FINLAND. Ständerga ha beslutit anhålla om landt dagens förlängning sex veckor öfver der bestämda tiden. — Man väntar en proposi tion om jernvägsanläggning från Riihimäk på Helsingfors—Tavastehusbanan till Pe tersburg, hvilken sålunda på högre ort lä rer anses vigtigare än de å förra landtdager beslutade, men ej utförda, banorna Riihi mäki— Labtis och Tavastehus—Tammerfors. Vd remissen tll lagutskottet af proposi tionen om ny tryckfrihetslag hade hr Mont gomery å riddarhuset ett ganska märkligt anförande, som vi här meddela: — — — — Då skulden till de betänkliga 2 heterna (i presslagstiftningen) uti ingressen til den nådiga propositionen skjutes på dem, som här i landet utgjort den periodiska pressens or ganer och på det sätt, hvarpå tryckfriheten blif vit al dem begagnad, så bjuder mig rättskänslar förklara att jag anser denna beskyllning vara oförtjent och således sjelfva grunden till de i731 och 36 SS föreslagna förändringarna icke vara hemtad ur de faktiska förhållandena. Ty hvad har då här inträffat, som berättigar till en så. om ordet tillåtes mig, strypande behandling al pressen? Hvilka äro de missbruk af ett friare ord som man försport af denna press? Under den tid af inemot 2 år, som densamma fått åtnjuta skyddet af den nya lagen, hafva pressmålens äntal knappast stigit till ett halft dussin och af dessa hafva Uomstolarne funnit skäl till fri kännelse förekomma uti åtminstone två eller tre. Och målens beskaffenhet sedan? Har väl uti något enda af dem, att sluta af de referater som varit tillgängliga, den allmänna rättskänslan funnit sig på något djupare sätt sårad? Jag vågar säga det, icke uti ett enda. Måhända att någon embetsmyndighet nu eller då blifvit föremål för en anmärkning, som för densamma fallit sig besvärande och uppväckt vederbörandes susceptibilitet, måhända också att någon gång anmärkningarne saknat grund eller framställts på olämpligt sätt. Men detta är också allt. Öfverhufvudtaget har diskussionen i offentliga angelägenheter af pressens egentliga målsmän förts med en loyalite, en kärlek till sak och ett synbarligt sträfvande att undvika den häcklande tonen, som skulle försjenat ett bättre erkännande än nu kommit den till del. När har här i de offentliga bladn förekommit en misstydning af regentens afsigter och handlingar eller ett ord som varit stridande emot de undersåtliga känslor, som för hvarje medborgare äro en pligt? När ett anfall emot samhällsordningen eller redligheten? När ett obehörigt intrång inom privatoch familjelifvets sfer? Att sådant skett är åtminstone för mig obekant. Och det är ju emellertid för dylika förseelser presslagens brottsmålsafdelning egentligen finnes till. Dock, pressen förevites icke heller något sådant, utan dess någon gång visade oeftertänksamhet är det som förmenas kräfva de trängre skrankorna. Det är således oeftertänkstmheten, som nu särskildt skall reprimeras. För Finlands rättssystem är detta lyckligtvis en lika ny princip, som den principen är gammal och välbepröfvad att tpepträdare i tvifvelaktiga fall hellre bör frias än fällas. Och jag vågar hoppas att Finlands ständer aldrig skola låna en medverkan till en lag, vare sig densamma sedan gäller pressen eller annat, som framgår ur dylika premisser och i konseqvens dermed innehåller bestämningar sådana som mom. 12 i förslagets 31 och 36 S. Icke heller skall jag någonsin kunna bringas till en så gberättigad, jeg ville nästan säga, brottslig misstro beträffande Hans M:ts afsigter att jag skulle befara det denne högsinte monark, som åt våra lagar i öfrigt beredt möjligheten af en friare-utveckling, skulle i detta ämne vilja påtvinga landet en lag den der står i strid med folkets rättsåsigter, blott ans M:t genom ett öppet och förtroendefullt ande från ständernas sida om densumma aka För min ringa del emotser jag derföre Ipplyses. tors utlåtande öfver denna fråga ett sutskotu.. Lag definitiv presslag som öfver