Orr Svensen, Vigardt, Ridderstad, Vougt, ch Grafström ansågo äfven tiden vara inne att jorttaga detta straff. Hr Ola Larsson sade sig också mycket gerna e dödsstraffet borttagas, men då redan 1:a kam naren bifallit utskottets förslag, och frågan såunda för denna riksdag fallit, så ansåg han bäst . tt äfven denna kammare biföll utskottets förslag. Jetta yttrande gaf hr Rosenberg anledning uppysa, att det vore ett misstag att 1:a kammaren fallit utskottets förslag, utan diskuterades der lenna fråga ännu. Hr Kolmodin ansåg sig manad, att då hittills ndast en talare uppträdt till försvar för det reultat hvartill utskottet kommit, äfven yttra några rd till försvar för utskottets åsigt, som af ho om delades. Kristendomens förhållande till dödstraffet är icke sådant, som man här sagt: 5:te mudet säger visserligen, du skall icke dräpa, men alaren ansåg att om man ville tillämpa detta ud tolkadt efter orden på staten, så måste man ntingen frånkänna detta bud gudomligt ursprung, ler ock beskylla Gud för tvetalan. Man har agt, att krig är något utomordentligt och att lödsstraffet dermed icke kan jemföras, men talaen ansåg att icke heller dödsstraffet tillämpas innat än i utomordentliga fall. Man har äfven vädjat till känslan, men det är farligt att låta känslan hafva alltför mycket inflytande vid lagtiftningen. Då rikets ständer för tre år sedan ittalade sig för bibehållandet af detta straff, hade le helt säkert dertill goda skäl, och våra brottnålsannaler för de sista åren hafva åtskilligt att ippvisa, som tyckes tyda på att icke allt är så väl bestäldt, som man här velat påstå. Talaren påminde i detta afseende om Lindbäckska målet. Dessutom är det statens skyldighet att skydda cke endast några utan alla sina medlemmar, men om dödsstraffet borttages, har man icke något svåare straff för den som en gång blifvit dömd till ifstidsfängelse, hvilka ogerningar han än sedan vegår, och derföre bör dödsstraffet qvarstå såsom ett ultimatum. Hr Björck sökte bemöta några af deras påtåenden, som velat försvara dödsstraff. Trodde cke att staten har rätt att förkorta den nådetid som är hvarje menniska beskärd. Hvad en talare sttrat, att om staten skulle hafva skyldighet att örbättra brottslingar, skulle den äfven hafva skyllighet att vidtaga åtgärder för alla andras förvättring, vederlades af samma talares yttrande, utt staten har rätt att presumera hvar och en od, som icke genom sina gerningar ådagalagt notsatsen. Dessutom har jw staten sörjt för uppostringsoch undervisningsanstalter; men, då de som äro instängda icke häraf kunna begagna sig, å är det statens skyldighet att på annat sätt för lem göra hvad den kan. Hvad beträffar det påståendet, att om dödsstraffet borttages, man icke nar något medel att hindra eller bestraffa ytterigare våldsamheter af en lifstidsfånge, så trodde alaren att om man blott vill erkänna principen, nog finner man medel. En talare hade sökt för svara dödsstraffet äfven från kristendomens stånd: punkt, dess grundläggare har ju ställt kärleken såsom det högsta bud, men den civilisation, som nu fordrar dödsstraffets borttagande, hafva vi väl ock fått af honom. Instämde med hr Ahlgren. Hr Siljeström förvånades icke öfver att lagatskottet, som vid denna riksdag afrättat så många motioner och derföre förvärfvat en viss vana vid afrättningar, förordat bibehållandet af dessa uppbyggliga skådespel. Den första talare som här uppträdt till försvar för dödsstraffet har sjelf kallat sig en advocatus diaboli, och må han då vinna så mycket bifall som möjligt af denna sin principal, men så litet som möjligt af denna kammare, Hr Blanche uttryckte sin glädje öfver den se cn denna stora kulturfråga skulle vinna inom jen andra kammaren, utan afseende på dess öde i den första. De skäl man ånyo anfört emot dödsstraffets afskaffande äro desamma som i alla tider framhållits och alltid blifvit vederlagda. När lagutskottet försäkrat att dödsstraffet innan kort skall de fakto bortfalla och förfäktarne af detsamma förklarat att det aldrig kommer att tillämpas, hvarföre skall det då de jure stå qvar? Det kan väl icke vara af samma skäl, som det talaren en gång uppsnappade ur en fransk författares arbete. Galjen är, sade han, ett smicker för menskligheten, och man bör hänga 3 eller 4 personer om året, för att inbilla de öfriga att de äro dygdiga? Menskligheten kan undvara en sådan smickran. Det är troligt att det ännu dröjer någon tid innan denna hemska skugga försvinner ur vår strafflag. Men man måste processa med den onaturliga döden så ofta som möjligt och det i alla instanser. Det är dock endast de små processerna man vinner mot honom. De stora vinner han alltid och skall vinna, så länge folken offra sina bästa krafter och tillgångar för att öka hans förråder till lands och sjös, så länge det mekaniska snillet rastlöst arbetar för att förbättra och mångfaldiga hans förfärliga instrumenter och så länge de blodiga folkslagtningarne benämnas ärofulla bragder. Huru länge detta elände skall räcka, det vete himlen. Men man får ej förlora modet; man måste, så ofta tillfället erbjuder sig, söka i folkens lagar inskjuta en mildare mensklighet; och när folken en gång hunnit vänja sig dervid, skall den dag nog uppgå, då de få ett bättre och ädlare begrepp om hvad som egentligen bör menas med begreppet om mensklig dygd och ära. Vi måste sluta oss till de folk, som redan afskaffat eller äro på väg att afskaffa detta onaturliga straff, så framt vi icke vilja stanna i mörkret bland de öfriga. Hr Hedengren talade deremot för bifall till utskottets förslag och trodde att hvad man ville sätta i stället för dödsstraffet på intet sätt är lämpadt att hidraga till brottslingens förbättring, emedan, enligt hvad talaren hört, tonen igemensamhetsfängelserna lär vara förfärlig. Hr Hedlund. Denna fråga är den största humanitetsfråga, som ännu vid denna riksdag förekommit. Då alla erkänna denna fråga vara en tidsfråga, hvarföre icke unna vårt land, som van: ligtvis kommer i släptåg efter de stora kultur: länderna, att denna gång vara bland de första, som genomför. Kanske någon ville kalla detta nationalfåfänga, men en dylik fåfänga måste vara tillåtlig. t i Man har här anfört åtskilliga bibelspråk till försvar för dödsstraffet. Men den som anfört språket: den som utgjuter menniskoblod, hans blod skall ock utgjutet varda, ville väl icke at! då staten utgjuter en brottslings blod, äfven sta tens blad bör utgjutas. På ett annat ställe he: ter det att öfverbeten bär icke svärdet förgäfves, men icke menas väl här med svärd skarprättare bila, utan är detta endast en bildligt uttryck för statens straffande myndighet. Huru kan väl dess utom det samhälle, hvars religion lärer att der som icke här på jorden sig omvänder och bättrar. han är evigt fördömd, -taga sig rätt att förkort: den tid, som är hvar och en beskärd för att kunn: bättra sig. Härigenom drabbas samhället af an svar icke blott för utgjutet menniskoblod, utar äfven för en vilsekommen menniskosjäl. En ta lare har nämnt gemensamhetsfängelsernas ogud aktiga ton, men icke är det väl skäl att för at rädda en menniska derifrån taga lifvet af henne Hrr Bergström, Nils Larsson m. fl. instämde 1 Hr Magnons Svensson tillkännagaf. att hal komme att rösta för bifall till utskottets förslag Vid den votering som härefter gvställdes beslö kammaren bifall till hr Ahlgrens förslag, me 1103 röster mot 53, som röstade för bifall till ut j Skojfets förslag. . i Tärefter genomgingos och biföllos samma ut skotts utlåtanden n:r 54—58. Det enda afdess I som föranledde någon diskussion var utlåtande fln:r 58, deri utskottet afstyrkt bifall till en af h Wigardt väckt moti Mm förliknin; skomiteer