a oo Vy ARURUPER PIA OA MTILED a 1840, tänka på ett uppbåd af folket i mas sa. Regeringen skulle icke ba inlemna ifrågavarande förslag, om hon varit mer: mån om en öfvergående popularitet än ei varaktig reform. Längre fram under sit tal kom Rouher in på den af Thiers an gripna frågan om nationalitetsprincipen. Har protesterade emot beskyllningen, att rege. ringen gifvit denna princip en så omåttlig utsträckniog , att hon derigenom förlorat Frankrikes intresse ur sigte. Men likasom i sjelfva Frankrike folkviljan gäller såsom regeringens legitima grund, så måste denna folkvilja respekteras äfven hos andra nationer; man måte erkänna deras sjelfstyrelserätt, deras rätt att gifva sig sjelfva regeringsform, för att ordna sina inre förhällanden, och detta utesluter tanken på interventioner. Tillika antyder statsministern, att sedan folket en gång genom allmän omröstning sanktionerat en regering, får det icke störta denna. Frivilligt har nationen, sade han, proklamerat Louis Napoleon; efter den 2 December har hon änyo proklamerat honom. (Häftiga afbrott från flera bänkar, hvarpå följande upptråde uppsiod): Jules Favre: Tala icke om den 2 December! (Rop och ett oredigt larm). Thiers: (med hetta). Sök att lemna den åt glömskan ! Presidenten: Hr Thiers, förhåll er lugn och tag ke till ordet, då presidenten icke har gifvit er et. Thiers (midt under larmet): Tala icke om den December inför dem, som den dagen landsförvisade. (Rop: till ordningen, till ordningen!) Presidenten: Hr Thiers, ni har icke ordet och eger ej att taga det. Rouher: Hr Thiers afbryter mig med en häftighet, hvarpå jag tager kammaren till vittne. (Ja, ja. Oväsendet fortfar). Jules Favre och Jules Simon tala, men larmet öfverröstar deras ord. Presidenten: Oväsendet i församlingen hindrar mig att höra afbrotten, eljest skulle jag kalla deras uppkhofsmän till ordningen. Rouher: Jag hör af hr Thiers afbrytning endast ordet landsförvisade. Jules Favre: Ja han blef det, och detta i strid mot lagen (Rop: till ordningen! will ordningen !) Prestdenten : Jag äskar tystnad och skall kalla hvar och en till ordningen, som företager sig att afbryta. . BRouher: Jag vill blott svara hr Thiers, attjag icke hade för afsigt att väcka smärtsamma och svåra minnen hos honom; jag vill blott bekräfta det faktum, alt det franska samhället blifvit r dadt fran anarki (Häftiga afbrott från några bänav. Från nästan alla bänkar: Ja! ja! och bifallsrop.) i ser ju, att ni bl äddad från anarki. Beviset derpå är detta stormande bifall CLångvarigt larm). Och om ni tror att detta: slags Insurrektion skall lägga band på min öfvertygelse och mina ord, så misstager ni er (Mycket bra, mycket bra, bravo!) Det är nationalitetsprincipen och folksuveräniteten, som högtidligt och tegelriktigt skapa regeringarne. — Deri endast och allenast ligger deras legitima grund. Och de, som protestera mot folksuverä iteten, io ingenting annat än upprorsstiftare (Bifall, arm. Thiers, Jules Favre, Pelletan och Picard stiga upp och tala, men larmet tillåter ej deras ord att höras, Kammaren har med uppmärksamhet hört på er; jag ber er göra detsamma och icke afbryta herr ministern i hvarje ögonblick. Rouher : Jag upprepar att de, som angripa den nuvarande författningen, äro upprorsstiftare och ingenting annat. (Larm! Till i morgon! Nej!) Jag vill gerna bli qvit: denna episod (Ja. ja! Jag har icke gerna framkallat den, det förklarar Jag öppet; men så ofta oppositionen reser sig, skall jag med kraft protestera deremot (Mycket : bra, mycket bra!) Berryer (midt i larmet): Det mest hofsamma språk besvarar ni med skymford (Rop: till ordningen! oväsen ) ön röst: Det är en koalition! Noubel: Alla masker falla! Markis de Pire; Det talar för nyttan af den 2 (Larm.) Rouher: För att få slut på denna första punkt, förklarar jag i regeringens namn, att folksuveräniteten är den princip, på hvilken hon med rätta anser sig grundad; men hon anser sig icke berättigad att i kraft af denna princip försätta andra nationer i jäsning och oordning. H arje folk kan i utöfningen af sin suveränitet välja åt sig den regering som bäst anstår det (Myc! Arcel: Det låter höra sig! (Nytt oväsen.) Rouher: Har jag någonsin sagt motsatsen, hr Arcel? Jag sade således, att vi respektera de s a andra ländernas sjelfstyrelserätt och suveränitet. q (Oredigt sorl.) Presidenten: Jag skall vid namn kalla hvarg n och en, som afbryter, till ordningen. Rouher : Jag upprepar, att regeringen respek-s terar de andra staternas sjelfstyrelserätt och sulat. Men om bon finner dessa grundsatser hos grannar, skall hon väl då ogilla och till och med d veränitet och icke fikar efter något slags aposto-P a u bekämpa dem? Skall hon sätta sig upp motjr sina egna grundsatser? Det finns icke vissaja t grundsatser för de inrikes förhållandena och andra grundsatser för utlandet, och så länse vi icke n äro utsatta för en hotelse eller ett anfall, måsteg ä vi annorstädes respektera de grundsatser, som vi hos oss sjelfva erkänna såsom goda. Slutet af Rouhers tal var följande: 1 Nåväl, jag prölvar de politiska råd, man gifver OSS, ed pröfvar den politik, vi ha föl;t. In-Y gen föreslår en krigspolitik, ingen en ockupationsoch eröfringspolitik, en väldsam annexionspolitik. Men jag gillar en vaksam och uppmärk-1 9 sam politik. (Mycket bra, mycket bra!) Ja en vaksam och uppmärksam politik behöfva vi, och huru utöfvas denna politik? Sker det förmedelst exklusiva allianser? Hvarje gång man i Europa ingår en exklusiv allians alstrar man derigenom tillika ett motståndareskap och en fiendtlighet. Vi vilja icke ingå några exklusiva allianser, vi vilja förblifva i god sämja med Europas särskilda makter och skola underhandla med dem om de stora intressen, som tid efter annan dyka upp. Så snart man framkastar en dylik fråga, skola vi genom underhandlingar försvara våra intresa sen och våra naturliga allianser, taga vår till5 flykt till diplomatiens rådslag för att undanrödja svårigheterna. Finna vi en kraftig stödjepunkt Ii i Österrike, i Preussen, så göra vi upp öfverens kommelse med dem, icke med en eröfring till syftemål, utan med önskan att jemna svårighe58! terna genom att söka en fredlig lösning, med den afsigten, som skall bli vår regel, att efter stora stormar komma till ett stort afslutande, att göra en moderat politik gällande i hela Eu f Å J s J l l Presidenten: Herr Thiers, ni har icke ordet, ! f t f 1 I ( E 1 f r t d December och af herr Hausmanns kaserner ! v 9 g ( s å e bra!) IP -E ropa och dervid vaka öfver vårt lands stora in. P tressen utan denna feberaktiga hetta, som säta ter de bästa ting på spel. (Mycket bra, mycketC bra!) Detta är vår tanke, det är förverkliga al det mål, som är indivi nen föresatt: framåtskridande, lugn, välstånd storhet, civilisation. ( et bra!) Och ä då värt verk gjordt, så a vi till våra efte trädare: gören såsom vi, låten de våldsamma anfallen, de obetänkta tillvitelserna ha sin gång, efterverlden skall döma 0ss.? (Långvarigt bi fall från många bänkar; från alla sidor: omröstning! slut!) . Man skred härefter till omröstning, genom hvilken det med 219 röster mot 45 beslöts ett öfvergå till föredragningslisten. Ollivier, st ade medine Darimon och Latour Dumoulin I majoriteten. Med oppositionen röstode näera af fiolårets bekanta 46, såsom Buftt, I d Andelarre m. fl. samt några liberala och konservativa klerikala.