för dödsstraffets afskaffande olämpligt. Åtskilliga andra länder ha redan upphäft detta straff, och talaren ansåg det icke för tidigt, att ätven vinu taga bort det. Man invänder att detta straff nu endast såsom alternativt qvarstår i vår lag, men det är ej fördelaktigt för lagens aktning, att der varstår ett straff, som högst sällan eller nästan drig tillämpas. Slutligen vädjade tal. till denna den första ur folkets krets utgångna represen. fnglodken att ur vår lagstiftning borttaga den blodiga fläck, som ännu der qvarstår såsom en Wmnint från barbariets dagar, och att återlemna makten att taga lif åt den ende, som har makten att gifva det. Yrkade återremiss, Hr Grenander. Ur kristlig eller moralisk synpunkt, ansåg talaren, kan detta straff icke försvaras. Egentligen tre invändningar har man ort emot dess borttagande. Den första är att jet måste bibehållas för att afskräcka ifrån brott, men denna invändning vederlägges deraf, att i de länder der detta straff icke mera tillämpas, brottsiigheten icke är större eller rättsligheten mindre än förut. Vidare säger man, att det måste bibehållas, för att skydda samhället mot förbrytare. Talaren trodde att vårt fängelsesystem numera vunnit den fullkomning, att detta ändamål kan vinnas genom frihetsstraff. Den sista och tredje invändningen är att rättsmedvetandet i vårt land fordrar dess bibehållande, men deremot talar att bondeståndet vid förra riksdagen enhälligt uttalat sig för dess suspenderande. Härefter uppläste talaren de varma ord, som Joh. Gabr. Richert i detta ämne i lagberedningen yttrat, och ansåg det värdigt denna riksdag, som nu för första gången sammanträdt efter den reform, för hvilken Richert äfven mycket ifrat, att hedra denna menniskooch fosterlandsväns minne med att icke låta några små betänk ligheter om strafflagens korta tillvaro undanskjuta denna lifsfråga. Hr Rehnström yttrade sig äfven för afskaffandet af detta straff. Hr Key. Antingen är en lag rättvis, och då bör den tillämpas, eller ock är den icke rättvis och då bör den afskaffas. Historien lär oss att, i samma mån som civilisationen ökas, mildras straften, och hvad det ena tidehvarfvet har ansett såsom ett rättvist straff, har ett annat tidehvarf stämplat såsom ett juridiskt mord. Redan RR hatva våra konungar och rättslärde ifrat för borttagandet af detta straff. En föregående tal. hade nämnt Gustaf III; tal. villå vid sidan af honom nämna Oscar I. Då lagarne äro civilisationens ansigtsuttryck, böra väl äfven vi ur våra lagar borttaga denna lemning af barbariet. Hoppades att denna kammare utan omröstning ekulle uttala sin äsigt, att tiden nu är inne att borttaga detta straff. Hr Å, W. Nilsson hoppades att denna kammare, som kanske bättre än lagutskottet känner rättsmedvetandet i landet, skulle ge en kraftig dementi åt utskottets påstående, att detta rättsnde ännu fordrar dödsstraffets bibehålande. Hr Ablgren ville inlägga sin protest emot den uppfattning 1867:s lagutskott uttalat om rättsmedvetandet i: vårt land, Straffets ändamål att förbättra brottslingen uppnås icke utan motverkas af dödsstraffet. Icke heller är det nödvändigt för att skydda staten, ty dertill finnas andra utvägar. Det tillkommer dessutom endast den som gifvit lifvet att taga detsamma. Man har äfven sagt, att detta straff måste bibehållas för att afskräcka från brott, men talaren trodde att den brottslige i det ögonblick han beår brottet icke tänker på det straff som drabbar onom om han upptäckes. Tal. förordade derföre att kammaren för sin del skulle besluta dödsstraffets atskaffande och till K. M. ingå medbegäran att K. M:t ville för nästa riksdag framlägga förslag till de ändringar i strafflagen som af dödsstraffets borttagande blifva en följd. Hir Åke Andersson, Dalim, Orre och Östman yrkade äfven återremiss. Hr Ribbing hade tillbört majoriteten i utskottet, och ansåg sig derföre böra ange de skäl som föranledt honom att biträda utskottets beslut, men kände sig temligen generad att efter de många talare, som nu uppträdt emot dödsstraffet, uppträda såsom en advocatus diaboli till försvar för dödsstraffet. Anmärkte först att, då motiverna för ett utskotts beslut endast kunna innehålla de skäl, hvilkas giltighet erkänts af alla de utskottsledamöter, som kommit till samma resultat, så händer det ofta att motiveringen blifver de matt och färglös, under det de särskilda ledamöterna hvar för sig kunna hafva andra skäl, än dessa allmänna, som bestämma öfvertygelsen. I anledning derutaf att man såsom en vederläggning af utskottets yttrande, att rättsmedvetandet hos oss fordrar dödsstraffets bibehållande, anför. att förra riksdagens bondestånd uttalat sig emot dödsstraffets bibehållande, bad tal. få upplysa att detta varit utskottet väl bekant, men att utskottet icke ansett förra riksdaens bondestånd tillhöra den mindre bildade defå af nationen. För att en förändring idetbestående skall vidtagas, bör denna förändring icke blott vara möjlig utan ock hafva positiva skäl för sig, d. Vv. 8 bevisningsskyldigheten åligger icke det beståendes försvarare, utan dem som vilja införa förändringen. Då i vår lag dödsstraffet användes endast såsom alternativt straff, hade den invändningen ingen betydelse, att dödsstraffet kan komma att användas i oträngdt mål, utan endast då kan det vara skäl att afskaffa dödsstraffet, om det kan bevisas, att detta straff aldrig under några omständigheter kan försvaras såsom med rättvisan öfverensstämmande, men svårt torde blifva att åvägabringa en sådan bevisning. — Motionären Par sagt att tidsandan fordrar: dödsstraffets borttagande, men erfarenheten har visat sig yara en mycket ostadig herre, ungefär som himmelens väder och vind. T. ex. för omkring 20 år sedan sade tidsandan att som alla krig äro omenskliga så böra de stående armeerna afskaffas, men nu åter fordrar tidsandan, att armåerna utrustas bättre än Vär har visserligen mycket talats mot dödsskallen men om de skäl som anförts ville tal. tillämpa hvad en kammarens ledamot under en annan diskussion yttrat, att han hade med nöje hört de granna fraserna, men de hade icke rubbat 1208 öfvertygelse. Såsom ett argument har anförts, act det icke är rättmätigt. atl någon ta Nn han icke har gifvit. Men hvad ger ett Hf, som AR han kommenderar fram Bör daler Nog kall han väl förutse, alt a lif komma att spillas, en icke har har Svit någon hans lif, Dessutom finnasju mån; a som för osterlandet eller andra höga. ändamå offrat sitt lif, men icke hafva de väl sjelfya gif vit sig lifvet. Hvarföre skulle väl brottslingen: lif vara mera heligt? Vidare har man sagt at dödsstraffet omöjliggör den brottsliges förbättring och straffets adam är dock att förbättra. Hvar 2:a delen af detta påstående beträffar, så undra: från hvilken ståndpunkt detta kan anföras; mer icke är det från kristendomens, ty denrf lärer at ånger oeh frälsning äro nä ot andligt och sålun da oberoende af tidstörhållandena. Man he också sagt, att om beredelsen burit frukt, så at brottslingen förbättrats och ångrar sitt brott si wore det grymt att ändock utkräfva straffet, mej huru ofta händer det icke, att en. brottsling un der tårar och uppriktij ånger bekänner sitt brott men nog utkräfves än ock straffet. Häraf syne att förbättring icke är det hufvudsakliga änds malet med det straff staten ålägger. Dessutom hvarföre skulle staten åtaga sig endast deras för bättring, sot öfverträda en eller annan paragre i strafflagen. Furbittring är något som bör si kas emot hvarje synd, Och då skulle talen bt lika mycket skäl ätaga sig alla syndares fört är ring. Straffets ändamål är hvarken attafskräcke ty det vore rysligt att använda den -en8 or akrit skan såsom ett medel till den andras a.sKri kande, icke heller att förbättra, 1 det står ick 3 mensklio makt. utan dess ändamål är att skydd