Brunius fått förverkliga en af sina vackraste ider. Det hedrar det lilla samhället, att — om ock samfäldt med Warnums landtförsamling — på denna byggnad ha nedlagt den för detsamma be:vdliga summan af 240,300 rdr, utom 50,700 af församlingarne utgjorda dagsverken. Gustajsvik, ett gammalt Siuregods, är bekant genom Georg Adlersparre, som här tillbragte sista delen af sin lefnad. För allt hvad Wermland har, är det i allmänhet fattigt på ett, som isynnerhet saknas af den, som från Sverges äldre landskap kommer dit, det är fornhistoria, gamla minnen, tradition ; men Gustafsvik utgör ett af undentagen härifrån. I texien till plansckerna öfver Öjervik, Sundsvik och Berga skildrar textförfattaren en färd på den vackra Fryken, och anmälaren vill för sin del intyga, att dess naturskönhet förtjenar allt det beröm den erhåller. — Östanås är en af de i Wermland icke alltför talrika egendomer, der konsten biträdt naturen för att åstadkomma något skönt. Stället haren parkanläggning i engelsk stil. — På Munkfors anmärker man i främsta rummet den bekanta, snillrika Lundinska vällugnen, som öppnat så lysande utsigter till et: fördelaktigt begagnande af bränntorf. Brännmaterialet tages sådant det förefinnes, upphettas till vattenånga och andra gaser, hvarefter den förra kondenseras till flytande form och skiljes från bränslets permanenta gaser, hvilka sedan förbrännas. Under br Lundins ledning ha vid Dejefors anställts intressanta försök att använda sågspån som brännmaterial vid jerntillverkningen. Sägspåvet, som förut icke allenast ansetts värdelöst, utan som en börda, som kostat både möda och penningar att undanskaffa, har nu med ens fått ett ganska betydligt värde, Vid Dejefors, der Klarelfven gör ett storartadt fall, bar man, som bekant, ett betydligt laxfiske. Jesu karaktersbild. Af Daniel Schenkel. Öfversättning af Carl von Bergen. Stockholm. På L. J. Hiertas förlag. 1867. Den tyska kritiken har gjort sig väl förtjent af den bibliska litteraturen. När man tänker på hvilka Joger af skolastiek vishet under århundraden fått hopa sig på detta fålt och med de puerilasie och andefettigaste öfverbygguader vanställa det enkla och sköna historiska underlaget, kan man ej nog högt skatta dessa oförskräckta for skares bemödanden, som röjt undan gruset och ruinerna efter de ramlade dogmsystemerna och lagt i dagen den historiska sanningen i hennes ursprungliga renhet. Många dunkla detaljer äterstå visseriigen ännu att lösa, men konturerna af det hela framstå redan tillräckligt klart att vi konna göra oss en lefvande föreställning derom. Biand de tyska teologer som arbetat i denna riktning intager onekligen Schenkel ett framstående rum. Han hör visserligen ej till dem som på bibelkritikens fält gått före och röjt väg, såsom Ewald, F. C. Bour, Hilgenfeld, Holtzmaun m. fl.; hans förtjenst ligger snarare deruti att han, med begagnande af sina föregångares arbetens och sorgfällig utsoffring ar de ensidigheter hvartill en och annan af dem kunnat göra sig skyldig, på denna redan lagda grund gifvit oss en från alla dogmatiska förutsätt ningar fri skildring ai kristendomens alla äldsta historia, af dess stittares personlighet och öden. Det är särskildt föremälet för det berömda arbete af honom hvaraf vi nu ha det nöjet att anmäla en svensk öfver sättning. Tiseln på boken ?Jesu keraktersbild anger tillsäckligt den synpunkt hvorifrån ekildringen utzär. Förf. ser ej, som det ortodoxa föreställningssättet, i Jesus sf Nazareth en redan från första början fullt afslutad personlighet. Han är en rent mensklig karakter och såsom sådan underkastad en oupphörligt fortgående utveckling. Denna uppfattning är intet tomt hugskoit, ej blott en sinnrik hypotes. Han lägger till grund för sin framställning de tre första, så kallade synoptiska evangelierna och visar huru i deras enkla berättelse en sådan utveckling låter steg för steg följa sig. I frågan om det fjerde evangeliet äter ställer han sig helt och hlet på den nyaste kritikens ständpunkt, hvilken si godt som enstämmigt visar det vara ett verk ef en senare tid än man hittills antagit och mera utgöra en framställning af denna sednare tids dogmatiska äsigter än en förutsättningslös skildring af Jesa lefnad. Huru mycket Jesu personlighet skall i lefvande äskådlighet, äfvensom i historiskt och psykologiskt intresse, vinna genom en sådan skildring är lätt att inse. Att han ej förlorar i verklig och sanan religiös mening lider lika litet tvifvel, och att visa att detta ej är fallet utgör just den ledande tanken i Schenkels arbete. För honom ligger det gudomliga i kristendomen ej i, de öfvernaturliga yttre tilldragelser hvarmed den fromma folktron och senare tiders mer eller mindre medvetna vidskepliga föreställningar och prestläror omgifvit hennes födelse och barndom, utan i detreot menskliga hos henne: hennes förmåga att genomtränga allt menskligt med sin lifvande, höjande och renande anda. Vi kuvna i detta fall ej neka oss nöjet att återge de träffande och vackra ord hvarmed förf. slutar sitt arbete: verande tid hfligare än någonsin behofvet af en leivarde Kristus, som i sin död har besegrat döden och blifvit skaparen af ett oförgängligt If för tid och evighet, i fol. kens historia såväl fom för den enskildes tillvaro. Just i närvarande tidpunkt har man förnyat försöket att ännn en gång böja de kristna, församliogarne under bokstafvens ok och föråldrade stadgars herravälde. Hierarker af en Kaifas fysiognomi och statsmän af en Pilati karaktersprägel tastnaglade ännu alltjemt Jesus Kristus på korsets påle. Kristendomen är för dem skal i stället för kä na, kyrkan en prestanstalt i stället för eu lifgemenskap; kristendomen synes dem vara instiftad icke för att befria folken, utan för att tygla dem; vara ett den gudomliga vredens tuktoris, icke en skänk af den gudomliga nåden. Gud3 rike i dess sanning, frihet och innerlighet, gäller för dem såsom en fantasibild; äterlösaren är för dem ett dogmatiskt begrepp; tron är en katekesformel för att dermed hålla stora och små barn i ordning. Den lefvande Kristus, om han ock ännu alltjemt förblifver förborgad för fariseer och herodianer, uppenbarar sig dock med städse stigande klarhet och kraft för de omyndiga; han lefver i sin församling; han tager ännu alltjemt, såsom i Galileen, sn boning ifolkets hyddor; de fattige, de ringe, de för aktade, de för rättvisans skull förföljde barnen äro hans älsklisgar. Här är hans hemort; församlingen är hans tempel; den lefvande Kristus är församlingeds ande. Den kristna församlingens uppgift är nu attänyo vicna ett rätt medvetande om sin bestämmelse, sin värdighet, sitt egendomliga lif och sin kallelse till sanningens och frihetens evangelium och att dermed tjena fol ken. Detta skall ske desto sparare, ju förr församlingen åvyo kommer till en rätt insigt och till en letvande kuvuskap om Jesu Den kristea församlingen känner i när-. TH a m HR: sm mm a 0 Nr fö ot or Hi mm ht RA I mm er —TR Kristi person; ty honom måste man lära att