; b i pe TT. 8 EST: kring husböndernas hjertan. Men det kom äter en annan tid och en annan ropare, hvars röst var oemotståvdlig, hans bud hverken kunde eller vågade men motsäga: det var den allmänna upplysningen. Den fordrade icke ellenast afseende å arbetarnes rättigheter, utan äfven att de skulle åtnjuta en menniskovänlig omtanke. De nu varande gruf-garne ha ej allenast lyssnat till denna t: de ha med välvilja och en klar hön iden fyllt tidens och menniskokärlekens fordrivgar. Arbetarne hafva nu sunda, luftiga och trefliga bostäder, en afföniog, som väl motsvarar deras måttliga behof, tillgå ; pris, Cmsoj få sina barn väl underv vär åldern gör dem ofi väl ordnad och tillräcklig fattigvård. Verkningarove häraf hafva ock blifvit omisskänneliga. Då under förra tider råa seder, fylleri och slagsmål voro de utmärkande dragen hos dessa arbetare, hafva alldeles motsatta förhållanden numera inträdt. Andra häftet ivnehäller Valserudshöjden vid Bårs sjön, Vid Vingäng, i Ötre Elfdalen, sjön Fryken (öfre delen) och Nysocken-sjön (i Jösse härad). Anblicken af Valserudshöjden, så mycket angenämare ju mera den närbelägna Brattforshedens gräsliga entonighet iröttat den resande, är onekligen vacker, om ock texiförfattarens loford om den tåla vid någon prutning. Texten till Vingäng innebäller flera intressanta drag. Dalby socken bar grundade anspråk på att vara en af Wermlands äldsta försarmlingar, och antegligen fonnus kyrkan redan under katolska tiden, då orten genomStrömmades af pilgrimsekaror, so a valfärdade till S:t Olafs graf i Trondhjem. Ett af dessa otaliga små af praktisk skandinavism, som påträfi vår äldre kultur, är, att både svenska och porska riksvepnen funnos uppsatta i Dalby gamla kyrka. Befolkningen i Dalby onu bibehållande sina stam-egendomlighenn ouppblandade. Hr M. Axelsson har, som bekant, i sina Vandringar skildrat D-n vackra Fryken, sedd från Lysvikslandet, med den stätliga Tossebergsklätten på andra sidan sjön och Östmarks-bygden i fonden, kunde frön en annan punkt gifvit anledning till en vackrare vy äa den andra hättets tredje plansch framställer. Texten, som lider af vågra tryckfel (t. ex. Östmerle? på flera ställen i stället för Östmark, Sasseberget? i stället för Tosseberget o. 8. V.), kunde varit något utförligare om denna intreseanta trakt, Sverges Tyrolen, som blott behöfde komma litet i ropet för att snart allmänt besökas af turister. Trakten är för närvarande stadd i en liflig utveckling, och då det förut hette, att ?i Östmark finuves blott en hederlig karl, och den har stulit en ko, har denna socken efter en af dessa religiösa rörelser, om hvilka man vanligtvis dömer så fåvitekt, inkommit på en sedligt reli tida resultat. Sedan anmälaren 1855 be. sökte Östmerk, der en resande af befolkningen ännu betraktades som ett underligt djur, lärer sveknen sjelf bygt åtta skolhus. — Planechen Nysocken-sjön har fått en väl stor förgrund, men gifver eljest ett begrepp om den, icke imposanta, men glada, leende Jössehäradsbygden. Måhända är denna del af Wermland den, som allra mest förtjenar det rykte för ?treflighet?, som detta landskap bar om sig; de lifliga, dansanta, för hästar svärmande jössehäringarne äro ock vermländningarne par pråference. Tredje häftet innehåller Persbergs storgrufva, en vacker plansch i färgtryck, Carlstad, Rottnans vattenfall och Vid Råda. Ur texten till den första planschen anteckna vi, att vid denna grufva redan så tidigt som 1764 fanns en ångmaskin, säkerligen den äldsta i riket näst den, som Mårten Triewald 1734 uppförde vid Dannemora. — Med vemod ser man bilden af det Carlstad, som nu ej mera är till. Textförfattaren upplifvar med ekäl minnet af den gamle superintendenten Sven Bengtson Elfdalius och rtedogör för stadens märkligare inrättningar, dess folkskola, sjukhus och expositioasbyggnad m. m. — Utan ett besök på Rottneros blir en resa i Wermland icke fullständig. En imposantare vattenmassa än den som nedstörtar från det nedre Rottvafallet, träffas sällan. — I texten till planschen Vid Råda kommer författaren att tala om Uddeholms bolag. Då historien om detta bolags uppkomst torde intressera många, meddela vi den i sammandrag efter textförfattaren. Bengt Gustaf Geijer, sonson till den Geijer, som i början af 1620-talet från Österrike flyttade öfver till Sverge, hade, utom sitt fädernearf, de nu så kallade Brunnsbergsverken, genom sitt första gifie erhållit del i Bosjö bruk och genom sitt sednare kommit i tillfälle att inköpa Uddeholms och Stjerns (Stjernfors) hamrar. Dermed pelse och uppkomsten af denna orts stora de grufvor, anlade eller ombyggde flere hyttor och bruk, och ökade och förbättrade onpphörligt sina besittningar tilldess han lif. Enär ban önskade tillförsäkra ej blott sina 10 barn utan äfven deras afkomlingar om en säker utkomst, förordnade han, att alla hans efterlemnade egendomar skulle eganderätt och benämnas Uddeholms bolag. Geijers plan, att uteslutande åt sina arfvinar behölla dessa egendomar, har väl icke unnat förverkligas; men hans stiftelse her för öfrigt egt bestånd och mäktigt höjt ortens välmåga. Vid Geijers död uppgick folkmängden på brukets egendomar till nå(Oc mera än 2000 personer; 1858 beboddes le af 1278 hushåll. Fjerde häftet innehåller Ransäter, Långbans grufvor (2 vyer) och Jernvägen mellan sjön Yngen och Filipsstad. Det var på Ransäter E. G. Geijer föddes; på Längbanshyttans egor föddes Nils och John Ericson. Roansiter har knappast någon annan märkvärdighet; Långbans grufvor ha tillika den, att lemna den utmärkta sk. blodstensmalmen, som täflar med Daunemoramalmen om företrädet. Naturen krivg Långban är präktig, med skogrika höjder, vatten och öar i dem. Ur texten till fjerde planschen anteckna vi, att bergslagen 1851—063 på kanaler, jernbanor och landsvägar af egna medel nedlagt ej mindre än 576,329 rdr eller, då upplånade medel blifvit återgulåna, 806,000 rdr. Femte häftets planscher afbilda Slussarne vid Bjusbäcken, Sjöändan, Uddeholm och Ny sockens kyrka i öfre Elfdalen, Den kommuI vikationsled, af hvilken de tvä första planscherha afbilda ett par punkter, vittnar om I hvilken driftig företagsamhetsande Wermland besitter. Själen i detta som i så många andra af de senare företagen inom landskapet var Schåele. — I Ny socken lefva de Jsista vermländske finnar, några och niohundra till antalet, som ännu hvardagligen tala finska. Så långt ifrån att utgöra en för. tryckt nationalitet, som man haft den oförskämdheten att vilja påstå om audra svenskfinnar, äro dessa ett ganska kasigt folk. Sedan C. A. Gottlunds besök bland dem öch de norske finnarne, 1821, är finsk lit teratur spridd i orten. De återstående häft na innehålla: Krictiär förötrigt dels svensk, dels finsk, bådal bena, som lofvar stora fram)S inträdde tidpunkten för Elfdalens omska : jernverksrörelse. Geijer upptog ödeliggan1746 slutade sitt utomordentligt verksamma l man efter man invehafvas under gemensam TT a mm RA Mm m Af Mm m mh mm oc Er or aAa Asa RA RA RR OR os as sm