ven staten uppträder såsom konkurrent på penningmarknaden och ur den allmänna rörelsen inom 2 år drager en summa på många millioner. För sin del ansåg tal., att detta vore den värsta olycka som nu kunde träffa våra näringar. Man har sagt, att det ej vore så farligt, emedan penningarne ju komme att användas inom landet, men dessa penningar komma emellertid att dragas ur den allmänna rörelsen. Bankens diskontlånefond utgör nu 10 å 12 millioner. Om man nu toge dessa millioner och byggde jernvägar för, så komma visserligen penningarne att stanna inom landet, men ingen kan väl derföre förneka, att en sådan åtgärd skulle lända alla näringsidkare till men, som nu få låna af denna fond. För närvarande har en lycklig återgång inträffat i den höga räntan, men om man nu skulle taga bort från den allmänna rörelsen en så stor summa, som utskottet föreslagit, skulle detta lyckliga förhållande upphöra och räntan åter stiga till en höjd, som nu ingen kan beräkna. Tal. förordade derför bifall till hr Lindströms förslag. I alla händelser blir bristen större, än att den kan fyllas med de medel, som inom landet finnas, och allraminst på det sätt utskottet föreslagit. Yrkade derföre återremiss och hoppades, att man då skulle från utskottet få ett alldeles nytt förslag, der riksgäldskontoret finge fria händer att upptaga lånet inom eller utom landet, på lång eller kortare förfallotid. Trodde ej, att, om riksdagen nu beslöte ett så stort lån som på 20 millioner, den derföre skulle hafva att befara några förebråelser, emedan denna riksdag ej vore orsak till den brist som uppstått, utan ärft den från föregående. De starka rop på proposition, som nu hördes, gaf hr Björck, som nu fick ordet, anledning erinra kammaren, att den fråga, som nu var föremål för öfverläggningen var så vigtig, att den tid som användes på dess diskuterande vore mycket väl använd. Såsom ledamot af statsutskottet uttalade han ock sin tacksamhet mot de talare som redan yttrat sig, och hoppades att ännu många flere skulle komma att yttra sig. Frågan vore nemligen att fastställa det system, som för framtiden bör följas för lånens upptagande, om man skulle bestämma sig för sväfvande skuld eller fonderadt lån, utländskt eller inländskt, och häröfver önskade nu utskottet att få höra kamrarnes åsigter. Föregående talare hafva prisat dessa utländska skuldsättningar. Tal. medgaf, att då vi började bygga våra jernvägar vi icke hade någon annan utväg än att vända oss till utlandet för att få pengar, men det båhöfde ej derföre hafva gått till på det sätt som skett. Om vi ej byggt så forceradt, så hade vi kunnat få våra jernvägar färdiga på 15 år och icke behöft låna mer än 50 mill. Nu ville man emellertid få dem färdiga på 10 å 12 år och skaffa sig en skuld på 80 mill. Denna skuld vore dock icke i och för sig sjelf någon så stor olycka, men värre vore, att den stora utländska skuldsättningen förledt till slöseri både med statens och enskildes tillgångar, samt dessutom till en onaturlig höjd uppdrifvit egendomsvärdet och fördyrat arbetskostnaderna. En dylik kapitalöfversvämning måste naturligtvis förr eller sednare efterföljas af en kapitalbrist. Ettinhemskt fondsystem skulle deremot befordra sparsamheten. Så är ju t. ex. England ett bland verldens rikaste länder, trots sin enorma statsskuld. Sådana statspapper som nu vore meningen att här införa, måste alltid bli eftersökta. Tal. ville derföre förorda att man nu skulle göra början med att upptaga inhemska lån. Man har sagt, att närvarande tidpunkt vore dertill olämplig, men någon gång måste man väl börja, och de första stegen måste alltid blifva svåra. Meningen vore ju blott att taga första stegen och dymedelst bereda väg för ett inhemskt fondsystem. Nästa riksdag kunde man sedan, om detta försök sloge väl ut, gå vidare på den beträdda banan. De beräkningar, som hr Muren framlagt, voro, om tal. icke vore orätt underrättad, grundade på den förutsättningen, att jernvägsinkomsterna skulle ökas för hvarje år med 5 procent. Detta lyckliga förhållande kan man väl ändå icke hoppas skall fortfara huru länge som helst, ty då skulle man ju en gång komma derhän, att jernvägarne slutligen på ett år inbringade lika mycket som de kostat. Tal. ansåg det visserligen i sin ordning, att en återremiss nu beslöts, men tillstyrkte att kammaren skulle såsom sin åsigt uttala, att intet hinder möter för tillämpningen af det system, som utskottet för lånens upptagande föreslagit, tör såvidt lån behöfver under närmaste framtiden upptagas. Som tiden nu var långt framskriden och ännu många talare anmält sig, framställde talmannen proposition, att diskussionen nu skulle afbrytas för aft fortsättas under det plenum, som redan var till aftonen anslaget, hvilken proposition af kammaren bifölls. Då äfverläggnin en på e. m. fortsattes, lemnades först ordet åt hr Lönnberg: Många af de anmärkningar, med hvilka tal. ämnat bekämpa utskottet, hade blifvit afväpnade genom den af dess ordförande på förmiddagen afgifna förklaring. Vore fråga om ett litet lån, så skulle tal. gerna gå in på utskottets mening, att det bör upptagas inom landet; men då det nu vore fråga om att låna 12 millioner, så trodde tal. det vara en ilInsion, om man hoppades kunna upptaga det inom landet. Sjelfva försöket att upptaga ett sådant lån skulle menligt inverka på våra närinar. Dessa hade nu blifvit upphjelpta och visae en större lifaktighet, men blefve detta lån upptaget, skulle de återfalla i sin domning. Utskottet hade stödt sin mening derpå, att penningtillgången i Stockholms banker skulle vara synnerligen riklig. Men hurudan är i sjelfva verket affärsställningen? Riksbanken lånar ej på längre tid än 6 månader och mot 7 procent, de andra bankerna på samma vis, och man och man emellan måste man betala 8 proc:t äfven med de bästa stikerheter. Då affärerna komma bättre i gång, sö blir kapitaltillgången visserligen rikare, men äfven då kommer den enskilde 1 en svår stlllningNyym han nödgas konkurrera med staten, ty han Xommer då i de flesta. fall till korta. : Om ett utländskt lån skulle upptagas, önskade tal., att det blefve ett större. å förmiddagen hade flere talare sökt uppvisa de stora svårigheter, som med den utländska upplåningen skulle vara förknippade. Dessa svårigheter vore ej en följd af sjelfva upplåningen utan deraf, att indragningen af dessa lån varit mycket ojemn. — Vid riksdagens början hade tal. varit bland dem, som önskade upptagandetaf ett litet lån, men trodde nu, att man borde skaffa sig ett större utländskt lån, som kunde indragas i mån af behof, och förenade sig i yrkandet på återremiss. (Forts. följer.)