brist ) skulle blifva större än att den genom ett inom landet upptaget lån skulle kunna fyllas Ställningen är för närvarande icke så betryckt, att man icke skulle kunna inom landet få ett lån på 10 millioner. Om man nu beslöte sig för att vidtaga denna utväg, skulle man i obligationerna ock få ett lämpligt liqvidationsmedel, som vi nu sakna. Tal. trodde, att blott man blefve van vid sådana papper, de skulle komma att blifva mycket använda och mycket pengar i dem nedläggas, så att något betryck för den allmänna penningrörelsen vore ej att häraf befara. Anförde Englands och Frankrikes exempel. Just nu, då man icke behöfver låna så mycket, hade utskottet ansett vara lämpligaste tidpunkten att afvika från den väg man hittills följt och taga första steget till införande af ett inhemskt fondsystem. Kn annan riksdag, då man vunnit någon erfarenhet, kunde man ju, om så behöfdes, fortgå ännu längre på denna bana. Dessutom har utskottet ansett, att det ej är skäl att nu alltför mycket forcera jernvägsarbetena och sedan tvärt stanna af och på en gång ställa en mängd menniskor utan arbete. Förnekas kan icke, att skatterna ökats, huru mycket man än söker visa motsatsen. Ar det då skäl, att nu ännu mera öka dem genom att öra de annuiteter, som skola till utlandet betaas, ännu större? Hufvudfrågan är nu emellertid, att riksgäldskontoret så snart som möjligt sättes i tillfälle att upptaga ett lån för den utbetalning som i Juni förestår, ty om man skjuter upp dermed alltför länge, komme det att gå nu som förut, att man blir tvungen att antaga huru hårda vilkor som helst. Hr Ahlgren ansåg, att det vore för tidigt att tala om sättet för fyllandet af en brist, som man ännu icke vet, huru stor den blir och yrkade derföre återremiss. Hr Muren. Den önskan som här uttalats af en ledamot af statsutskottet ansåg talaren göra det till en pligt att uttala sin åsigt i detta vigtiga ämne. Tal. bad då att i första rummet få fästa uppmärksamheten på det klander, som på sednare tider yttrats öfver den utländska skuldsättningen, och den allmänt utbredda åsigten, att dessa låneoperationer varit illa skötta. Något dylikt klander har deremot icke försports öfver de lån, som på sista tiden upptagits inom landet, ehuru det icke kan förnekas, att långifvarne inom landet betingat sig vilkor, som gjort de inhemska lånen ännu mera betungande än:det utländska. I en af våra stora tidningar har nyligen varit synlig en serie af artiklar, genom hvilka artiklar, såsom en röd tråd, har gått den tanken, att den utländska skuldsättningen vore vår största olycka. Denna opi-l: nion tyckes på sednare tider äfven hafva vunnit insteg hos regeringen. Det var med mycken förundran talaren tagit del af K. M:ts proposition om statsverkets tillstånd och behof och det yttrande finansministern vid föredragningen af denna proposition till protokollet afgifvit. I stället för att föregående riksdagar vanligtvis fått emottaga öfverskott på flera millioner, talas nu om en statsbrist, för innevarande år på nära 8 millioner, med hvilka vi dock nu icke skola hafva något att göra, och dessutom för nu ifrågavarande statsregleringsperiod en brist på 2 millioner. Åtskilliga förslag har man hört framställas för sättet att fylla denna brist, och nu har äfven statsutskottet afgifvit ett sådant förslag. Detta utskottets förslag går ut på, att man skulle fortsätta det oefterrättlighetssystem, som på sista tiden följts, att nemligen låta riksgäldskontoret la borera med en sväfvande skuld på flera millioner. Ty omöjligt är att införa ett inhemskt fondsystem på en eller två månader, då den första utbetalningen förestår för riksgäldskontoret. Bestred såväl att den utländska skuldsättningen vore någon olycka, som ock att vår kredit i utlandet skulle vara störd. Tvärtom trodde talaren, att det ej skulle vara svårt att visa, att det just är de utländska lånen, som befordrat vårt framåtskridande i alla riktningar. Jernvägarne ge ju redan Pn så stora inkomster, att hälften af annuiteternaWetalas med deras nettoinkomster. Enligt en promemoria, uppgjord af chefen för jernvägsbyggnadsstyrelsen, skola vi, om vi fortfarande upptaga så stora utländska lån, som er-. fordras för fullbordandet af jernvägsbyggvaderna, hafva stambanorna färdiga 1873 och då betalat i annuiteter 28 millioner, och redan 1884 skola jernvägsinkomsterna vara tillräckliga-att betäcka annuiteterna. Om vi deremot icke skola bygga fortare, än våra egna tillgångar det medgifva, så få vi ej jemvägarne färdiga förr än 1879, och komma då annuiteterna att uppgå, till 44 millioner. Kan man då kalla det hushållning att vidtaga den sednare utvägen, och dessutom hafva de olägenheter, som ovilkorligen måste uppstå af att låta riksgäldskontoret under ftiden laborera med en sväfvande skuld? Talaren förordade derföre, att vi nu åtminstone skola låna så mycket att vi kunna så fort som möjligt få den norska jernvägen färdig. Man har sagt, att våra efterkommande skola med skäl klaga ötver att vi byggt våra jernvägar för fort och kastat bördan at kostnaderna på dem. Tvärtom trodde talaren att våra efterkommande hafva allt skäl att vara tacksamma, om landet redan 1884 har jernvägarne till skänks. De skulle med myeket mera skäl kunnat göra oss förebråelser, om yi af en alltför långt drifven sparsamhet låtit Sverge ensam vara utan jernvägar och den förkofran de för alla näringar medföra. Af utskottets betänkande framgår att vi för jernvägarnes byggande lånat 80 millioner, men ati vi byggt jernvägar för 102 millioner. Vi hafva sålunda byggt för 22 millioner mera än vi lånat. Af åessa 22 millioner hafva visserligen rikets ständer 1856 beviljat 7! millioner till jernvägsanslag af det öfverskott i statsinkomsterna som då uppstod, men de öfriga 14 millionerna hafva vi att fordra af jernvägarne. Dessa 14 millioner böra nu upplånas och till riksgäldskontoret återJemnes, så behöfva vi ej vidtaga de skatteförhöjningar som nu föreslagits, ty annuiteterna kunna vi nog betala ändå. Talaren för sin del ansåg derföre bäst, att vi nu på en gång låna 40 miliioner, 30 millioner till jernvägsbyggnader och 10 millioner för att återbetalas till riksgäldskontoret, men som väl ett så stort lån nu icke har någon utsigt att vinna riksdagens bifall, biträdde han hr Lindströms förslag, att vi skola låna åtminstone 20 millioner. Vid utskottets betänkande var bilagd en reservation, som hade mycket slägttycke med den artikelserie talaren förut omnämnt. Talaren instämde med reservanten uti hans åsigt, att riksgäldskontoret ej bör utsläppa mera af de obligationer, som det nu har inneliggande, men kunde ej gilla det resultat hvartill reservanten kommit. Dessa obligationer äro nu döda, och derföre böra nya utfärdas. Man har talat om fördelen af att få ett nytt rörelsepapber, men tal., för sin del, ansåg att vi hafva mera än tillräckligt af dylika papper genom de obligationer, som af en mängd städer och enskilda korporationer utfärdats. Man har sökt visa fördelen häraf med anförande af Engiands och Frankrikes exempel, men våra förhållanden och deras äro vidt skilda, Vi ha icke någon rik tillgång på rentierer. Svenskarns äro ett alltför arbetsamt och industrielt folk, för att kunna ha ro med att lefva på räntan af sina penningar. De penningar. som nu strömmat till bankerna, äro endast sådana, som vi förnt haft i våra kassakistor, men kunna icke nedläggas i statspapper, emedan vi e kunna binda dem för så lång tid. Vidare talar man om att om vi Jåna utom landet, så gär sedan räntan ur landet, Talaren kunde för sin del ej häruati se något farligt, ty om man skall betala ränta, så gör det detsamma, om den, till hvilken räntan betalas, är svensk eller ryss. Yrkade återremiss af betänkandet. Vice talmannen. Det nu föreliggande betänkandet sönderfaller i två delar. Den ena delen innehaller inkomstoch utgiftsstaten, den andra delen handlar om bästa sättet att fylla statsbristen. Den förra delen är endast ett förslag, den andra är såtillvida mera än ett förslag, att deraf framgår, att en brist i alla händelser kommer att förefinnas, uppgående till nära 12 millioner; och kanske till nära 15 millioner. Denna brist nn 9 sc aller annat sätt fyllas. Utskottet