kulturotveckling; en sådan lemnas äfven i arbetet. Franz von Scheele, född i Jönköpings län 1795, utnämndes 1835 till bergmästare i 7:de bruks iktet och slöt i Juni 1863 sitt verksamma Efter Scheeles bortgång öfvertogs utgifaingen af Wermland i teckningar at majoren Uno Troili, en äfvenledes med landskapet väl bekant man, som dertill för detta arbete gjort särskilda resor; och hvad vi äfven kunna bafva för smärre anmärkningar mot denne författares stil o. v., anse vi hopom emellertid rätt väl sköta n sak. Vi skola lemna en kort redogörelse för textens mera altmänt intresserande innehåll; Jiksom andra dylika arbeten upplager äfven detta en hel del specialiteter, som endast för statistikern eller topografen till yrket, eller för de å orten boende, kunna ega intresse, Texten lemnar en mer eller mindre noggrann beskrifning m hvar ort, som i plansch återgifves, dess första behyggande, egendomarnes och brukevs uppkomst Dy och utvecklivg till deras närvarande siåndpunkt, ett och annat om folkets lif o. s. v. Första bäftets planscher framställa Bergmästargärden i Filipstad, Gåsborn, Rämen och Persberg. Dei lilla, täcka, älskvärda Filip7 stad har haft sina sorgliga öden. Vi låta textförfattaren (Sch6ele) beråtta dem, och hoppas det skal! vattnas i munnen på the peohibitister, då de höra det system, som kdde i den gamla goda tiden, då man icke och tillämpningen äro varandra fullt värdiga. Det synes obestridligt, att afsigten med sta dens anlä; g var att åt bergslagen öppna tare både atsättning för dess produkter och till sång på dess förnödenheter af spanmål, vikt ler m. m. Men det goda förståndet mellan pare och säljare varade kaappt trettio år, förrän bergslagen började att föra klagomål öfver det förköp, stadsboarne gjorde bergsmännen, och det ir ganska sannolikt, att den tidens stadsboar voro mindre samvetsgranna, emedan det vid den undersökning, hvilken 1642 verkställdes af presidenten i bergskollegium, Carl Bonde, utröntes. utt de hade ett illakt mål och brukade sikta i skäppan. En öfverenskommelse me:lan staden ch Bergslagen träffades dock; men ty : leraf ej varaktiga följder. Redan år 1650 förnyades blagomålen från Bergslagen, som fortsatte sina besvär vid hvarje riksdag tända till 1686. Till Bergslagens skydd gåfvos alltjemnt ya stadganden; men Carl XI synes hafva tröttnat vid dessa klagotoner och, som berättelsen örmäler, beslutit att sjelf undersöka förhållanlet. Konungen skall nemligen, åtföljd af en bergsman från Asphyttan och förklädd till j radsbonde, vintertiden begifvit sig från K nehamn till Filipsstad, för att der tillbyta sig ern. För att få visshet om förbållandena med nvandeln och författningarnes efterlefnad, sålde conungen sjelf den strängt förbjudna norska to;aken, upphandlade andra varor och vann såleles kännedom om det sätt, hvarpå rörelsen beIrefs inom orten. Kännedomen om detta besök lef se: bekant genom konungens yttrande till ;fverhofpredikanten Tingvall. Då denne sednate id stadsprivilegiernas indragning bönföll om d för sin fattiga moder, skall konungen hafva svarat: Er fattiga moder? År hon icke Tingvalls Margretha? Hon är icke fattig. Jag minns när hon hade fläsk att sälja åt mig för 11 daler pundet !? Att detta pris var särdeles högt, kan man sluta deraf, att en tunna råg då icke kostade mer än 10 daler. — Konungens obelätenhet med sitt besök vällade sannolikt den stränga lom, hvarigenom den 11 April 1695 stadens privilegier upphäfdes — ett missöde, som för stadsboarne blet så mycket kännbarare, som en vådId äret förut hade ödelagt 85 gårdar. Denna congl, dom verkställdes så strängt, att af stalens invånare, hvilka då utgjorde 200 hushåll — säledes säkerligen 1000 personer — fördrefvos en lel med våld; deras hus dels nedrefvos, dels gjordes obeboeliga och staden förvandlades till en by under landsrätt. Man skulle tro, att lugnet efter dessa förskräckelsens tider skulle återkommit och att det stränga straffet manat till jaglydnad. Men sådant inträflade icke. Olofigen inflyttade åter en del af de utdrifne invånarne och det lyckades dem att 1720 erhälla tillatelse att till ett antal af 50 hushåll få bo qvar och orten således få förblifva en köpiog. Men nu visade sig vinningslystnaden gäckande alla agar, och inom fyra År hade 30 hushåll utötver de lofliga 50 bosatt sig härstädes. Då vidtog regeringen år 1724 den gräsliga åtgärden, att med ett kompani soldater låta utdrifva dem, som otillbörligen inflyttat; egarne kördes med väld ar sina hus, dörrarne borttogos, murarne nedrefvos, sjuka qvinnor och nyfödda barn utburos i sängarne, hvilka ställdes på åkrarne. Det varli en åtgärd utan like — en omensklig kraftyttring, endast föranledd af bergskollegil skeiva begrepp om Bergslagens och särdeles skogarnes behof af skydd och den tidens förvända äsigter rörande handel och näringar. Tre år efter denna fasansfulla tilldragelse lyckades det dock stadens å varande riksdagsman att utverka, det hushållens antal finge ökas till 60, hvarigenom 10 af de fördritna familjerna fingo återflytta. Denna bestämmelse af hushällens antal hade sin grund i den åsigt man hyste, att ett större antal skulle åstadkomma ett större behof af trävaror, hvilka man ville bespara för jernhandterin: gens bedrifvande. Så stridande detta stadgande än var mot de grundsatser den sednare tiden antagit i ekonomisk lagstiftningsväg, bibehöll det sig dock mer än 100 år eller till den 19 Oktober 1835 (!!!), då Filipsstad försattes i samma privilegiiskick som rikets andra uppstäder. Man inser lätt, att de missförhållanden, och det makalösa privilegiitvång, staden varit underkastad, skulle ytterst ofördelaktigt inverka på dess tillväxt och folkmängd. Efter 1724 års våldsbragd nedsjönk folkmängden, så att den ännu 90 är derefter elier 1815 icke utgjorde mer än 551 personer. I följd af 1835 års friare konstitution har den dock åter tilltagit och utgjordes år 1857 af 1524 personer.? Mot planschen Bergmästaregården i Filipstad ville vi anmärka, att den nog litet framhåller det för trakten karakteristiska, att man i den snarare tycker sig erhålla en södermanlandsk vy, än en utsigt från den kuperade, nästan sträft allvarsamma bergslagen. o — På planschen öfver Gåsborn har artisten måhända — hvilken anmärkning gäller äfven andra vyer i detta verk — velat inprotokollisera för mycket; dilettanten har ofta denna lust, att på sina taflor inryrsma så mycket som möjligt af det, som ligger framför honom, under det att eu klok begränsning, ett varsamt bortskrädande af detaljer äro nödvändiga, för att det individuella i en trakts natur skall göra sig gällande. Gåsborns kyrka och hytta vid den vackra Bjursjöns spegel äro ör ett vermländskt landskap af mycket behag. i Rämen, Kristofer Myrmans, faderns, och Kristofer Myrmans, sonens, skapelse — bäda väldiga brukspatroner och stora latinare — Tegners ungdomsbygd, framställes af en ganska vacker plansch. Här är 7?det näs mellan holmrika vatten, orkransadt af fur och björk, hvarest, som ett skönt löfte, låg den mot sjön terassvis sluttande, vänliga gården, förgylld af solnedgången, skuggad af lummiga träd?, här Der idog hammar Slog takt till glädjen mellan björkens stammar diktade han Svea, här högg han granitbitarne till sin poesi och här vann han sin sextonåriga fästmö. I den svenska bildningens historia kan Rämen aldrig utplånas. I södra delen af Rämens socken ligger Lesjöfors, 4Lilla Eogland — som det i Wermland ofta benämnes — Gustaf Ekmans skapelse. Grundlagdt redan i slutet af 1600-talet, lemnade detta bruk 600 skepppund stängjern om året, då hr Ekman i början af 1830 talet öfvertog det. 1856 tillverkades här 8551 skeppund stångjern och 1857 5225 skeppund stångoch manufakturjein, 407 skeppund stål och 81 skepppund jernträd. Under en sädan ledare har tillverkningsbeloppet icke kunnat minskas på de sednaste 10 åren. Aldrig glömmer anmälaren det intryck, Lesj j på honom, då hn efter en denna trakts obygder — der den resande före hr Ekmans tid överallt såv Sharkremsorna kte aflifva det gamla Sverge?. Systemet . ärr blefvo ja