vidarö återgå till förfädrens lif, deras van seder, nöjen och arbeten. Redan der misslyckade uppställning af en mönsterb visar, att författaren på långt när ej besit det skarpsinne och det djup, som ford: till änläggande af ett verkligt sededran Mea detta ständigt återkommande yrkan på en återgång till det gawla är i soci och politiskt afseende en märklig sak, isy nerhet söm det spåras ej blott hos Sardc utan flerestädes i franska litteraturen: D visär, öm något, hur föga tilfredsställan för bättre sinnen hela det nuvarande ti ståndet i Frankrike, framför allt i sedi väg, är, och hur djupt behofvet efter fullkomlig omhvälfning i hela samhällskro pen låter känna sig. Bardous lösning af . frågor han uppställt; ådagalägger emelle tid, hur föga klarhet öfver sitt mål, h ringa kraft för dess ernående det nya slä tet i allmänhet eger. Ty att lemna ett ose ligt och flärdfullt, ett innehållslöst och rutt lif för att rädda sig i skötet af åldriga f reställningar och seder, låter väl vacker men är faktiskt lika omöjligt, som det i för den enskilde att förflytta sig från si mannaålder till barnets eller yaglingen Problemet kan ej lösas på det sättet, det: det vissa. Om sålunda sjelfva grundtanken i Sardov komedi ej är hållbar, så följer med tydlig het häraf, att dess dramatiska utveckling det stora hela ej heller kan vara det. Oc denna slutsas visar sig också vid en mnäl mare granskoing af stycket vara öfverens stämmande med verkliga förhållandet: Hand lingen, hvars innehåll vi förutsätta som be kant, lider, oaktadt sin rikedom på enskild pikanta drag och skickligt beräknade effek ter, af en mängd svaga punkter. Isynnerhe utmärkes den af ett hos Sardou genomgå ende drag, det, att slumpen epelar en högs betydlig roll deri. Ty annatän slump kuan: vi ej kalla det, att kassören rymmer, er omständighet, hvars motiv i öfrigt omsväf vas af ett visst dunkel; annat än slump är det ej, att Marseille, då han inbjudes til mötet med Claire, bändelsevis druckit lite för mycket och sålunda visar sig mindre till sin förde! än ann?rs samt derigenom fö. rek: mmer ett eljest, synes det, oundvikligt äktenskapsbrott; annat än slump är det slut ligen ej, att o iumet, som han förlärt, ej dödat honom, att hans kropp ej upptäckes af mannen eller polisen, att brefvet, som röjer Claires brottslighet, ej faller i någons händer 0. s. v. Med andra ord, om någon eller några af dessa alldeles utanför mensklig beräkning liggande omständigheter ej utfallit så som nu, skulle utgången på händelserna blifvit en helt envnan, hvilket vore lätt att uppvisa och dessutom hvar och en kan föreställa sig. Men framför allt har den poetiska rättvisan blifvit ovanligt illa tillgodosedd: en upplösning, mer oberättigad än den nuvarande, kan man efter de konflikter som föregått, knappt tänka sig. Denna fråga berör doek i så väsentlig mån äfven karaktergsteckningen, att vi uppskjuta henne, tilldess vi hinna till granskningen of styckets personligheter. Så mycket om den egentliga utvecklingen af temat, som dock skulle kunna i mycket ytterligdre nagelfaras. Men vi skynda från detta mindre intressanta område fill ett an nat, vigiigare, Sardou har i mtförandet af sin komedi velat lemna en naturtrogen bild af det moderna Paris, men han har dervid råkat in på en afväg, som Jigger nära till hands för den, hvilken, såsom ban, furut mest rört sig på karikaturens och det lustiga skämtets fält. Hav har nemligen blifvit hvad man kallar naturalistisk, då han velat vara sann, rå, då han velat vara kraftig, ytligt effektsökande, då ban velat vara rörande och uppskakande, Och i denna naturalism, detta fotografierande af. verkligheten med alla dessosköna, tillfälliga och, i djupare menicg, osanna sidor, har han gått längre än man i allmänhet är van vid; han Bar med en indelikatess och en känslolöshet, som ej kunna verka annat än vidrigt, skildrät scener och förhållanden ur lifvet, hvilka aldrig eler åtminstone aldrig så borde framställas från skådeplatsen. Det är i dessa enskildheter han tagit skadan igen för den strängt sedliga afsigt hans grundtanke uppenbarar; det är med dem han sökt locka till sig åtkädarnes intresse och bifall, men det är också otvifvelaktigt genom dem han stött sig med sin publik och kritiken, genom dem hön i detta styeke alltid skall stå som ett varnande exempel och en beklaglig exponent på hvad nittonde seklet kunnat frambringa för och tåla på scenen. Beteeknande för Sardous författarskap är att han vid representationen undertryckt en del smärre drax och enskildheter, hvilka uteslutningar, säger han, ?ega den dubbla förtjensten att förkorta de akter som äro för långa och mildra de scener söm äro för starka?. För den som läser dem synes det, som om dessa, visserligen kraftiga och naturalistiska drag gerna kunnat bibehållas, då författaren utan betänkande låtit i hela sin. vidriga vakenhet qvarstå eådana scener som slatet af anira akten, öfverläggningen om skilda sängkammare (bet. dligt mildrad genom uteslutningar i sveuska bearbetningen), eller den på pinsam eflekt beräknade fjerde akten, der det osköna och det osanna täfla om herraväldet. Vi torde j behöfva; liksom vi kveppt skulle vilja, påpeka allt det för en sund känsla motbjudande; som ligger i d nna kallblodigt skildrade scen mellan de båda mekarne, der hvårdera söker öfverlista den andra, för att nå samme mål — äktenskapsbrottet, eller den mot sedighetens och smakens fordringar lika mjcket stridande råhet, med hvilken författaren inder hela fjerde akten bökar i dena qvinliga förnedringens och den manliga utsvälningens mest otäcka cjup. Och dock äro lessa ställen beräknade på att vara moraiskt uppbyggliga! Då detta icke kan vara sjordt at en ald, utan måste vara fullt medvetet och klart, så må man erkänna, att det nittonde seklets iranska dramaiurger ha högst egna föreställningar om, hvilka medel man oegagnar för att predika goda seder, eller ock bakom den antagna moralitetsmasken lölja cyniska feunanleten. Detta sednare Uliernativ synes bekräftas genom scener sälana som den i tredje aktea meilan Claire och Marsille i hvilken författaren i raffinerad sinnlighet täflar med föregångarne från