ka, om man får tro den hederliga brackan Genevoix i Sardous nya pjes, skrifva för en publik, som ej vill upplysas, endast roas — ja, säger han, vänskap, ära, skönhet, aktning, tillgifvenhet, allt gömmes i den svarta jorden, och Gud vet hvad som finnes bortom denna graf, i hvilken vi hvarje dag nedlägga någon af dem bland hvilka vi lefvat. Om allt slutar med det lilla vi äro på jorden, lönte det ej mödan att börja. Om vi äro bestämda för en högre verld, hvarför har vår Herre då icke gifvit oss en mera tydlig uppenbarelse om denna vedergällande framtid? Vår Herre kan svara mig att han har sina skäl och att detta icke angår mig. Denna anmärkning afslutar segrande diskussionen. Jag erkänrer, utan att finna min fåfänga sårad, att Gud är starkare än jag, och jag afstår ifrån att genomtränga hans afsigter. Dessa katastrofer borde åtminstone ha den stora nyttan med sig att tid efter annan bringa oss till insigt om lifvets fåfänglighet; men då jag lemnar detta dödens herradöme, der vi lemna dem som vi icke mer skola återse, känner jag mig alltid träffad af den lätthet med hvilken de lefvande i dag, som skola tillhöra de dödas antalimorgon, återknyta denna verldens lösliga band. ?Vi behandla eviga ting som om de vore fåfängliga, och fåfängligheterna som om de vore eviga.? Det är ett ord af sankte Pål eller sankte Per, hvars bekräftelse vi alla dagar ha under ögonen. Vagnen som fört oss till kyrkogården återför oss till teatern; dagens stora affär, det är icke denna sista tjenst som denna morgon blifvit bevisad en afliden varelse; det är spektakelrepresentationen eller balen som man gifver denna afton och som vi vilja bevista för att visa att vi äro lefvande. Hvad de döda angår, så ha de förskyllat sitt öde genom sin oförsigtighet, genom sin oaktsamhet; de äro varelser blottställda för tusen krämpor för hvilka vi äro befriade; de ha försvarat sig illa, eljest skulle dödsengeln nödgats vika. Ser ni, vi ha helsan, vi äro eviga; vi haingenting att frukta. 8 ledes, låtom oss promenera, låtom oss gå på expositionen (i fall vi ha nåfr exposition), låtom oss gå på spektaklet, låtvm oss dansa! Några timmar efter det sorgmusiken tystnat och röken förskingrats efter salvorna öfver Myhrbergs graf uppspelar säledes orkestern i den för artisternas soir präktigt smyckade operasalongen en yrande vals, och bland de åttahundra balgästerna igenkänner man ett icke obetydligt antal af dessa samma militärer och embetsmän, riksdagsmän, litteratörer och artister, som på middagen . deltogo i den sorgliga akten på Johannis : kyrkogård. Alltså, måste man fördrifva dödsens bitterhet?, sade den fångne amalekitiske konungen då profeten Samuel högg honom i stycken inför Herranom i Gilgal. Den fattiga, skuldbelastade, med yttersta sparsamhet och på indragningsstat lefvande vintersäsongen 1866—1867 har sålunda slutat muntert nog, och att döma efter allmänhetens tillopp till de sista dagarnes offentliga förlustelsetillstälningar i hufvudstaden kulle här alldeles icke förefinnas någon penningbrist eller också ha dej båda trollkarlarne, rofessor Roman i Hammers salong och professor Liebholz hos Berns, förstått att locka fram de sista fyrkarne från kistbottens innersta vrå. Men innan jag omtalar min bekantskap med dessa herrar går jag, åpropos om baltillställniogar, att för dem af mina läsare som icke blott vilja roas, utan äfven undervisas, framlägga en liten notis om de moderna sällskapsdansernas ursprung. Så förenar man det scien.ifika med det amusanta, som salig Woblfahrt i lifstiden sade. j Kontradansen, som vi svenskar kalla francaise, är af engelskt ursprung; den infördes i Frankrike af dansören Trnitz, efter hvilken den då erhöll namnet la Trenis. Valsen passerade öfver Rhen under de sista åren af adertonde seklet, och utveck. Jade sig till full fart under kejsardömet. En husaröfverste, som valsade på melodien La reine de Prusse?, var på den tiden det högsta idealet bland dansörer. Galoppen kom från Ungern 1829; Gavarni och Balzac populariserade den inom loppet: af några år. KN j vad angär polkan, så infördes den i Frankrike under Ludvig Filip af en förnäm dam, furstinnan af Ligne, född Julie Wanda, prinsessa Lubomirska. Den nya dänsen gjorde furore, och följande månaden dansade Levassor och Grassot en komisk polka på teatern Palais-Royal. ; Cachuchan, som var Fanny Elsslers triumf, har försvunnit som daneösen sjelf. Skottskan eger icke någon historia. Beträffande kottiljongen, så utgör den blott en återuppståndelse; under adertonde seklet blandade den sig redan med den högtidligt ståtande menuetten. ; Och nu gör jag en glissade nedåt Blasieholmen, der jag stöter på hr Christian Ham: mer, hvilken jag komplimenterar för hans fyndighet som byggmästare af konsertsalongen der, bunden som hen var af byggnadsordningens obevekliga föreskrift, som hindrade honom att sätta en aln till. längden eller höjden på det gamla ruckle, på hvars förvandling till den första konsertoch danssal i norden vi bade jag veticke hvilka pretentioner. Samtalet afbröts derigenom att en person närmade sig, hvilken br Hammer för mig prserterade såsom den namnkunnige professor Stanislaus Romans; Boscos nevö, under det jag föreställdes för främlingen såsom den namkunige: krönikeskrifvaren etc. etce., min farbrors brorson. Såsom stora ryktbarheter i allmänhet icke ha mycket att säga hvarandra, vände sig rofessorn sedan resentationen var gjord till sin värd, hr ammer, med yttrande att det förvånade honom att se en man med rikedom och smak som han bära en så simpel och klum! pig nål i sin halsduk, Det var en liten buldnål i form af en nyckel och med en briljant i öglan, rätt vacker som jag t ckte. Den ryktbare juveleraren såg litet at ut vid denna anmärkning, och vi igade att blygt bestrida den. — Nej, men se sjelf, sade rofessorn i det han ur hr Hammers halsduk ramtog en försvarlig portayekel. För min del betraktade jag denna a0a motas BOM en invit och gjorde s-mma afton ett besöl i den Hammerska salong?P), der jag hade rätt roligt åt den milanesis.? professorns grimaser och konststycken. ch fe Följande afton assisterade jag vid professor Liebholz föreställning i Berns salong: Det, är någonting i samma art som de Romanska trollerierna och som alla nutidens trollerier för resten, som hela verlden vet blott utgöras af taskspelargrepp, men hvilket icke hindrar att representationerna gifvas för fulla hus och att konstyckena på det varmaste beklappas — ett bevis på sanninn af det gamla påståendet att verlden vill edragas; men utom den skilnaden mellan de begge professorerna, att den förste före-. trädesvis utmärker sig genom sin humor och den andre genom sin elegans, män med hufvud — telande hufvud — äro de båda, förete hr Liebholz förevisningar den egendomligheten att man der får skåda andar och spöksyner, något för oss stockholmare oerhördt sedan den tiden för omkring trettio år sedan, då polismästaren lagman Berg gjorde sina besvärjelser i spökhuset vid Rörstrandsgatan och hvärvid öfverdirektör Almroth var honom behjelplig, Materien dref PR RN