; meningen, ty ingenting kan vara påtagare än att, om nägon kan verkställa eller käda en enda vivisektion, vore det ock n 1000:de i ordningen, utan att finna det otbjudande, så är hos honom medlidandet slocknadt. Härvid är det helt och hållet I sak för sig, om i ett visst fall en viviktion skulle vara rentaf oundgänglig. Det otbjudande deri kan det oaktadt ej förinna förr än med medlidandet sjelft; likm då någon låter amputera ett finger på 5, det ej borttager smärtan, att han inser ;ttan och nödvändigheten af operationen. ela verlden vet, att ett up,repadt äskånde af andras lidande hos de alirafleste terhand förslöar känslan dervid. Att ej 8 läkaren, som dock blott har att göra ed sina likar, är något undantag från denna uturlag, är lika ovedersägligt, som det för rigt både för honom sjelf och för patienn är en verklig välgerning; emedan den rre endast under sådant förhållande är i ånd att bibehålla nog lugn och nog kalllodighet för att göra det mest fördelaktiga ruk af sin vetenskaps och sin erfarenhets jelpmedel. Mellan läkaren, äfven då han egagnar knifven, och fysiologen, sysselsatt ed en vivisektion, skall dock en opartisk mförelse svårligen kunna upptäcka många l: kheter. Den förre, långtifrån att behöfva yrebrå sig de smärtor han förorsakar, kän: er och vet, att de uteslutande afse denl dandes eget bästa, och patienten sjelf vet etsamma. Om vivisektorn gäller i alla essa hänseenden raka motsatsen. Det vore utan tvifvel både intressant och ör ifrågavarande ämne vigtigt att få veta, vilka stora fördelar som genom vivisektioerna tillskyndats den egentliga läkekonsten. laturligtvis ken endast en man af facket åga försöket att härom meddela någon poitiv upplysning, och måhända skulle det isa sig att bland vetenskapsmännen sjelfve neningarne härom äro temligen skiljaktiga. Jet må emellertid förlåtas den i vetenskaen oinvigde, om han, intilldess nyssnämnda räga blifvit bättre utredd, skulle tycka sig ga en och annan anledning att afpruta nåsot på vivisektionernas föregifna betydelse ör mensklighetens väl. Först och främst ynes sjelfva det förfarande, som man kalar vivisektion, lida af en iare motsägelse, det att sättet att gå till väga står i strid not ändamålet. Man söker nemligen den unda lifsprocessens hemlighet; men genom utt blotta de inre och ytterst ömtåliga dear, som endast i skydd af sin naturliga omgifning verka normalt och som följaktliven, utsatta för luftens inverkan samt sön NÅ tr mt BA be Re sne je Vr fd fö rade från det, hvarmed naturen på dei allranärmaste förenat dem, framkallar man. stället för den normala, en sjuklig verksamhet. Äfven häruti framträder således frändskapen mellan vivisektion och den fordom brukliga tortyren, att de s ar, den framtvingar, icke alltid äro pålitliga och följaktligen, för att ej bli rent af vilseledande, i hvarje fall erfordra en särskild pröfning i sådant hänseende. Men denna svårighet är icke den enda. Af några yttranden i hr Holmgrens artiklar framgår, att mellan olika djurslag, t. ex. fåglar och däggdjur, råder en stor olikhet i fysiologiskt hänseende. Skulle man alltså mena, ätt en upptäckt som gäller det ena djurslaget, äfven hade omedelbar och fullständig tillämpning på det andra, så skulle man följaktligen begå ett stort misstag. Man kan således ej med full säkerhet bestämma, huru långt likheten sträcker sig, förr än man gjort undersök: ningar på båda ställena, och en sådan försigtighet lärer vara ännu oumbärligare, då man vill för menniskans fysiologi tillgodogöra de upptäckter, som blifvit gjorda genom vivisektioner på djur. Men den upplysning, som härvid erfordras, kan endast vinnas genom undersökning på den menskliga organismen sjelf, och experimenterna på djuren framstå fråa denna synpunkt såsom — jag säger ej helt och hållet, men i ganska väsentlig mån — öfverflödiga. Ett medgifvande i denna riktning synes hr Holmgren sjelf ha gjort, då han säger: När vi sola oss på höjderna af vår tids bildning, må vi ej förgäta, att den grund, på hvilken vi stå, är en ättehög som gömmer förgångna generationers mödor. Må blomman i trädet3 topp icke glömma roten, som ligger gömd i jorden och som giflver hela trädet sin näring!? Erinrar man sig härvid, att det är först på sednaste tider. som vivisektionerna börjat i större omfattning användas, så är det klart, att detta medel ej kan ha väsentligen bidragit all höja läkekonsten såsom sådan till den stånd: punkt, hvarpå densamma för närvarande be. finner sig. Skulle hon ej hoppas att kunna med: stöd af en ökad erfarenhet göra lika stora framsteg äfven hädanefter, utan hjelp a vivisektioner? Eller kan man verkligen på stå, att dessa tillfullo ådagalagt sin nytte och nödvändighet genom motsvarande jätte. steg inom de k.nskapsgrenar, som dera borde skörda frukterna? Må dessa spörjsmå kunna besvaras eller ej, må de besvaras pi det ena sättet eller på det andra, så är doci tydligt, först och främst att den, som säge att vivisektioner äro ett nödvändigt ondt äfven måste medgifva, att till och med et sådant icke kan vara berättigadt, utan fö såvidt som det är nödvändigt, och för de andra, att vid pröfniogen af denna nödvän dighet ej blott förståndet, utan äfven kän slan, mäste tillerkännas rätt att yttra sig Skulle de råka i stri! med hvarandra, s är det troligt att i många fall sanninge ligger emellan ytterligheterna; men de frå gor äro ej få, i hvilka et rätta säkrar träffas af känslan utan förståndets hjelp, ä laf ett förstånd utaw känsla. Strengnäs den 21 Mars 1867. A. LZ. Nordvall. ORSAK EN Till Redaktionen af Aftondladet. Uti en i Aftonbl:det för i går synlig up; sats med syfte att bemöta en artikel i Dag ligt Allehanda för den 19 Mare, angåe I resultatet af de virkesauktioner, som i it af 1865 års skogsförordniog sistlidet år e ram å åtskilliga af de allmänna skogarne I Norrland, har Aftonbladet tillvitat skog Åstyrelsen, som uti båda dessa artiklar bli vit inblandad, att denna, af förkärlek ti sioa egna, förut afgifoa förslag samt t an tbiner tomat. beh innan. DÅFON. erfärel