r, mar sin hustru, slösar, spelar, roar sig a alla sätt och är med ett ord en besinnin ja) lös vildbasare — e!ter tio års äktenskap er ansträngande affärslif! Gör mig det ef ag den som kan! Och denne Claire, som f a. fattaren med synnerlig förkärlek behandl elaf hvilka underliga beståndsdelar är hon It hopkommen. Hon längtar ifrån sin gan 1 boning, sina gamla förhållanden, hon så mannen, efter det hon i tio år haft tid vänja sig vid ett lif, i hvilket lion föröfr uppfostrats och uppvuxit. Hon och khenn man lemna det vördnadsvärda huset på . om den lättsinnigaste otacksamhet vittnan sätt, för att störta gig i nöjenas hvirfvel, f att bli, han en Czentleman bland handlande hon en ?verklig parisiska?. Hon älskar s make, men drifves af fåfänga att glömn det, och hon blir förtjust i en elegant her en vaniig rou, hvilken hon, den ej m barnsliga qvinnan, utsmyckar med alla mest romantiska fullkomligheter. Hon är okunnighet om mannens kärleksförnålland hvilket hon sjelf hjelpt till att understödj och som hon bort vara den första att ar eller åtminstone genom sqvaller lära känn och när bon upptäcker detta och dessuto ruin står för dörren, hvad gör då den man ännu (!) tillgifoa qvinnan? Hon besh I ter att fly med den andre, hon uppman: .honom att komma, hon förnedrar sig ti latt mottaga honom i sin eger sängkammare loch endast älskarens lilla florshufva, sot hon för öfrigt borde ha sett någon gån Jiörut, inger henne nu på en gång en al smak, som, efter bvad som förut försiggå dem emellan, förefaller temligen löjlig. Ho ger honom opium för att söfva honom, me han dricker för mycket. Hon tror honor död, men tänker blott på att rädda sig, oc brefvet, det olycksaliga bretvet utgör hel hennes förtviflan, tills hon ävdsdligen får veta att det förstörts. Hon kommer utom sij till det gamla hemmet, dit hennes make ef ter katastrofen med kassören redan tagit sir tilllykt. Och hvad är pu straffet för all detta lättsinne, detta förtrampande af de mest bindande sedliga lagar, det sunda för nvuftet och den naturhga känslan? Jo, fö båda några timmars ängest, som efterträde: af den fullständigaste lycka i skötet af der hederliga gammaldags slägt, som de så otack. samt lemnat och i välmaktens dazar så öf. vermodigt behandlat: Gubbarne skrapa hor pengar, qvinnorna klappa och trösta, Rene blir ånyo bolagsman i ?Gamla kokarden? 0. 8. v. Hela den storartade tillrustningen med ruin, tillämnadt äktenskapsbrott och flykt, mord oeh vanära var således endast ett lumpet effektsökeri, utan all inre san: ning, liksom utan all nödvändighet och verkan. Renå och hans fru skola lefva lyckliga hos Genevoix — tilldess de ånyo få ett anfall af sin lefnadslust: ty ingenting försäkrar oss om, att ej ett-sådant när som helst kan återkomma. . Äfven de öfriga personerna uthärda ingalunda en j2mväl ganska beskedlig skärskådning, med hvilken vi dock ej allt för länge vilja uppehålla oss och våra läsare. Det hederliga partiet, med onkel Genevoix i spetsen, är alltför skizzeradt och föga iodividualiseradt. Der träffar man dock jemförelsevis de bästa figurerna, t. ex. den gamle kassören Gurnin, kusin LAubepin; men i allmänhet lida de af en hvardaglighet, som pårinner om Kotzebues och Ifflands Pbeskedliggörare?. I det motsatta lägret varsna vi endast karikaturer, en Pontarme, Gaspard, m. fl. Mersille, som i början är den enda något så när distinguerade, sjunker i fjerde aktien under hvad hans föregåenden tillåta. Han är der simpel, till hvilket fel han åtminstone i tredje akten ej gör sig skyldig. Mot den svenska bearbetningen ha vii bufvudsak ingedting attanmärka. Då stycset eny gång skulle gifvas, var det bättre att med några behöfliga uteslutningar och ett ar mildrande ställen låta det gå öfver sceien sådant det är, än att tillgripa :ågon väsentlig omarbetning, som alltid varit förpilld möda och dessutom en mindre beömvärd förfalskning. Särskildt hålla vi fversättaren räkning för det han, i hvad vå honom ankommit, förminskat det vidriga andra aktens slutscen. Återgifvasdet af-ett stycke, eådant som let ifrågavarande, är utan tvifvel ett ganka svärt prof för begåfvade konstnärer, uner hvilken kategori vi räkna flertalet af lem, som uppträdt å Dramatiska teatern i lenna komedi. Tacksam kan en dylik uppift endast bli så till vida, som den åter ifvande i vissa enstaka moment lyckas afinna sin röll någon intressagt sida: ty såom helgjutna skapelser kunna dylika pretationer aldrig anses. Kritiken kan ej heler yttra sig ofördelaktigt eller strängt om lem, då det för skådespelaren endast är råga om ett mer eller mindre af onatur ighet, iokonseqvens, oklarhet: ty vi trotsa vilken framstäl.are som helst att af karakerer, sådana som Claires, Renås, Marsiles, Genevoixs, skapa något sannt, öfverkådljgt, i sin helhet fattligt och intresseäckande. Vi för vår del kunna endast beyga vår aktning för de konstnärer som af essa roller förslått göra så pass mycket, tt äfven den bildade åskådarens uppmärkamhet fängslas af dem, på samma gång vi råste beklaga, att så mycken talaug och :! onstnärligt förstånd skola slösas på upp-: ifter af den underhaltiga ert som de itfrå avarande. Framför alit för jenar fru Hwaser erkännande för det, alt hon bevarar åt laire en del af vär sympati, oaktadt kaakteren i sig sjelf knappt är den virdig. lennes alivarliga uppfattning af sitt parti 0 vi också vara det för svenska sinnen oda tillfresställände, om mån än från försttarens synpunkt kunde anmärka just mot etta djupa, kraftiga begripande af hans ntydningar. Hr K. Almlöfs Genevoix är fven en akiningsvärd skapelse genom sin merliga trohjertenhet och värme. Hr Kinansson synes oss i Renås roll inlägga en ecerlighet, som kanske borde mildras, likom hr Fredrikson måhända kunde något indre starkt betoaa Marsilles roll i den erde akten. Åt de öfriga framställarne enast, vår erkänsamma hyllning! 3 Och sist den önskan, att detta stycke må eteckna höjdpunkten och således äfven ändpunkten i vår förnämsta scens galloani! Kila t TT Fv