stande tillgångar icke kunna förebäras såson ursäkt (sterbhusets tillgångar lära nemliger uppgå till omkring en half mill. rdr rmt), testa mentsgifvarens frikostiga donation, trots enkef Fröbergsöppet uttalade vilja, skola fortfarande blifva donationer endast på papperet, under det at! penningar icke sparats för att, redan för ett pa: deeennier tillbaka, uppföra dyrbara byggnade för den stiftelse, hvartill, enligt 9 punkten i te stamentet, fond skulle bildas först sedan alla de i föregående punkter omnämnda legater utgåt och hvilken stiftelse icke ens det oaktadt ännu kommit till stånd. Att mycken allmän och en. skild nöd kunnat blifva afhulpen och många lof vande anlag, som nu möjligen gått förlorad räddas och understödjas, om donationerna vit utbetalda, är ett förhållande af den behbjertansvärda beskaffenhet, att vi icke kunna underlåta att påpeka detsamma. Faktiskt lärer vara, att flera af donatarierna blifvit med familjer bragte i armod och elände, i stället för att, om testamentet gått i verkställighet, de efter all sannolikhet kommit i en bergad ställning. Hufvudfrågan uti förestående tvist synes oss sålunda vara den, huruvida antingen ftestarmentet eller den mellan enkefru Fröberg och exekutorerna den 25 Januari 1843 slutade öfverenskommelse skall lända de sednare till efterrättelse, eler med andra ord, huruvida de, i fråga om tiden för utbetalningen af de i fjerde punkten af testamentet omnämnda legater, skola få följa sin egen vilja eller, såsom testamentet bjuder, den efterlefvande makans önskan och förordnande. Att nämnda handlingar, i den mån de öfverensstämma och icke äro för annans rätt förnärmande, begge både kunna och böra tillämpas, faller af sig sjelft; men såvidt de sins emellan äro stridiga eller innefatta olika och motsägande bestämmelser, torde väl på öfverensstämmelsen, såsom ett korollarium till testamentet böra tillJämpas romerska rättens stadgande: Corollarium sequitur suum pricipale. 3:o. Testaments-exekutorernas redovisningsskyldighet. Den ena testatorn, den efterlefvande makan, en af delegarne uti den egendom, som ill förvaltning öfverlemnats åt andra personer under vissa föreskrifter, mäste väl, enligt allmänna lagen eller rättsbegreppet, vara berättisad tillse, att sysslomännen ställa sig dessa föreskrifter till efterrättelse, hvilket åter icke lärer kunna ske på annat sätt, än derigenom att de afgilva redovisning öfver förvaltningen af egendomen. Har nu en afsägelse i detta fall från den -fterlefvande makans sida icke skett, hvarken uti estamentet eller annorledes, så lärer man svårigen kunna frånkänna henne denna rättighet, ör att icke säga pligt, 1 allt fall synes det som n god ordning och en billig grannlagenhet beingade, att alla de, menigheter och enskilda, vilkas rätt är af förvaltningen beroende, medlelas kännedom om boets ställning tid efter anan, icke endast genom nakna sifferuppgifter tan efter af tillkallade revisorer, granskade boklut, dervid man kunnat få kännedom om de käl, som föranledt exekutorerna till ett förfaande, hvilket uppenbarligen stär i strid med såäl testamentets, som den efterlefvande testanentsgifverskans välmenta afsigter. Vi uppskjuta alla vidare kommentarier i ämet och afvakta med spändt intresse re. ultatet f vederbörandes anförda besvär.