8at Gårdagens plenum ra p Andra kammaren. i Öfverläggningen om anslagen å tredje D hufvudtiteln. -. Med afslag å frih. Liljenerantz och hr C. A arssons motioner om nedsättning af utgiftern: under denna hufvudtitel, hade utskottet förorda bifall till hvad K. M:t äskat, hvilket utgjord Nl samma belopp som de sista fyra riksdagarne blif 9 I vit beviljadt, och derjemte föreslagit en skrif a I velse till K. M:t i ändamål att få utredt, huru vida förslag till några inskränkningar å denn: hufvudtitel skulle kunna för nästa riksdag fram. läggas. Hrr Björck och Hierta hade emot ut skottets beslut afgifvit reservationer, den förre föreslående 1:0) att anslaget till ministerstaten må såsom särskildt reservationsanslag till oförändradt belopp uppföras; 2:0) at till skrifma: terialier och expenser anvisas ett reservations. anslag af 50,000 rdr, i stället för 70,000 rdr, som det förut utgjort; 3:0) att de öfriga anslagen behållas oförändrade och 4:0) att en skrifvelse om inskränkningar i utgifterna skulle till K. M:taflåtas. Hr Hierta hade i sin reservation närmare , inlåtit sig på detaljbestämmelser, hvilka, enligt hans tanke, borde intagas i denna -krifvelse, om indragning eller nedsättning tili lägre rang af flere sändebud vid utländska hof — allt till följd af nutidens finansiella förlägenhet. Hr Hierta öppnade diskussionen med anled Ining af den reservation han afgifvit vid utskottets betänkande. Han upptog först till granskning en betänklighet, som han sade sig hafva hört framställas såväl vid öfverläggningen inom utskottet, som vid enskilda sammanträden, hvarvid detta ämne varit under rådplägning, nemliIgen att en sådan skrifvelse, i reservationen föreslås, skulle komma att såväl af chefen för utrikesdepartementet, som af allmänheten betraktas såsom ett misstroendevotum emot denne embetsman. Han ville derför förklara, att han för sin del ansåg, och han trodde att denna mening delades af allmänna tänkesättet, att det allmänna stod i förbindelse till hans excellens för det han uppfattat en konungens rådgifvares pligter i deras konstitut onella betydelse med afseende på rikets sannskyldiga nytta, både gemensamt med sina herrar kolleger genom sin medverkan till den representationsreform, på grund hvaraf kammaren nu vore församlad, och särskildt derigenom, att, efter hvad talaren ansåg, hans excellens vetat iakttaga hvad rikets. frid tillhörde, och göra klokhetens och försigtighetens räd gällande under en tidpunkt, då detta rike, genom att taga ledning af en blott känslopolitik, hade kunnat råka i de mest hotande förvecklingar, hvilkas följder och slut hade varit ytterst svåra, om ej omöjliga, att förutse. Ett sådant tänkesätt om regeringen samfäldt eller dess ledamöter särskildt ansåg han dock ej kunna utgöra något hinder emot vidtagande af de besparingar i utgiftsstaterna, som kunna ske utan skada för det allmänna, emedan han måste anse, alt en regering, som är lifvad för det allmänna bästa, sjelf måste önska att, i hvad den kan, medverka till sådana besparingar, när den finansiella ningen påkallar dem. Utskottet hade också tyckts uppfatta saken så genom förslaget att. i allmänna ordalag begära af regeringen en nedsatt utgiftsstat för 3:dje hufvudtiteln vid nästa riksdag. Men just detta gaf talaren anledning att fästa uppmärksamheten på ett förhållande, som erfarenheten visat vara eget för vårt land; nemligen att, under det önskningar vid hvarje riksdag blifvit yttrade. eringen skulle till ständerna afgifva förslag till nya organisatiorer, ledande till Besparing, så hade budgeten under tiden inom en mansålder, eller omkring 30 år, svällt till tredubbla beloppet. Talaren lade ingalunda skulden härför ensamt på regeringen, ty det måste erkännas atten stor cel deraf härrört af den olyckliga tanke, som vid slutet af 30-talet hittade på ett nytt slag af statsutgifter under rubriken af anslag för allmänna arbeten och dermed öppnade porten för enskilda lystnader och för det köpslagande om anslag på statens bekostnad, som måhända varit den största orsaken till det allmänna missnöjet med ståndsrepresentationen. Men äfven om man höll sig vid den ordinarie statsregleringen, så visade den en tillväxt på 30 år, eller från 1835 till 1865 års riksdag, ifrån 14,134,865 till 33,269,000-rdr riksmynt. I xempelvis anförde talaren huru ensamt den : erde hufvudtiteln (för landtförsvaret), som förr : var den tredje, ökats från 5,088,875 rdr till 9,339,600, eller vida mer än fyra millioner årligen, och det kunde väl frågas om försvaret un: der tiden blifvit ordnadt i ett skick, som motsvarade en tillökning af mer än fyra millioner årligen. Hvad tredje hufvuåtiteln angick, så l erinrade man sig att tillökningen deri tillkommit på regeringens proposition vid 1856 års riksdag. Men talaren ville icke heller för detta lägga : skulden på regeringen. Afsigten vore tvärtom att af dessa exempel draga den slutsatsen att man ej kan eller får fordra att densamma skall l. kunna genomföra några betydligare inskränkningar i utgittsstaterna, men att sädana reformer . måste komma nedifrån och att hvarje minister, l: som önskar hushållning, måste sjelf önska en sådan påtryckning från representationen, att den påkallar afseende. Skälet härtill, sade talaren, är att erfarenheten visar — och han vädjade härutinnan till allmänt kända förhållanden — att regeringen i främsta rummet är ständigt belägrad af löntagareintresset, som aldrig hvilar och all-l; tid söker skaffa sig ökade fördelar. Meningen : med detta yttrande vore ingalunda att uttala nå, got klander mot embetsoch tjenstemännen, som l i äro statens löntagare, emedan arbetaren -är sin lön värd, men det ligger den skilnaden mellan 1 1 j t Få de olika klasserna, att då hvarje embetsman, som uppfyller sin skyldighet, är försäkrad om en, låt vara äfven måttlig utkomst, så måste de öfriga klasserna ej blott arbeta för att förtjena, utan de måste äfven uppsöka sjelfva fältet för sitt arbete och hafva ingan absolut säkerhet, och derför ser man äfven alt så snart en tjenst med lön är att tillgå, från den högsta till den lägsta, så är till. t loppet af sökande vanligen mångfaldigt större, t än att alla kunna tillfredsställas. Huru ville man l: !å fordra af en departementschef, att sjelfmant 1 införa reduktioner i löneanslagen inom den em-l betsmannastat som tillhör hans departement. I Detta gällde nu tjenstemannastater i allmänhet, men ännu långt mer för utrikesdepartementet. Anställningarne inom detta departement voro de begärligaste af alla för unga män; de anses ega ett visst företräde framför alla andra grenar af den civila embetsmannahierarkien, vida mer än de s. k. rangregementena inom den miitära. Dessa platser öppna öfverallt inträdet ill gräddan af societeten; om en i kabinettet inställd ung man efter en kort tid fär åtfölja en sratulationsambassad, så får han sig genast en orden på bröstet — och man vet huru svaga vi itet hvar äro för sådana prydnader! — och när n blir legationssekreterare är han sjelfskrifven st vid högtidligheter i främmande hof, får ese olika länder, har en lätt tjenstgöring, som cke hindrar honom att sköta sina nöjen, och lerjemte en temligen säker utsigt att avancera ill löner, af hvilka en del äro vida större än nom de andra civila embetsverken. Huru vill nan då begära att chefen för utrikesdepartemenet skall kunna komma med förslag till en nedsatt stat, om man icke närmare påpekar, hva som i allmänna omdömet anses böra verkställa Man bör och kan icke foråra att en chef af sig jelf skall ställa sig i en obehaglig position till a underlydande; tvärtom plägar det ju räknas ill förtjenst hos chefen att vara så mån som nöjligt om de sina och söka skaffa dem förmåer. Detta hade varit orsaken hvarför talaren insett nödigt alt motivera en till K. Mt ställd krifvelse närmare på sätt som skett i reservatio en. Dock ville han cj ovilkorligt hålla på len föreslagna nedsättningen af 20.000 rdr, om 1. exc. chefen för utrikesdepartementet skulle inse dem icke kunna undvaras. Hr Ind nr ke FA mc fe kn (0 AV M SHAN mA AA ATA rbetou anmärkte, alt utskottets förslag