men såsom man med skäl skulle tro, år 1814 för alla tider öfvergifna traditionen och söka bygga föreningen på tvång. Men som man börjar, så måste man fortsätta, och som man fortsätter, så måste man sluta. Om menniskorna aldrig så gerna vilja kasta från sig och slita sig lösa från de band, som utgöra den inre föreningen i deras handlingar, så tilläter Gud icke, att sådant sker. Hvad men har sitt, det måste man skörda, och hvad som är börjadt i tvång låter sig icke sluta i frihet.? Och derför, i öfvertygelsen om, att här föreligger ett ansvarsfullt val, ett allvarligt antingen-eller, är man förpligtad alt, så framt man önskar unionen en framtid, fordra frihet för utvecklingen och varna för hvarje ivång, hvarmed man i otid vill leda den i en godtycklig riktning. År denna uppfaitning felaktig — hvilket tiden ensam kan visa — så är det i alla fall visst, stt den icke förskrifver sig från något misstroende till det svenska folket eller från någon fruktan för all närmare enslutning till broderlandet, utan tvärtom från den varmasie önskan, att de skott, som spirat upp i dagen, mätte få växa fritt och obehindradt samt en gång eftersin egen natur -åch af egen kraft utveckla sig till full blomstring. Och derför upprepar jag det ännu en gång: att beskylla Dunker och med bonom största delen af det norska folket för misstroende till föreningens framtid är en bitter orättvisa, mot hvilken vi icke skola tröttna ait protestera. ;