RER BE SJV ER IEI 6 RR KERe SKUPSETUVUTERIE TINGET EULER FEI ; UTRIKES NORD-TYSKLAND. De sednast hitkomna Berlintidningarne redogöra för specialdebatten inom riksdagen fver författningsförslaget under de fyra första dagarne; Man hade då hunnit att afgöra fyra af förslagets punkter och var sysselsatt med den femte. Under behandlingen af den första punkten, som rör förbunds-. området, afgåfvos, som ock förut på telegrafisk väg berättats, protester såväl af de polska, som de nordslesvigska deputerade. ÅA de förras vägnar förklarade Kantak, att han och hans vänner gillade riksdagens sträfvanden och önskade dem all framgång ; men man skulle ej genom införlifvande af rm landsdelar med det nordtyska förundet börja det berättigade nationella enhetsverket med en orättvisa mot en annan nation. Den nu afsedda inkorporationen vore en kränkning af polackarnes politiska och besvurna rättigheter, och de måste deremot högtidligt protestera. — I sitt svar fästade Bismarck uppmärksamheten på att rotesten ej så mycket vore riktad emot örbundet som mot den preussiska monarsiens enhet, och hade derför följdriktigare bort afgifvas vid antagandet af den preussika författningen... De deputerade kunde för Mrigt ejj anses representera den egentliga volska befolkningen i Posen, den sjelfbesuttna illmogen, utan endast adeln och daglönarne. Ministerpresidenten ingick nu i en historisk leduktion för att ådagalägga grundlösheten vf polackarnes anspråk. Atecställandet af len polska republiken af 1772 vore omöjigt, emedan dertill funnes för litet polackar verlden. Bland de 24 millioner invårare som detta områdg räknade vore blott 2 millioner polackar och på de öfriga rationalitetersas stämning mot dessa gåfve Galizien ett exempel o. 8. v. Härpå svajade en annan af de polska deputerade Niejolewski: Det sätt hvarpå man besvarat protesten öfverensstämde ej med den aktning man vore skyldig olyckan. Folken vore ej emot, utan för hvarandra. Polackarne hade i århundraden varit civilisationens avantarde emot Asien: Med statistiska siffror visade man ingenting; man kunde ju omsider en gång låta den allmänna omröstningen fälla utslaget. Polska nationen hade alltid stått på civilisationens och frihetens sida. 1791 års författning hade varit nationernas benndran, och redan -hon hade emanciperat bönderna. Man hade ej bort gala om adelns herrsklystnad, utan om nationens vilja, som redan ofta klart och mäktigt gifvit sig tillkänna. Man finge ej lägga nationen till last enskildes fel. Protesten grundade sig på nationalitetens princip och dokumenterad rätt. Talaren slutade med följande ord: ?Vi polackar skola aldrig blifva tyskar. Så länge hos en polack ännu finnes ett andetag i behåll skall han aldrig uppgifva sin rtätt.? ryger från Nordslesvig, föreslär ett amendement, att de distrikter i hertigdömet Slesvig, hvilkas befolkning, genom fördrag fått sig tillerkänd rättigh-t att gon omröstning bestämma hvilket land de vilja tillhöra, skola förklaras ej tillhöra förbundsområdet. Ahmann; den andre af de nordslesvigska deputeradena, understödjer amendementet, under förklaring att Nordslesvigs folk lefvat nöjdt och lyckligt under Danmarks välde och önskar lifligt en återförening med detsamma. — Hufvudinnehållet af Bismarcks svar ha vi redan efter ett telegram återgifvit. Slutligen kom äfven under debatten öfver samma punkt frågan om Luxemburg och Limburg till tals; Sedan nemligen sachsiske deputeranden Schraps, ietti partikularistisk riktning hållet tal yttrat, att Holland genom Preussens politik blifvit drifvet öfver på Frankrikes sida, uppträdde grefve Bismarck och sade sig med nöje begagna tilfället att förklara ryktena om ett spändt förhållande mellan Preussen och Holland för ogrundade. Luxemburg hade ej som Preussen i Juni utgått ur förbundet. Han och nederländska sändebudet hade då blifvit ense derom att Preussen och Luxemburg visserligen juridiskt befanno sig i krig med hvar: andra men att de ej hade något skäl att skjuta på hvarandra; Från Luxemburgs sida hade aldrig hågon önskan blifvit uttalad om inträde i nordtyska förbundet, och från Limburgs sida hade en bestämd önskan uttalats att ej ingå deri. Preussen: hade visserligen ej afstätt Tysklands anspråk på Luxemburg och Limburg, men man kunde dock ej med våld tvinga suveränen att mot sin vilja inträda. Sedan derefter det ena amendementet efter det andra blifvit förkastadt antogs unkten oförändrad med stor majoritet. Andra punkten om förbundslagstiftningen och dess förhållande till de särskilda förbundsstaternas lagstiftningsrätt samt den tredje om indigenatsrätten blefvo äfven båda, efter en liflig diskussion oförändrade antagne, Den fjerde som uppräknar de ärenden som höra under förbundets lag. stiftning antogstäfven, dock med flera förändringarcoch tillägg. Konung Wilhelm har, på sin födeisedag förl. fredag, då en mängd af Tysklands furstar af alla grader skyndat till Berlin för att gratulera, i ett handbref till kultusmini stern tillkännsgifvit sin afsigt att som tacksamhet för den återvunna freden låta i Berlin Upper en ny domkycka på samma ställe der den gamla nu stör.