Ir Hörntfeldt ville att ett nytt kostnadstörlag, grundadt på den yttersta möjliga sparsamet, skulle uppgöras, och dessförinnan vore ej käl att bevilja något anslag, emedan man eljest ade att befara, att man då, såsom mången gäng örut hade händt, vid en annan riksdag skulle lifva nödsakad att bevilja ytterligare anslag. I amma syfte yttrade sig ock hrr Jonas Jonason, August Andersson, Åke Andersson, O. . Olssov, Carl Ifvarsson, Wigart, Svenstn, om ansåg det onödigt att staten byggde bostälen åt landshöfdingarne, och Hedengren, som ttrade den åsigt, att man gjorde landshöfdinarne en stor otjenst med att bygga stora resiens, emedan de derigenom, för att få det ena fter det andra, förleddes till ett yppigare lef adssätt, hvilket åter genom exemplet inverkade enligt på länets befolkning. För bifall till utskottets förslag talade statsrået v. Ebrenheim samt hrr Myrtin och Nils ndersson, hvilka framhöllo de särskilda umändigheter, som vid denna fråga vore att taga betraktande, dels med afseende på den brand, om nyss öfvergått Carlstad, och som gjort det nödändigt att de många dyrbara handlingar, som rut förvarats ilänsresidenset, nu blifvit inrymda i rähus, hvaraf vådan vore lätt att inse, dels med fseende på den för Carlstad egendomliga svågheten att, i anseende till markens beskaffenet, finna lämplig byggnadsgrund, hviiken omtändighet gjorde alla byggnadsföretag i Carltad jemförelsevis dyrare än på de flesta andra rter. Sedan först efter votering till kontraproposijon antagits afslag å utskottets förslag — (å anra sidan yrkades att såsom kontraproposition kulie uppställas bifall till hr Keys förslag) — lef resultatet af hufvudvoteringen, att kammaen afslog allt anslag för närvarande till det ifråavarande ändamålet med 95 röster, mot 59, som rkade bifall till utskottets förslag. Äfven 8:de punkten, der statsutskottet tilltyrkt, att riksdagen, med uttalande af de beänkligheter som mött, med afseende på lämpigheten af den plan, hvarefter jordeboksarbetena ed.rifvas, måtte till jordebokskontoret bevilja let af K. M:t för år 1868 begärda anslaget 24,700 dr, föranledde en stunds diskussion. Hr Björek, om i en utskottets betänkande bifogad reservaion hemställt, att arbetet med nya jordeböcerna borde inställas, talade för bifall till denna in reservation och ansåg allt det vidlyftiga arete, som nu nedlades på jordeböckernas renoerande, för minst sagdt öfverflödigt och på inet sätt motsvarande den möda och de stora kostjader som derpå användas. Om, såsom talaren ioppades, inom en icke alltför långt aflägsen ramtid den skatteförenkling, hvartill man 1855 agit det första steget, komme att än vidare utöras, så vore ju ock allt arbete, som nu på räneförvandlingen nedlägges, fåfängt och mäste göom. Vid sådant förhållan.!!e ansåg talaren mpligt att-längre sysselsätta folk med och kata bort pengar på ett dylikt arbete. Statsrådet Bredberg ansåg det olämpligt att fbryta ett arbete, som obestridligen medförde ytta för såväl staten, som den enskilde. Det ärsta arbetet vore dessutom redan undangjordt, å att man kunde hoppas, att arbetet snart skulle ara fullbordadt. Grefve Posse framhöll vigten för den enskilde tt ha tiligång till tillförlitliga jordeböcker. Taaren hade hyst betänkligheter, huruvida icke le för detta arbete erforderliga kostnader stodo missförhållande till den nytta samma arbete nedförde, men då redan arbetet så långt framkridit ansåg talaren olämpligt att afbryta det, å mycket mera, som detta vore en orättvisa not befolkningen i de provinser, som ännu ej ått sina jordeböcker renoverade och öfversedda. Hrr P. Pettersson och P. Andersson yrkade ifall till hr Björceks reservation. För bifall till utskottets förslag talade dermot, utom de förutnämnda, hrrBergström, C. I. Larsson, Hessle, Staaffj Sven Nilsson, Hedin, frih. Grivenstedt, frih. Alströmer m. l., hvilka alla framhöllo vigten för jordegarne tt ha tillgång till tillförlitliga jordeböcker, för ,estämmande af jordnaturen m. fl. förhållanden, om ofta gåfvo anledning till vidlyftiga egotviter, hvilka det utan jordeböckerna vore nästan möjligt att slita; och äfven om en sådan geomgripande skatteförenkling, som den af hr Björck förordade, skulle kunna åvägabringas, så ore det just, för verkställandet af denna skatteörenkling, särdeles vigtigt att ha tillförlitliga ordeböcker. Utskottets förslag bifölls utan votering. Uti 10:de punkten, mom. a) hade utskottet tilltyrkt ett af K. M:t begärdt anslag för år 1868 : 25,000 rdr såsom bidrag will S:t Barthelemys örvaltningskostnader, och uti mom. b) af samma nunkt hemställt, att en af C. A. Larsson väckt notion derom, att svenska staten skulle afhända ig denna koloni, icke måtte till någon åtgärd öranleda. Hr C. A. Larsson yrkade afslag å utskottets örslag och bifall till sin motion, och med hoiom instämde hrr Medin, Svensen m. fl. Grefve Posse beklagade att besittningen af lenna koloni medförde kostnader för moderandet, men ansåg dock icke detta vara tillräckigt skäl för Sverge att kasta, ifrån sig egandeätten till denna besittning. Äfven andra pro: inser funnos, som ej inbringade mer än de kotade ; men ingen ville väl derföre ifrågasätta deas afträdände. Talaren ansåg dessutom svenka staten ovärdigt att säga till en hel ös beolkning: Nu fån I sköta eder sjelfva; vi vilja j ha något vidare att göra med er. Helt annat ore det om denna befolkning sjelf begärt att å skiljas från nioderlandet, men då så icke skett rkade falaren bifall till utskottets förslag. Utrikesstatsministern grefve Manderström: Vu föreliggande fråga vore icke ny. Redan för ner än 30 år sedan hade man ifrågasatt lämpigheten för Sverge att bibebålla denna besitting, och vid 1844 års riksdag hade rikets stänler hos K. M:t hemställt om åtgärders vidagande i och för denna kolonis afträdande. För in del erkände talaren, att det låg något motjudande i tanken att sälja folk, och äfven att fträda en besittning, isynnerhet då ett sådant sfträdande stode i strid med befolkningens önkan. Det vore nu snart 100 år som Sverge vait i besittning af S:t Barthelemy, och under wela denna tid hade moderlandet ait glädja sig tt sin kolonis tillgifvenhet. Dessutom hade icke örhållandet alltid varit sådantsom nu. Vid 1823 rs riksdag hade K. M:t tillr kets ständer öfveremnpat 318,000 rdr bko, som utgjorde det öfverkott S:t Barthelemy utöfver förvaltningskostna lerna lemnat. Detta lyckliga förhållande hade ipphört med de stora sjökrigens slut, och nu re tillståndet allt annat än blomstrande. Dere hade ock mer än en gång åtgärder vidtagits och för öns afträdande till någon vänskaplig nakt, hvilken vore sinnad att lemna invånarne amma hägn, som kommit dem till del under len tid ön lydt under svenska statens herravälde. värskildt på sista åren hade svenska regeringen. vå gånger vidtagit åtgärder i och för vinnancet f detta ändamäl. Ena gången hade en makt erkligen erbjudit sig att mottaga ön, men till egeringens kunskap hade kommit, att meningen rarit att använda ön till deportationsort, och taaren behöfde väl ej nämna, att mer behöfdes cke, för att svenska regeringen skulle afstå från letta försök (Bra, bra!). En annan gång hade (. M:ts regering erbjudit sig att gratis afstå ön ill en vänskapligt sinnad makt, men icke heller letta försök hade medfört önskadt resultat. Inen stat ville mottaga en besittning, som endast nedförde kostnader, utan motsvarande fördelar. Jen egentliga fördel, som S:t Barthelemy hade tt erbjuda, vore en god hamn; under krig vore ckså denna ö nederlagsplats för hela handeln å Vestindien; men naturligtvis kunde ingen inska att krig ofta skulle inträffa. För sin del isste talaren icke hvad mera man kunde göra, in erbjuda sig att utan ersättning afstä ön; då letta icke lyckats, måste man väl ha tålamod ch hoppas att förhållandena skola förändra sig ill ett bättre. Hr C.A. rsson sade sig is