in på denna bana. De flesta af dem ha alternativt att gå ed på statskyrkans dogmer eller spela social bankrutt, Man gör häremot två invändningar. Först och främst är det väl ej så alldeles riktigt att detta är deras enda utväg. För en menniska med kunskaper och arbetsskicklighet, det må vara i hvad gren som helst, finnes alltid utväg att försörja sig, och om det icke skulle finnas någon privat tjenst i hvilken denna skicklighet kan användas, tå är det väl ej alldeles omöjligt, äfven på äldre dagar. att förvärfva duglighet i ett nytt fack, hvilket ju mångfaldiga exempel bevisa. För det andra hvem hear bedt honom slå in på denna bana, han kände ju vilkoren derför? Det förhåller sig emellertid så, att tjenster här i landet vanligen bortges åt personer som genom sin studiekurs och en lång extra ordinarie tjenstgöring samlat skulder och som redan äro komna så pass till åren, att de ej gerna slå in på en ny bana, åtminstone icke på någon på hvilken de kunna hoppas förtjena tillräckligt för räntor och lefnadskostnad. I de flesta fall då eit emvete bortges åt en redan äldre embetsman, må man åtminstone medge, att det är så godt som omöjligt för denne att slå in på en ny bana, allrahelst om han har en stor familj och följaktligen en hög lefnadskostnad. För honom sättes dock det alternativet att se sig ur stånd att försörja hustru och barn eller gå ed på en religiös tro, som måhända ej är hans. Är det ej barbariskt att utsätta en menniskas samvete för en sådan frestelee ? Hvad bestämmandet af en persons vite genus beträffar, förhåller det sig sä att det 1 de allra flesta fall sker utan tanke på embetseden, orsaken till detta fsktum må nu vara hvilken som helst. Det är säkert ganska få fäder, som draga i betänkande -att låta sina söner göra studier för statens tjenst af det skäl att de ej vilja utsätta dem för nödvändigheten att besvärja statsreligionens dogmer. Det är således gemenligen utan eget förvållande, som en person från början erhåller en sädan uppfostran. Man näm: ner för honom ingenting om detta vilkor för inträdet på den bana, för hvilken han ämnar sig, helt simpelt af det skäl, att man sjelf ej fäst sig vid det. Han har sjelf ej kommit att tänka på det förr än han redan erhållit sin tjenst. Han blir då anmodad att gå eden. Naturligtvis kände ban denna förut och kan ingalunda nu vara öfverraskad. Och likväl är det så. Hen har aldrig förr tänkt på den på allvar. Vi bedja läsaren vara god observera, att vi här tala om hur saken i de flesta fall förhåller sig och ej bråka vår hjerna med att utleta orsakerna till detta förbållande. Vi stödja oss endast på erfarenheten ochl vilja ej inlåta oss på något resonnemang a priori öfver de sannolika följderna af lagens stadgande. Det ges fenomener ilifvet, som skulle förefalla alldeles omöjliga för den, som ej med egna ögon sett dem, och som dock äro så vanliga, att man har tillfälle att se dem daglig dags. Huru kunnat. ex. föräldrar och dertill bildade och förståndiga föräldrar låta sisa barn växa upp, utan att någonsin tala med dem om deras högsta angelägenheter? Huru kunna i ett upplyst samhälle en mängd missbruk och orimligheter bedrifvas, hvilka tära på samhällets helsa, och huru kunna tänkande och fosterländska män. se dew med likgiltighet, och huru kunna andra, som se dem uten likgiltighet, afhålla sig från att beifra dem? Huru kunna fördomar a! så grof art göra sig allmänt gällande, att det vanligaste förständ är tillräckligt att understödja dem? Hur kan modet få en sådan makt öfver menniskor, att det besegrar deras böta instinkte:? Sådana saker fär man ej förneka derföre att de förefalla otroliga, ja rentaf omöjliga för den, som ej kärner dem af erfarenheten. Denna visar ait de äro möjliga, och då man ser dem, bör man ej låta dem gå förbi sig utan upptnärkssmhet, ty man har i de flesta fall i dem klaven till någon sjukdom i samhället. De äro onaturligheter och kunna ej ha uppkommit genom något annat än missförhållanden. En normal utvecklivg, en sådan, som är följden af lyckliga förhällanden, främkolla dem icke. Så kar det na äfven gått derhän att denna vigliga ed betraktas som en sådan obetydlighet att det ventaf är sällsynt att någon talar om den. Ivgen fäster sig dervid och under sådana förhållanden må det ej förvåna om en ung person vid val af studium och vite genns väl beräknar sin fallenhet och böjelse och sipa utvägar och deretter cör sitt val uten att ens tänka på den ed, hsn är tvungen att gå, ifall detta val bestämmer honom för någon statens tjenst. Det må ej förundra, om t. ex. en person, som har kärlek till studier och vetenskap och känner sig kunna lyckas derraed, föreanger sina teoretiska studier, utan att beräkna, att han, för att förtjena sitt bröd på den väg han valt, måste gå en ed, om hvilkes han knappt hört talas, vid hvilken han åtminstone aldrig hört någon fästa vigt, hvars innehåll han måhända ej känner, eller om någunp, som känner fallenhet och lust för någon viss embetsmannaverksamhet, ej låver afskräcka sig från utsigten att tjena sitt dernesland ef ett hinder, hvilket han aldrig hört någon ens nämna då det varit fråga om de svårigheter, han kan få ett öfvinna på embetsmannabanan. Ati han valt denna bana utan att beräkna eden får verkligen ej räknas för lättsinnue, Det är sen tanklöshet. Det har aldrig fallit sonom in att tänka på detta hinder för upp yllendet af hans önskningar. Måhända är jet äfven först sedan han kommit in på em betsmannabanan, som hans åsigter i religiösa imnen börjat skilja sig från statskyrkans. Emellertid är han nu der. Denna ed forres af honom. Han vet på hvad vilkor ran kan undandraga sig. Det gäller hela hans framtid, allt hvad han hittills arbetat fur, det raål, som alla havs förhoppningar hängt sig fawt vid, han står vid inträdet på n bana, på hvilken han skall utföra det vart tll höllkat bar könen ar ocg ballad AA lt M om dn DA fr YR om RR be mn EEE RE FN Of: gm. -— kör -—om