sålunda 8 millioner. — Detta vore visserligen en betydlig tillökning. . Men tal. ville visa, att denna tillökning både i ordinarie och extra anslag icke vore bortkastad. Att påstå något sådant trodde han vore ett förhastadt tal. Vid jemförelse af de olika hufvudtitlarne, nu som förut funne man, att 8:de hufvudtiteln, som Tepresenterade den högre odlingen, bildningen och upplysningen, konsters och. vetenskapers förkofran vuxit, med 135 proc., en tillökning för hvilken svenska folket icke behöfde skämmas. Närmast den 8:de hufvudtiteln stod den 6:te som vuxit med 76 proc. Denna titel omfattade näringarne, jordbruket, handel, slöjder och industri och det var denna titel, utvisande nationens materiella förkofran, som vuxit näst efter den hufvudtitel, som omfattade den högre kulturen. På samma sätt uppdrog talaren en jemförelse mellan de öfriga hufvudtitlarne. H Afven de ökade extra anslagen trodde: talaren ej hade blifvit så illa använda, då de utgått för fängelsernas förbättrande, hospitalers och milda stiftelsers inrättande, uppförande af läroverkshus, folkskoleväsendet, kartverk, vattenutdikningar, vägars och broars anläggande, gevärs anskaffande med flera för landet allmäntnyttiga företag. Jag tror, mina herrar, fortsattetalaren, att man begår en orättvisa mot armån och krigsförvaltningen, om man påstår att de anslag, som: beviljats dem, äro bortkastade. Vi ega för kriget en betydande materiel af alla slag, hvilken vi förut saknat. Slutligen hafva vi användt 86 millioner på jernvägar. Då jag betraktar allt detta, tror jag åtminstone för min del, att misshushållningen icke varit så stor. Jag tillåter mig omnämna ett historiskt minne, som för mig eger bestämdt värde. Vid 1856 års statsreglering, då inkomsterna uppfördes till högre belopp än de förut funnits upptagna och väsentliga skattelindringar egde rum, besökte jag hr von Hartmansdorff, en man med stor statsekonomisk erfarenhet — man måtte för öfrigt hysa hvilka tankar som helst om hans politiska verksamhet. Herre! det har gladt mig att se landets materiella styrka?, yttrade hr v. Hartmansdorff under det uppkomna samtalet, men var försigtig, släpp icke efter skatterna, det är ingen lätt sak att åter få dem höjda, om det behöfves?. Talaren hade derpå svarat, att om man handlade öppet och ärligt mot svenska folket samt beviljade skattelindringar, då omständigheterna medgåfvo det, hyste han ingen fruktan för att man om en förhöjning för nödvän diga behof påfordrades, förgäfves skulle behöfva vädja till detta folk (bra! bra!). Jag hoppas, tillade talaren, att han häde orätt och jag rätt. (Bifall!) Genom det anförda ansåg han sig hafva visat, att ställningen ingalunda var så förtviflad eller bekymmersam som man påstått. Man måtte kalla hans anförande för en blomstermålning — det var icke svårt att uppfinna speord. Dem lemnade talaren i sitt värde. Men om någon mom eller utom den ärade församling, der tal. nu uppträdt, kunde uppgifva att de fakta, som af honom åberopats, voro oriktiga, var han beredd att bemöta hvarje anmärkning. Frih. Gripenstedt anmärkte till sist, att han alltför länge tagit kammarens uppmärksamhet i anspråk, men han ville sluta. Hans krafter vo, o äfven nära nog uttömda. Han önskade blott tillägga, att han trodde det svenska folket hvarken förlorat viljan eller förmågan, att om landets regering fordrade en uppoffring för ettstort ändamäl — och hvilket ändamål vore väl större och dyrbarare än landets försvar! — skulle fol ket manligt bringa detta offer, och om kammarens ledamöter, såsom dess ombud, ville göra något för detta ändamåls uppnående, skulle detta icke väcka missnöje, ty ?bakom oss?, slutade talaren, står det svenska folket i djupa eder!? (Bifalt!) Han hem tällde att kammaren måtte fatta ett värdigt beslut i denna vigtiga fråga samt icke nedpruta anslaget till det belopp statsutskottet illstyrkt, utan i likhet med första kammaren bevilja ett anslag af 1 million. (Forts.)