiziska armåns, hvars krigsbildning, om man räknar ef. ter de sammanlagda öfningstidernas längd, för närvarande är den minsta i Europa. Då utskottet för beväringen sålunda föreslå en öfningstid af 60 dygn, torde lätteligen inses, att detsamma inskränkt sig till ett minimum, som icke kan göras mindre, om ej fäderneslandets söner, utan gagn för dess försvar, i blomman af sin ålder skola uppoffras. Och detta minimum har utskottet äfven blott kunnzt anse någorlunda tillfyllestgörande, under antagande att under de före beväringsåldern skeende öfningarne redan en del af krigsbildningen blifvit undangjord, samt att öfningstiderna på det mest ändamålsenliga sätt begagnas genom rekrytbildningens förenklande samt uteslutande af allt för kriget oväsentligt. afseende på fördelningen af den föreslagna öfningstiden har utskottet trott sig böra taga i betraktande, dels nödvändigneten för näringarnes bedrifvande af korta öfningar, dels förminskandet i möjligaste mån af de i vårt glest befolkade land så tidsödande framoch återmarscherna till och från mötesplatserna, samt dels besparing af kostnaderna. Med anledning häraf har utskottet trott öfningarnes fördelande på trenne år, hvaraf första året 10, andra året 30 och tredje året 20 dygn, vara lämpligast. Det första årets öfningar skulle försiggå distriktvis i hemorten och under dem beväringen begagna egna kläder samt af staten tilldelas underhåll eller kontant aflöning under öfnivgstiden, men ej under framoch återmarschen. Härigenom förminskades kostnaderna i icke ringa män, på samma gång framoch återmarscherna till och från regementenas mötesplatser inskränktes till desamma som hittills. Detta försva årets möte torde blifva mest fruktbringande, om tiden hufvudsakligen användes till repetition af det under de förberedande öfningarne inlärda samt till skjutöfningar. nder andra; årets möte, hvilket, såsom nyss antyddes, liksom det tredje årets skulle ske på regementets mötesplats, borde sedermera den egentliga rekrytbildningen försiggå, hvarefter beväringen tredje året efter nåpra dagars repetition antagligen vore så utbildad, att den utan olägenhet kunde till samöfning införlifvas med stammen. Säsom ett ytterligare skäl, hvarföre utskottet antagit, att ofvan föreslagna öfningstider skulle kunna vara tillräckliga, må nämnas, att det förutsatt, att de frivilliga vapenöfningar; som de sistförflutna åren i sammanhang med skarpskytterörelsen egt rum, fortfarande skulle vidmakihållas, hvarför det vore önskligt, om såväl staten, som kommunerna, verksamt uppmuntrade dylika öfningar jemte målskjutningsförbund och målskjutningsfester genom bidrag till premier och under de vilkor M:t kunde finna lämpligt att bestämma. Den uppmuntran staten skulle gifva dessa frivilliga öfningar har utskottet föreställt sig, bland annat, lämpligast kunna ske derigenom, att skarpskytt, som före beväringsålderns inträdande förvärfvat sig en viss, bestämd färdighet, samt i densamma blifvit approberad, frikallades från fössta årets öfning, äfvensom att skarpskytt, som uppnått en sådan skicklighet att han såsom betfäl kunde användas, derföre af staten skulle erhålla en särskild tilläggsaflöning. Fastän utskottet såsom regel antagit, att ingen krigsduglig man på några vilkor från vapenöfningar i fredstid borde vara befriad, inträffar dock ett särskildt fall med det sjöfolk, som un: der beväringsåldern idkar sjöfart; om man å ena sidan är nödsakad att befria dessa från vapenöfningarne, torde å andra sidan böra gälda denna befrielse med en förlängd beväringsskyldighet, hvarföre utskottet anser sig böra föreslå, att den sjöman, som icke under beväringsäldern fullgjort sina vapenöfningar, skall rara skyldig att intill fyllda 35 år tjenstgöra vid sjöförsvaret. Med anledning af hvad ofvan blifvit anfördt, får utskottet således tillstyrka: 19:o a) att beväringen första året öfvas 10 dagar; det andra 30 dagar och det tredje 20 dagar; b) att första årets öfning försiggår distriktvis i hemorten, men de båda andra på regementenas mötesplatser; ec) att beväringen första året begagnar egna kläder samt af staten tilldelas underhåll eller kontant aflöning under öfningstiden men ej under marschen till och från öfningsställena; d) att approberad frivillig skarpskytt befrias från första årets öfning, hvarjemte sådan skarpskytt, hvilken såsom befäl användes, af staten erhåller särskild tilläggsaflöning ; e) att å sjömanshus eller i magistratens rullor inskrifven beväringsskyldig, som vid öfningstiden idkar sjöfart, befrias från vapenöfningar under fredstid, mot åliggande för honom att intill fyllda 35 år tjenstgöra vid sjöförsvaret, såframt han icke under beväringsåldern fullgjort sina vapenöfningar. Rörande de årliga ordinarie kostnaderna för den ofvan i sina yllmännaste grunddrag framlagda planen till försvarsverkets ordnande, har utskottet, enligt hvad som redan i början af Aetta hetäinkande blifvit antvdt. 1 fölid af den